2011 vad kan det vara för något och allt ni behöver veta om en racerkäft

Man kan undra. Meningen är väl att jag skall skriva klart min roman. Jag börjar bli klar över vad jag kan vara bra för. Att skriva har alltid varit min grej men jag har alltid undrat ifall jag verkligen har något att komma med, för mycket onödigt har man ju läst. För mig är skrivandet en blandning av fullkomlig hybris och en misstro på att jag har något alls att komma med. Allt jag skriver i romanen skall vara så totalt originellt och tankeväckande, samtidigt som jag har stora tvivel på att det är någon mening med att folk läser vad jag skrivit. Problemet är därför att jag alltid sitter fast i mina resonemang med mig själv. När jag skall svara mig själv på frågan om mitt mindervärdeskomplex så kan jag plocka fram mitt hybris och vice versa. Svaret har därför blivit att inte fundera så mycket utan skriva.

I andra sammanhang är funderande viktigt som i processer där många människor är inblandade. Jag har på sistone sett en del skräckexempel på hur man valt att exkludera både längre tankeverksamhet och personal i viktiga beslut. Bland annat har man för folkbiblioteken på några månader tänkt ut en modell av fördelning av media som innebär en chockartad minskning av mediabudget för vår stadsdels tre bibliotek. Man försvarar sig med att man dragit modellen på några möten, två tror jag. Jag vet inte vad som är mest oroväckande i detta, att man är så vårdlös med skattebetalarnas pengar, eller att representanter för folkbiblioteken som ändå tros vila på någon sorts kunskapsbank och dessutom sägs vara ett fundament för det demokratiska samhället, inte är på det klara med vikten av vare sig välgrundade eller förankrade beslut.

Man kanske inte skall vara så drastisk att man kallar det självmord men väl för en självdestruktiv rörelse. De största förändringarna i medianslagen är att i stadsdelar där man har låntagare som lånar mycket kommer att få mer medianslag. Detta är kanske logiskt på ett sätt. Men dessa låntagare är de som är aktiva och beställer nya böcker, de som i mångt och mycket tillhör den bildade medelklassen. Och om man vill ha levande bibliotek överallt så bör man väl istället satsa mer i biblioteken där man lånar mindre?

Som det blir nu så får våra låntagare som i regel inte beställer böcker, men väl har många besökare, mötas av tomma bibliotek utan några som helst nya böcker, eftersom de få böckerna kommer att fara runt mellan de välbeställda köande låntagarna. På så sätt blir det nya medianslagets systemet ett slags förlängning av rutavdraget och det är våra lite fattigare låntagare som får betala. Ett moderat samhälle indead. Eller vänta, var det inte sossarna som styrde i Göteborg, med stöd av Miljöpartiet och Vänstern? (Jag är så trött på denna medelklass som utarmar vårt samhälle, genom att dra upp tempot då de har rutavdrag, som förstör kommunbudgetar genom att välja friskolor och som nu också i Göteborg dessutom skall ha en stor del av medianslaget för biblioteken och samtidigt röstar för sänkt skatt)

Sen skall man också göra vissa speciella inköp, på stadsbiblioteket, och det låter ju bra, om det varit just specialmedia, men inköpen skall också gälla skönlitteratur som fantasy och manga. Vi har väldigt duktiga specialister på våra bibliotek av fantasy och jag blir förbannad bara jag tänker på att denna kompetens inte längre kommer att tas tillvara.

Ja nu skall jag inte haka upp mig på detta. Jag hoppas fortsätta jobba deltid, skriva om så inte ett ord blir tryckt. Så livet blir hur som helst bra, för jag har den rätta inställningen vet ni och det är inget jag gått på kurs för, utan något som jag råkat födas med, turligt nog.

Nu hade jag egentligen tänkt skriva om Kal P Dal, mitt fantastiska recept på gorgonzolasås, hur jag tränar och ger barnen godis före maten för att få dem hungriga. Men man kan ju inte hålla på hur länge som helst. Jag har introducerat ett nytt ord för mina kollegor i dag; racerkäft. De visste inte vad det var, men en racerkäft är alltså en person som pratar snabbt och mycket. Jag var en riktig racerkäft när jag var liten, men numera är jag endast racerskrivare. Punkt. Resten får jag skriva en annan dag.

GOD JUL

Det är nu julaftonsmorgon. Jag ligger i min säng, dricker latte, läser tidningen, bloggar. Barnen har precis fått sina morgonjulklappar, lego och bygger med det. Jag vill väl helst att de skall ta på sig sina finkläder och bli representabla, men här sitter jag själv, i en sladdrig morgonrock. Jag ska inte göra mycket i dag. Julbordet blir minimalt. Jag har köpt sill, köttbullar, skinkskivor i charken. Lagat lite godis det är allt. Och osten, den är viktig. Jag hoppas kunna läsa större delen av dagen. Jag har en intressant ungdomsbok liggande "Och" av Bitte Havstad. Efter Kalle blir det mat och besök från en släkting, som kommer med flyget från ett annat land och får fira julafton med oss istället för sina barn. Det blir roligt för oss, men säkert ledsamt för honom. Hur trevliga vi än är så kommer han att sakna sina barn. I morgon åker vi alla samma tåg till resten av släkten Värmland.

Men jag tänker åter på julen igen och hetsen. Att man pratar så mycket i den här regeringen om att människan inte skall styras så mycket av staten utan ha fria val. Jag håller med om det. Men problemet i dag är väl att befolkningen styrs av marknaden, som skapar behov och hela liv för oss. Vem kan vi annars skylla den ökade julstressen om inte på marknaden? År efter år har julhandel satt nya rekord. För att vi skall kunna göra fria val så måste man satsa på utbildning och folkbildning, det kritiska tänkandet måste i fokus! Problemet just nu är att marknaden tar över allt större områden, bibliotek, tevekanaler och ingen tycks riktigt fatta vad det är för fel med det, eftersom vi inte är särskilt välutbildade (och då menar jag inte långa utbildningar utan bra utbildningar) Samtidigt som folk nästan stressar ihjäl sig och får lära sig att det är deras eget fel.


Statsministern säger i teve att alla kvinnor skall få möjlighet att jobba heltid, att det är diskriminerande för dem att jobba deltid. Men vad han egentligen säger är att ännu fler skall bli en del av marknaden. Missförstå mig inte, jag tycker också att folk skall få jobba heltid men jag tycker att heltid skall vara 30-35 timmar i veckan. Jag tror vi behöver ett samhälle där fler jobbar mindre. För att utveckla ett eget liv som inte helt är styrt av sitt eget kritiska tänkande. Jag tror på ensamheten.

Om man vill att folk på gammeldags liberalistiskt manér skall kunna få välja sitt liv, så får man ha ett annat samhälle än det vi har i dag. Vad folk utsätts för nu är en marknad som binder dem i räddhågsna tankar. I mitt jobb som folkbibliotekarie träffar jag dagligen ganska många personer som inte får plats i dagens hetsiga samhälle. Det är många gånger kloka människor som vet mycket tack vare att de inte håller det där sjuka tempot. Bland annat finns där en person som redan i juli månad exakt kunde räkna ut hur många bilar SAAB skulle sälja i år redan i Lite skillnad på SAABledningens egna överdrivna förhoppningar. Tänk om de kunnat fråga honom om råd. Men det är klart, han har fel utseende, fel adress, fel allt förmodligen om man frågar SAAB-ledningen.

Vi stressar, tjänar pengar men får en allt sämre fungerande välfärd. Eftersom man har fått lära sig att allt handlar om närande och tärande så ligger det ju sakens natur att skylla bristerna på de som man valt definiera som tärande. De som av någon anledning inte får plats i den här hetsen, som kanske är nyanlända eller sjuka. Därför växer främlingsfientligheten och de allt annat än humanistiska ideologierna. Vem tar ansvar för det? Alla skyller ifrån sig. Trots att man vet vissa saker. Att främlingsfientlighet växer när det är liten skillnad mellan de etablerade partierna. Men Moderaterna kallar sig för Nya arbetarpartiet. Socialdemokraterna pratar om medelklassen. De etablerade partiernas bristande ansvar för främlingsfientlighetens växande är skamligt.

Samtidigt får vi inte glömma vad Tim Jackson säger, ni kan läsa om vad jag skrivit i ett blogginlägg om honom här. Vi måste ändrad inriktning för att få den här världen att fungera långsiktigt. Ökad produktion är inte vägen. Vi måste börja tänka nytt, men ingen vågar verkar det som, eller också är deras hjärnor bara överhettade.

Ursäkta alla förmodade korrekturfel. Mina glasögon är försvunna. Hittar jag dem inte får jag väl gå till Seven Eleven och köpa ett par nya.

Julen motverkar sitt eget syfte

Julen skall vara ett ljus i mörkret. Ett firande av Jesus, syndernas förlåtare och en av kärleksbudskapets företrädare. Jag är inte kristen, ej heller medlem i någon kyrka. Men jag menar att julen som den nu är är åt helvete, styrd och dominerad av dumskallar. Folk känner sig aldrig så ensamma som under jul. Man stressar så man blir sjuk. Äter så man blir sjuk. 25 % av alla barn är oroliga inför jul för att deras föräldrar dricker för mycket alkohol. I går när jag var nere i nordstan och gjorde min julklappshandling så kände jag mig sjuk. Det pratas så ofta om att barn måste lära sig sätta gränser. Att det är många med gränslösa diagnoser. Men i går så kändes det väl mer som hela vårt samhälle har fått ADHD. Inte konstigt att folk som har problem med gränser har svårt att klara sig i dagens samhälle, som mer eller mindre går ut på olika typer av hysteri. Det värsta är väl att höra de som menar sig att de tar det ganska lugnt, sedan får man höra om alla trettioåtta sillsorter de lagt in m.m. För vem gör man detta? Jag vill bara säga att det är sjukt. Inget annat.

Jag dementerar

I dagens Metro kan man läsa att en stjärnbloggare är åtalad för att ha åkt fast i tullen efter att över nätet beställt in 120 narkotikaklassade tabletter. Jag vill härmed dementera, det var inte jag.

Jag förbereder mig för något slags jubileum

I Januari fyller Synk 2 år. Jag är väldigt glad för hennes födelse, även om hon var helt oplanerad. Nu är frågan hur jag skall fira. En idé är att lotta ut några burkar pesto. Eller skall jag ägna en hel dag åt att blogga, kanske meditera över ordet synk eller bara låta dagen passera. Egentligen skulle jag vilja ha en idrottsmanasorti, en återuppståndelse alá Peter Forsberg när han slutade och sedan kom igen efter bara några månader. Sen kunde jag hålla på så under några år. Om det bara fanns några som brydde sig.

Apropå idrott så lyssnade jag häromdagen på Debatt med bland annat vår kulturminister. Hon tycker ju att vi skall ha fler volontärer i kulturen. Det dumma med den debatten var de som inte höll med kulturministern, för de framhöll inte de viktiga argumenten, för de utvecklade aldrig sina argument. Kulturministern sa bland annat att i idrotten hade man mycket volontärer och att detta höjde idrottens status. I slutet av debatten verkade det som att förslaget om att ha volontärer i kulturen inte var någon grej eftersom det redan fanns så mycket volontärarbete i kulturen. Men det är väl ändå en himlans skillnad på att jobba gratis på en statlig institution som ett museum och att jobba exempelvis med ett eget band eller en teatergrupp? Volontärerna i idrottsrörelsen kommer dessutom från föreningsverksamheten och det finns folk som jobbar ideellt för alla slags föreningar, det är föreningens grund. Sen tycker jag resonemanget om att idrottsrörelsen har mer status är märklig, så tycker inte jag det är, det är bara olika slags status.

Men i vissas ögon har det ena mer status än det andra. I min värld har kulturen mer status och i Lena Liljeroth Adelssons värld är det alltså idrotten som har mer status och det bekymrar mig inte. Vad som bekymrar mig är att hon verkar tro att idrottens status kommer sig av att det är många ideellt arbetande i idrottsvärlden, det är ett direkt riktigt korkat uttalande. Idrottens status kommer sig av att det finns stjärnor och pengar i toppen, ingenting annat. Det är bra betalt som ger status, inte ideellt arbete. Men att sätta volontärer på muséum för att man inte har råd att betala folk för arbete som uppenbarligen behöver göras är ju något helt annat. Sedan detta att man i Sverige plötsligt inte har råd med någonting längre i Sverige. Det är ju väldigt konstigt att man använder sådana termer när det i själva verket handlar om fördelningspolitik.

Det som Lena A.L kallar att erbjuda folk mening kallar jag att utnyttja folk. Men så sker i och för sig ständigt i dagens samhälle. I det offentliga genom att man driver runt verksamhet med hjälp av billig arbetskraft. Företag lånar ut pengar med ockerräntor utan att man kan sätta dit dem och friskolor pumpar kommunerna på pengar. Melodin tycks var att det gäller att hitta några människor som man sedan skaka om för att se hur mycket pengar man kan få ut ur dem. Människor som ett slags spargrisar att skaka på.

Nu vet jag plötsligt hur jag skall göra för att fira mitt jubléum. Alla läsare som vill kan få jobba ideellt med bloggen och få chansen att vinna en pestoburk. Om ni vill kan ni gå till arbetsförmdelingen och se ifall ni kan få något bidrag är det okej med mig. Här är förslag på arbetsuppgifter som volontärer kan syssla med för att förverkliga mitt entreprenörskap.

- Skaffa sponsorer. Ringa runt till företag och fråga ifall de vill betala mig en summa för att jag skall kunna hålla på med mitt bloggande på heltid. Om det inte går så är tiggande på gatan helt okej. Men målet är att jag som person skall kunna skapa en image som rik och framgångsrik. Det stärker mitt varumärke och skaffar säkert fler läsare.

-Nätverka. Jag är en väldigt ocool person som mest umgås med barn och böcker. Men det vore väl bra om någon lite coolare person i de lite trängre och finare kretsarna pratade om min blogg i lite olika sammanhang. På tal om mat, Göteborg, poltik, gud, ja på tal om allt! Sedan är det bara att vänta på att någon känd person nämner bloggens namn vid något viktigt tillfälle, Fredrik Reinfeldt kunde nämna det i någon debatt. Eller kungen vid riksdagens öppnande. Men annars Jimmie Åkesson går också bra, bara det är någon på teve.

- Blondiner med silikonbröst. Jag vet inte exakt hur jag skall knyta dem till min blogg och mitt varumärke, men jag kommer nog på något.

-Mytbildning runt min person. Någon måste naturligtvis arbeta med att skapa en historia runt min person, bygga varumärket. En viktig sak att få in för att folk verkligen skall tro på mig som mäktig är att jag är hård, elak, men ändå rättvis ändå på något vis. (Det är spännande med elaka personer. Är de snälla bara en gång så får de i regel mer cred för det än folk får som är snälla hela tiden. Jag tror att det handlar om rädsla och ett behov av att försöka få gunst av folk som man är rädd för, men här har vi något av grunden för orättvisa. Vi bygger den själva genom att inte varar tillräckligt reflekterande)

-Grafisk profil. Någon måste arbeta fram en fin grafisk profil åt mig. En snyggare design på min blogg. När jag tänker på det så har jag alltid drömt om att någon skall designa ett slags örhängen, men det är kanske lite för mycket begärt.

Ja det var några arbetsuppgifter jag kom på.

December är en förfärlig månad

Jag mår inte bra av rent ytliga själ. Min fot strejkar sedan nio månader. Man skulle kunna kalla det för en graviditet men det kommer inget gott ur det. Så fort jag motionerar så mycket som jag vill så börjar foten att linka. Sen kom hösten och mitt gym gick i konkurs. Förra året vid den här tiden så längtade jag efter att gå ut och jogga redan i sömnen på heldagsmorgnarna och till gymet gick jag minst en gång i veckan. Nu är jag hemma och äter skumtomtar, som är gjorda utan varje spår av naturlighet, och som påminner om allting jag just nu står för; som dålig färgsättning, fjanteri och runda former. Man skulle också kunna säga att jag äter chips och dricker folköl varje dag, så är det inte. egentligen, men känslan är den samma som om jag gjord det, eftersom jag i grunden är puritan och arbetsnarkoman och ser mig själv mer som idé än mänska.

Min grundidé är ständig flow och det enda som jag egentligen är riktigt stolt över med mig själv är mitt goda humör. Ett tillstånd som finns för det mesta och även nu, uppbyggt på god sömn mat, motion och många många bra relationer till både romanfigurer och riktiga människor. Men mitt liv börjar nu allt mer att likna den svenska järnvägen. Det funkar inte riktigt att köra på som vanligt eftersom underhållet inte skötts. Om jag fick välja tillvaro just nu så skulle jag helst av allt vilja åka på en månads träningsläger med NMT-pass.

Istället kommer detta jävla december då man skall mysa i ett kör. Mysa och titta på barn som uppträder. För övrigt tycks jag vara den enda i världen som anser att barn som håller på med kultur inte skall behöva ställa sig på en scen utan istället ha sitt utövande som ett slags icke målinriktat självförverkligande, en lek, och att de som vill ställa sig på en scen skall få göra det senare i livet.

Ibland känns det som att tillvaron är uppbyggd runt stopp. Sammanslutningar för att förhindra flow. Det är när jag befinner mig i sådana sammanhang som jag önskar mig existensiella problem eller hårda gympass. Något tungt att bita i. Inte som nu när jag är besvärad av fettvalkar och hemfaller åt någon slags meningslös tankeverksamhet riktad mot sådant jag borde göra men inte gör. När jag slutar se mig själv i en historisk kontext och inte längre förstår att dessa triviala problem är skapade av marknadsintressen som vill tjäna pengar på min kropp , så att jag skall gymma, sminka mig, köpa dyra kläder och något idiotiskt dietpulver. Som skall få mig att jubla av glädje för att jag är 43 år och har kvar både tänder och sexualitet. Även om tänderna ibland får putsas upp och sexualiteten mäts i betraktarens ögon, eftersom kvinnor fortfarande mest är objekt och därför har ett visst krav av på sig att piffas upp, för att över huvud taget skall få plats i den hetronormativa världsbilden och det vill man ju, som ett slags försäkring för att få vara kvar i det heliga äktenskapet med den alltigenom ungdomlige, jämställde och vältränade mannen.

Vad är det frågan om?

I dag när jag stod i Brunnsparken och väntade på 60-bussen så kom en tiggare fram till mig. Hon grät och pratade. Till sist gav jag henne några euro, som var de enda mynten jag hade. För några år sedan kom tiggarna till stan. De satt i portarna till köpcentrumen och min son grät när han såg dem för första gången. I dag går de runt i spårvagnarna och på gator och man känner sig allmänt, ja fel. Jag är emot dessa tiggare. Att vi har dessa tiggare i Sverige i dag är till mångt och mycket en konsekvens av mer öppna gränser. Men jag är inte för en mer restriktiv invandrings eller gästarbetar-politik. Jag är emot att dessa fattiga människor kommer till oss för att få det bättre men bara får plats som tiggare. Angående invandringen så är jag hejdlöst politiskt inkorrekt. Jag är nämligen för helt öppna gränser och att detta är något politiks inkorrekt kanske ni snart lägger märke till i kommentarsfältet.

Jag är emot den rådande samhällsutvecklingen där det blir allt större skillnad på folk och folk. Där segregation blir en räddning för de som har råd och en krass verklighet för de andra. Där folk går runt och tigger. Där skolorna blir sämre och sämre enligt internationella mätningar. Där vår miljöpolitik blir sämre och sämre enligt internationella mätningar. Trots att allt pekar på att vi måste han någon slags omställning för att klara oss så ökar samtidigt koldioxidutsläppen. Tågen fungerar allt sämre och politiker sa senast i går på teve att man inte kan ge sj och banverket hur mycket pengar som helst.

Men vissa får då hur mycket pengar som helst, som exempelvis Leif Johansson som avgående VD för Volvo får 100 miljoner i pension. Vilket inte är något som Leif Johansson inte kan göra något åt enligt Volvos informatör, det är de regler som gäller. Det är ju ändå en VD man pratar om. Han borde väl ha både civilkurage och förståelse för att dels säga det här är fel och jag delar ut pengarna som julbonus till metallarbetarna istället. Men det gör han inte. För han har ju jobbat så himlans hårt. Jag tror att det är minst lika hårt att vara tiggare på gatan. Faktiskt. Jag vet inte exakt vad det är som gör att Leif Johansson är så mycket mer värd än många av oss andra. Inte är det hans etiska profil.

Fudge; julens bevarare

På Helgetorp där jag är uppvuxen har vi alltid fudge till jul.Min mamma brukar säga att alla som kommer på besök under julen, om än så bara att de står i dörren och önskar God Jul skall bjudas på något, annars dansar julen ut. Därför spelade fudgen en stor roll som julens bevarare i mitt barndomshem. Ovanligt är det väl heller inte att det kommer julbesök med uppenbara önskningar om fudge. Eftersom vi är många som som obehindrat tar oss rätten att fritt leta efter godsaker i mammas skåp och skafferi så är det faktiskt så att hon fortfarande får gömma fudgen för att den inte skall bli uppäten före jul. Så god är den alltså. Den är helt enkelt godast. Det som är jobbigt med fudgen är att det inte går att göra dubbla satser, för då blir det misslyckat. Det är också väldigt svårt att veta hur länge den skall koka. Ibland går det på fyrtio minuter, andra gånger har man fått stå och röra i en och en halvtimme.Men går det för snabbt så kan fudgen bli seg eller hård istället för smulig och då är det egentligen ingen riktig fudge. Så tricket är att ha låg värme och röra mycket. Att det tar en och en halvtimme är mer normalt än fyrtio minuter. Fudgen är klar när det sockrar sig i kanterna på grytan. Smeten skall ha smugit sig upp längst kanterna och sitta kvar av sig själv. Här kommer receptet:

Fudge

3 dl socker
2 dl grädde (måste vara riktig 40 % grädde)
1,5 msk smör
4 msk kakao
2 tsk vaniljsocker
Eventuellt hackad mandel, eller hackad mandel och russin mellan 1/2 dl -1 dl

Koka på svag värme och ständig omrörning tills det sockrar sig i kanterna. Ta ifrån grytan från plattan och vispa häftigt i cirka en minut. Blanda sedan eventuellt i mandelblandningen. Häll upp på smort fat. Dela i lagom stora bitar 1,5 cm X 1,5 cm är lagom tycker jag.

Jay vinner Idol

Jag har sett några avsnitt av Idol och sett dubbelt så många tidningsrubriker. Att att Jay kommer att vinna behöver man inte vara något snille för att förstå. Det handlar kanske om hans röst, jag minns ju knappt, men också handlar det om hans historia, berättelse, som gör att vi hör hans röst bättre. Folk behöver berättelser i form av böcker, konst, skvaller, för att sätta ihop världen i ett hanterbart sammanhang.

mobbning och jul

Även om det har sina brister att vara anställd i den stora kommunen, så kan jag åtminstone skryta med att vara medlem i ett bra fackförbund, SKTF. Det jag gillar med SKTF är att de arbetar aktivt med värderingsfrågor och utbildningar även för oss som är arbetsplatsombud. Jag är skyddsombud på min arbetsplats sedan i februari och kan väl lugnt påstå att jag är enormt okunnig i arbetsrätt och har inga ambitioner om att bli något proffs, men det finns alltid proffs att luta sig mot och det är tryggt. Vad jag gillar mest i SKTF är nog ändå deras värdegrund, om alla människors lika värde. Det handlar om ren intelligens egentligen, att förstå att allting fungerar mycket bättre om alla får lika mycket respekt.

I dag har jag varit på en temadag för skyddsombud, det handlade om mobbning på arbetsplatsen och om mångfald, ungefär. Intressant och lärorikt. Man pratade bl.a om forskning som säger att mobbning ofta uppstår i samband med dåligt eller otydligt ledarskap eller i maktkamper. Då kan man ju undra hur det blir nu, när man flyttar ut allt fler chefer från verksamheterna in i till kontorslandskap. Den nya organisationen, det känns som att man har tänkt så att man slagit knut på sig själv. Jag pendlar mellan att vara arg och uppgiven. Emellanåt funderar jag vad det skall bli av mig, hur jag skall stå ut och hur familjen skall klara sig ekonomiskt om jag säger upp mig.

Men apropå mobbning. Så är väl socialisering en form av mobbning. Jag kan som mamma till två barn och kommunalarbetare inte leva hur jag vill. Det krävs att jag håller mig innanför vissa ramar och ni skall veta att det händer att jag hatar det. Alla djävla julstjärnor som skall upp i fönstren. Har inte satt upp en enda än och här sitter jag och bloggar. Alla förbaskade avslutningar som man är tvungen att sitta av. Alla fula leksaker som mina barn önskar sig. Det är bara bedrövligt. Men det finns ingen mer än jag själv som säger åt mig själv att detta måste jag uppfylla. Eller jo, men ah...komplicerat

Det är så mycket press på en småbarnsförälder. Det finns inget schema i världen som kan få det att gå ihop för mig och min man, vi måste gå ner i tid, dels för att vi båda kräver lite konstnärlig frihet, men också för att få det att gå ihop. I dag exempelvis, när min son skall träna friidrott som börjar klockan 17.30. Först får jag hämta dottern från fritids och därefter direkt gå med sonen till träningen och sen tillbaka till dottern som fått vara ensam. Min man får hämta sonen senare. Tro inte att vi har någon bil. Vi går genom ett smällkallt Slottskogen, det tar ungefär 30 minuter. Cykla går inte så här års. Ja sen är det läxor, badning, all skit som måste göras en vanlig dag och då har vi ändå ganska låga krav på städning. Fast det känns som det här med RUT-avdrag har trissat upp stämningen en aning. De som kan struntar i att städa och som kan lägga ut jobbet skapar ett tempo som vi andra dras med i, eftersom det är de i toppen som skapar normerna. För det är klart att man får mer tid för annat när man inte behöver städa. Angående hemhjälp så tycker jag så här. Det är inte fel om man betalar skatt och gör man inte det så är man ett kräk.( Städare är bland de lägst betalda vi har i samhället. Varför är de inte värda att var försäkrade under arbetstiden eller att lägga grunden för en dräglig pension och A-kassa? Det är någon slags sadism som driver folk till att utnyttja folk till sådant, om det inte är typ, barn som städar hos sin mormor) Men jag tycker inte att städning skall vara ett jobb som man skall finansiera genom skattelättnader. Ett bättre sätt att skapa arbetstillfällen enligt mig är kortare arbetsdagar så får fler personer jobb och man också även som lågavlönad stressad kanske ensamstående klarar av att hålla så städat som man vill ha det. Med kortare arbetsdagar så skulle jag nu kunna jobba som jag gör och få ut full lön. Det hade inte varit så dumt.

Blå dunster

Jag är extremt sur i dag. Men fick mig en rolig stund på jobbet då en väldigt speciellt låntagare kom tillbaka till biblioteket efter en längre tids frånvaro, då han vanligtvis brukar befinna sig i någon slags vildmark, i Bohuslän, Kanada eller ja, lite varstans. I dag fick vi höra om hans kompis i Partille, som fått en ovanligt smittsam hosta, så att man lät avspärra ett område runt villan för att förhindra besök. Ja sen hade det kommit folk från Stockholm, klädda i rymddräkter, för att hjälpa den sjuke. Det är den typen av historier som man kan få höra på biblioteket. Egentligen är det kanske inte så roligt, men jag blir i alla fall alltid väldigt uppfriskad av den här mannens historier.

Jag är sur för en organisationsförändring på jobbet. Vi skall få en ny chef och man pratar om att detta förmodligen kommer att vara någon chef som redan befinner sig i förvaltningen, eftersom det är så många chefer som blivit utan jobb i den nya omorganisationen. Jag är så trött på de här propparna i övre medelåldern som bara tycker att deras rättighet är att ha ett jobb. Själv jobbar man ju på en arbetsplats där man inte säger sig ha råd att anställa tillräckligt med folk samtidigt som man tillhör en sektor där många duktiga bibliotekarier aldrig får något jobb, bara för att det finns en massa okreativa slashasar och proppar som bara tycker att just deras liv är så mycket mer värt än alla andras så att de bara måste utnyttja sin rättighet till anställningstrygghet.

Jag tycker att folk som tycker att det är okej att bara vara en propp skall skaffa sig ett ordentligt liv och fundera lite över våra de verkliga hjältarna, kanske de som flytt hit från ett annat land och gör jobbet som de där propparna ser sig för fina för att göra.

Extremt lättlagad het räkgryta

Vi har alltid räkor i frysen. En rätt som jag kom på förra veckan är den här.

Extremt lättlagad het räkgryta
3 personer
Man använder
räkor
paprika
creme fraiche med paprika och chilli
rucola sallad
spiralmakaroner


Man häller ut frusna räkor på en bricka så att hela brickan täcks. Jag vet alltså inte hur mycket det väger, men ungefär 6-700 gram skulle jag gissa. När man skalat räkorna så slänger man givetvis inte skalet utan kokar en fond på dem. Häller på 1 liter vatten och lagerblad och hela svartpepparkorn och låt det hela koka i 20-25 minuter. Sila bort skalen Det finns säkert seriösa recept på det här med att koka fond av räkskal.Jag har aldrig sett något recept men alltid gjort så här, det funkar bra tycker jag. Tycker det är onödigt att slänga saker som kan tas till vara. Lite av fonden skall du använda till räkrätten, resten fryser du in.
Under tiden finhackar man en paprika. Det är i och för sig paprika i cremefraichen men det är bra att ta lite fräscha upp färsk paprika. Stek paprikan i olja eller smör. Häll på cirka 80 cl av fonden och sedan 2 burkar creme fraiche med paprika och chili. Låt koka på låg värme under tiden som du kokar upp vatten till pasta och kokar pasta. Slutligen när pastan är klar så häller du räkorna i cremefraiche blandningen så att de blir varma. Häll sedan pasta i djupa tallrikar. Fördela omedelbart all räkgryta över pastan. Toppa med en näve rucola överst på varje tallrik och ät genast. Servera till ett vitt smakrikt och fylligt vin. Förr bytte jag alltid till rött vin när hösten kom och höll mig till rött över hela vintern. Men i år skall jag försöka lura mig själv och fortsätta med vitt vin och se ifall det kan hålla kvar lite sommarkänsla i kroppen på mig. Madeleinekaketricket.

Storytella mig hit och dit

Den här veckan har det varit mycket fokus på berättandet. Efter att Mona Sahlin avgick förra söndagen så har den ene sossen efter den andre pratat om att man måste bygga en ny berättelse om socialdemokratin. Sen läser jag att Keith Richards är en riktig storyteller i samband med att hans bok recenserats. Därefter läser jag i GP om konsten att inreda med storytelling. Jag vet inte vad det kommer sig att det kommit så stort just den här veckan, för det har ju alltid funnits. Men det är ju bra, vi får hoppas att det smittar av sig på boken, läsandet och biblioteket. Kanske även trendnissarna börjar förstå att biblioteken är vägen in i den lokala berättelsens centrum, både genom sin förmåga att öppna berättelser för folk men också genom att finnas som en fysisk manifestation, som symbol. I bästa fall glömmer folk bort att använda sin tid till inredning och shopping, istället sitter de runt lägereldar eller i bokcirklar och pratar berättelser. Som av en händelse börjar folk prata om att de är intresserade av berättelser, att de har det i sig liksom, sedan de första gången hörde "ekorr´n satt i granen". Att bygga folkbibliotek blir en lika stor angelägenhet som att planera nya fotbollsplaner. På teveprogrammet Debatt ifrågasätter man ifall det är rätt att låta barnen läsa 15 timmar i veckan redan vid 9 årsålder. Ja man kan ju drömma!

Förresten som av en händelse så har jag en bok hemma, som en kollega rekommenderade för redan en vecka innan storytellings hysterin i svensk press. Det är en bok av Mario Vargas Llosa, den heter Berättaren och handlar visst om Berättaren som vandrar runt som mellan olika klaner i en indianstam och berättar. Berättaren som sammanhållaren. Har alla kanske läst samma bok? Apropå berättare så känner jag ju faktiskt en person som i över tio år arbetat som berättare. Här kommer en länk till hennes blogg. Jag har känt henne sedan jag var barn men det är en helt annan berättelse.

Vilse i pannkakan om folkbibliotek i kris

Under förra veckan så pågick en debatt på Aftonbladet angående Bonniers dominans i den svenska bokutgivningsbranchen. Samtidigt så får en av de Bonnierägda företagen makten över inköpen på några av våra största folkbibliotek genom s.k. profilköp, vilket innebär på de ena biblioteket att man väljer ut cirka 55 % av titlarna av de böcker som biblioteken skall köpas.

Att vi i dagens folkbibliotek ligger långt ifrån 1974 årskulturpolitiska mål om att man skall kulturpolitiken skall motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet, är ett en underdrift.På något sätt känns jämförelsen mellan biblioteken och en f.d. rökare relevant. Istället för försöka motverka de kommersiella verkningarna så är man nu fanatiskt positivt inställd till det kommersiella. För problemet är som jag ser att man inte fört någon idédiskussion om vart man skall gå och varför. Ja det förs en diskussion med de som gjort valen och som skall försvara sig, men på inget annat sätt. Det har bara råkat bli så här. Nog kunde man önska att bibliotekens handlande var något mer genomtänkta. Men att vi på folkbiblioteken blivit mer kommersiella, beror väl till största del på att vi följer med vår egen tid,som styrs mer och mer av en global marknadsekonomi. Man gillar läget helt enkelt och folkbiblioteken spelar därmed ut sin roll som intellektuell aktör.
Om man som intellektuell menar att man analyserar samhället runt omkring sig. I stället blir folkbiblioteken en statistikjägare och därför en plats dit man skall försöka få folk, för att, ja varför att? Men att man jagar statistik hjälper inte, utlånen går ändå ner. Marknadskrafterna däremot, lägger allt mer kraft på den intellektuella analysen för att hitta framtidsstrategier.

Biblioteken sprudlar av liv men tanken bakom är sällan diskuterad. Det är sådana diskussioner som måste till för att grunda en djupare debatt om våra folkbibliotek som kan föra våra visioner framåt. Men vi som jobbar åtminstone på de mindre biblioteken har sällan tid för den typen av resonemang. Vår vardag består till mesta dels av praktiskt fixande och de som jobbar högre upp i organisationen, oftast fritidsledare eller i alla fall inte någon med biblioteksanknytning , brukar inte alls särskilt blygsamt säga att "ja jag vet inte särskilt mycket om bibliotek". Vad som händer på de små lokala biblioteken styrs därmed till stor del av tillfälligheter som hur välvillig någon råkar vara.

Däremot har man varit väldigt duktig på att utveckla den tekniska utvecklingen, formen, paketet, innehållet.
Men vad spelar formen för roll om vi över huvud taget inte diskuterar innehållet? Det är kanske inte självklart att vi inte skall sitta i knät på de stora aktörerna, men det borde i alla fall vara bra med en idédiskussion om hur och varför. En fara är självklart också att om biblioteken sätter sig i knät på de stora aktörerna så blir där kanske inte plats för något annat än mainstreamskulturen, som ändå syns överallt annat. Annan kultur marginaliseras och blir i i så fall en angelägenhet för kutlursidorna, ett litet tag, tills annonsörer och redaktörer inser att det inte är någon som läser mer än just kulturredaktörer. De intellektuella gräströtterna förlorar näringstillskott och hur skall då tillväxten ske ? Ytterligare kan man väl fråga sig ifall politikerna är intresserade av att betala för något som mer eller mindre är en kopia av en bokhandel eller någon annan kommersiell verksamhet.

En möjlig utveckling då är att folkbiblioteken får sponsorer som behöver skaffa goodwill poäng. MacDonalds har ju lyckats bra med detta genom att bidra till sjukhus och släppa in läsrörelsen i sina presenter till barn. Jag ser egentligen inte att en sådan utveckling är särskilt långt borta. Särskilt inte som man inom barn och ungdomsverksamheten åtminstone i vår stad letar efter andra samarbetspartner ett slags volontärer som skall hjälpa till att täcka bristerna i den kommunala välfärden. Men om vi släpper in sponsorer på biblioteket som självklart bara genom sin existens men kanske också med påtryckning kommer det att påverka mediautbudet på folkbiblioteken. Detta kommer inte kunna ske förrän det intellektuella motståndet är borta, när samtalet om oberoende är försvunnet och ogiltig förklarat. Då ingen längre minns vad det var som var så farligt och man kommer att skratta åt fanatiker som mig. Diskussionen om mediautbudet på biblioteken intresserar då inte längre någon och det fria ordet är därmed sålt och det demokratiska samtalet en chimär.

Intressant är också hur man i samtalet om folkbibliotekens minskande statistik sällan diskuterar hur folkbiblioteken utvecklats under den tid som statistiken gått ner. Man väljer att skylla på bokmomsen och den ökade välfärden. En analys som reducerar folkbiblioteken till en plats för de mindre bemedlade och inte en angelägenhet för alla. Samtidigt så ökar man öppetider runt stora heldagar där man ger skäl om att det finns många ensamma i vårt samhälle. Det som man förr sågs som ett problem, att folkbiblioteken eller public libraries blev värmestugor ses nu som en möjlighet, i brist på annat kanske.

var försiktig med hjärnan

På jobbet har vi pratat om att allt mer forskning om människor i samhället grundar sig på medicin och neurologi. Mjukare vetenskaper som exempelvis sociologi är helt ute. De vetenskapliga rön som grundar sig i exempelvis neurologi presenteras som fakta och sanningar. Men hur väl kan vi lekmän bedöma den här typen av forskning? När dessa rön presenteras så är det sällan något kritiskt granskande mer artiklar där man kan läsa att "nu vet man".

Det här känns farligt nära de problem och den kritik som man hade mot den social ingenjörskonsten. Man placerar felen in folks huvuden istället för i samhället. Hur kan man värja sig mot den här typen av forskning? Ja först bör man väl inse att vi inte kan bedöma sanningshalten i vad de forskat. Men sedan gäller det väl också att fråga sig vilka praktiska konsekvenser forskningsresultatet har, hur man kan tillämpa forskningen ute i samhället.

Jag tycker det vore betydligt mer intressant att få reda på mer forskningsresultat om hur man skall göra för att alla dessa olika människor med sina olika hjärnor (formade av det ena eller andra men faktiskt människor som finns och verkar ha funnits i alla tider) skall kunna få plats i samhället, hur vi skall göra för att sluta se dem som felande länkar som skall medicineras till en normalitet.

Jag tror heller inte att det är någon slump att den här typen av hjärnforskning lyfts fram i tider med effektivisering och vintsoptimering både i mjuka sektorer som vård, skola och omsorg, men självklart också i traditionellt kapitalistiska sektorer.

Vad hände?

I går på aktuellt sa man att de svenska förskolelärarlönerna ligger efter andra europeiska länder. Ja vi ligger visst jämsides med Slovenien men ändå. förra veckan pratade jag med en mamma i området där jag jobbar. Hon har ett barn i treårsåldern. På barnets förskola var de 27 barn. Vill här påminna om forskning som säger att ett litet barn inte kan ta in mer än 15 personer i en grupp (då en grupp med tre förskolelärare vore idealisk med 12 barn för en tvååring) I går pratade jag också med en person som arbetar inom fritidssektorn . Hon berättade att deras chefer söker samarbete med frivilligorganisationer och att de i skolan har representanter för Svenska Kyrkan. Allt för att få ner kostnaderna för kommunen. De kyrkliga tycker det är ett käckt sätt att värva barn till konfirmationen. Herregud!! Tur att jag inte har barn i den skolan. Då hade jag ställt till med ett himlans liv. Varför har man inte folk från maffian som jobbar i skolan? Man kunde väl stå fullt ut för att vi idag har en skola som under lång tid sänt elever rakt ut i kriminalitet (eftersom de inte sett någon annan möjlighet)

Det känns så bedrövligt med allting. Den svenska förskolan bedriver ett slags barnförvaring samtidigt som man som vuxen inte kunna skicka iväg sitt barn till en kommunal skola utan att kunna vara trygg med att barnen inte utsätts för religiös propaganda. Vad var det som hände? Blev vi lite för rationella? Lite för moderna?För mycket vinstoptimism?

Varför pratar man inte pressen om det här varje dag? Det är framtiden det handlar om. Finns det verkligen någon viktigare fråga? Jag mådde illa i valrörelsen när Jan Björklund sa att vi inte har råd att minska fritidsgrupperna i första hand, men några frågor senare sa att vi måste sänka skatter för att få finanisärer och innovatörer att stanna i landet. Men det är barnen som är stjärnorna, framtiden. Mindre barngrupper överallt i skola, förskola på fritidshem och högra löner för de som jobbar mot barn löser många problem. Genom att behandla skolpersonalen som paria som skall kontrolleras på olika vis löser man ingenting. Ömsesidig respekt är bättre, det sprider sig.

Under den tid som Jan Björklund varit utbildningsministern har den svenska skolan eller förskolan inte blivit bättre, snarare sämre. Nu pratar jag om de skolor jag praktiskt känner till. Björklund har till och med medgivit att det kan ta fler valperioder innan det blir som han tänkt. Eller som han tror att det skall bli. För hur skulle han kunna veta? Har han testat det någon annastans först? DET HANDLAR OM HELA MINA BARNS SKOLTID. Det är så cyniskt.

Samtidigt har det röda styret i kommunen där jag bor sagt att de skall satsa på barnens perspektiv nu när de har chansen. Trots att de haft ett styre så långt som ett mannaminne och lyckats göra Göteborgs skolor till en av landets sämsta så tror de nu att de skall klara av att ändra på det och Göteborgarna också uppenbarligen, eftersom de röstades in igen. Men är det kanske de dåliga skolorna som gjort att göteborgarna blivit så lättlurade ?

Det riktigt ruskiga med det här är att ju mer man pratar om skolor och förskolor bland politiker, ju värre verkar det bli. Hur kan det komma sig? Är poltik ett slags stödgrupper där man sitter i ring och pratar om att det är bra. Är det retoriken och inte verkligheten som ger politikerna kraft och självförtroende?

Jag ber om ursäkt för bristen på källor i denna text. Jag har lite bråttom till jobbet. Vet också att det finns rapporter som säger att lärartätheten blivit större under de senaste fem åren. Men det är inget som jag sett något av.

Vad som krävs för att lyckas med en chockladtryffel

Det vanligaste problemet med att göra chokladtryffel är att man inte får rätt temperatur på chokladen när man värmer den. Det är stor risk att tryffel skär sig. För att undvika detta så värmer man helt enkelt inte upp chokladen utan häller den uppvärmda gräddbasen över choklad som du rivit på den grova sidan av rivjärnet. Sist rör du ner det rumsvarma smöret. Då går det som smort och är omöjligt att misslyckas. Du får vara noga om du har stora satser för då finns en chans att det blir smörklimpar. Detta med rivjärnet har jag kommit på själv!! Det är mycket bättre än hackade bitar som finns i en del andra recept.

Här kommer ett recept på enkel tryffel. Receptet kan smaksättas med några matskedar av någon smaktillsats, till exempel 2 matskedar honung eller konjak, punch (eller arrakessens) eller en tesked vaniljsocker.

Den här satsen är till 15 tryfflar
Koka upp 1/2 dl vispgrädde. Blanda i smaktillsatsen.Använd ditt vett här, exempelvis honung och vaniljsocker kan man blanda i från början innan det kokat upp om man rör under tiden. Medan alkohol hälls i efter uppvärmningen. Häll den uppvärmda gräddblandningen över 100 gram mörk choklad som du alltså rivit.Blanda sedan i 25 gram smör i blandningen. Smeten skall vara slät så att det vare sig finns smör eller chockladbitar kvar. Häll chokladen på ett lätt smort fat eller djup tallrik. Ställ in chockladblandningen i kylen en kvart innan du formar dem till runda små bollar som du rullar i kakao. Förvara den färdiga tryffel i kylskåpet men ställ fram den på ett fat minst 25 minuter innan servering, eftersom tryffelns aromer blommar upp i rumstemperatur.

Själv brukar jag använda Blanxarts mörka chokladkaka och kakao, som jag brukar handla på Zebeda på Vegagatan. Det har hänt att jag köpt bättre choklad för bakning i en kilos förpackningar, men har inte sett något sådant erbjudande på länge. För övrigt finns det ett väldigt bra recept på fransk chokladkaka i Nya Annas mat av Anna Bergström. Men en helt vanlig kladdkaka är också väldigt gott. Ett bra sätt att få en bra kvalité på den vanliga kletkakan (den med bara kakao) är att tillsätta lite salt, det ger absolut en kvalitetshöjning. Sältan ger en inbillning av exklusivitet och skiljer på så sätt bakverket från en vanlig kladdkaka utan att man behövt offra någon förmögenhet. Jag brukar göra den här kladdkakan (med lite salt tillsatt då och utan jordgubbar och glass det är känns för vulgärt för min smak. Det enda som behövs är starkt kaffe) Det viktiga med kladdkakan är som sagt sältan och att man lagar den en dag före man skall äta den.

att inte vara pragmatiskt

Jag är skeptisk till pragmatismen, av den anledningen att jag menar att man ofta hittar vad man letar efter. Om man tror att något skall fungera så söker man ofta efter svar i den riktning och missar kanske klara poänger som leder i en annan riktning. En politisk debatt är exempelvis bevis för detta. Men att jag ser att det är så beror också självklart på att jag tror att det är är så, så därför är det egentligen omöjligt att svara på ifall jag har rätt i denna fråga. Min inställning får mig också att inbilla mig själv att jag är väldigt öppen och frisinnad, vilket i sin tur får konsekvenser av att jag ibland dömmer människor väldigt hårt, som jag inte tycker är särskilt öppna eller frisinnade, vilket väl måste tyda på att jag i själva verket är ganska inskränkt. Så när jag någon gång tänker efter lite mer så brukar jag komma fram till att jag nog egentligen inte vet något alls, men att jag ändå måste ha några tumregler att leva efter (men dem håller jag för mig själv, för det är inte alltid jag lyckas)

Varför skriver jag då det här? För att jag tror att jag är något på spåren, som jag aktivt söker efter. I går skrev jag om barnbibliotekarierollen som tärande dygnet runt syssla. Senare samma dag såg jag en artikel i Metro (sid 12-13) som bland annat byggde på en intervju med mig. De ringde upp mig på jobbet och frågade om den bokcirkel som jag och Anna Jonsson startat. Men i tidningen står det att jag startat en bokcirkel tillsammans med mina vänner. Det låter som att skillnaden mellan privatliv och bibliotekarieliv är totalt sammanblandad för just denna journalist och kanske också tidningens redigerare? Eller är det bara en sanning som jag söker?

Den av gud utsände barnbibliotekarien

I början av veckan gjorde vi ett youtubeklipp för Kortedala och Gamlestadens biblioteksblogg. Det handlar om att vi barnbibliotekarier förväntas vara av en finare sort, befriad från alla själviska behov, oberoende av fritid, pengar och annat umgänge än barnboken, bla bla bla. Det handlar om tystheten som gör att inga chefer någonsin för frågan om mer tid för läsning till barnbibliotekarierna, utan att det är något som barnbibliotekarierna själva i alla tider fått kämpa för. För tio år sedan var det till och med så på många bibliotek att barnbibliotekarierna hade lägre lön än vuxenbibliotekarierna, trots att de bevisligen jobbade mer. Det var liksom finare att jobba med vuxna människor. Än i dag råder märkliga förhållanden på många små bibliotek. De vuxna låntagarna angår alla medan barnavdelningar bara angår den enda barnbibliotekarien trots att kanske hälften av låntagarna är barn. Men visst handlar det om jobbet som barnbibliotekarie ofta går till någon som kanske fått lite för mycket bekräftelse som den duktiga flickan i klassrummet. Den som alltid lyder och aldrig säger emot, som gör sin läxa och tycker som man skall tycka utan att själv kanske fundera på varför.

Men det här är inget krig mot vuxenbibliotekarierna (som jag också är eftersom jag jobbar på ett litet bibliotek där all personal jobbar mot all grupper) Det här handlar egentligen om att jag tycker att inga folkbibliotekarier som jobbar utåtriktat borde ha mer än 35 timmars schemalagd arbetstid. Resten kunde ägnas åt läsning av skönlitteratur. Då skulle vi verkligen kunna få spetskompetens och inte bara bli en mötesplats utan också en intressant och sjudande mötesplats.

Hur mycket skit får man prata utan att få sparken?

Jag är uppvuxen med centerpartiet. Aldrig röstat på dem, men mina föräldrar tillhörde gräsrösterna. I går när jag hörde Maud Olofsson prata om Centerpartiets valnederlag i Aktuellt så tyckte jag faktiskt synd om Centerpartiet. I årets val hoppades jag att de skulle åka ur så att de fick ruskas om och byta ut sin bedrövliga partiledare, men så blev det inte. Fast nog förlorade de röster. Trots detta verkar Maud inte bryr sig inte så mycket. Hon sa i går i Aktuellt att de förlorat röster på landsbygden men vunnit röster i Stockholm och hon tycker det är bra med en utjämning. Hon förstod inte heller varför hon alltid får frågor om detta med landsbygden när ingen annan får frågor om landsbygdsröster. Så glömsk är hon alltså om sin egen ideologi att hon glömt bort att de för inte alls så länge sedan var ett landsbygdsparti. Hon förklarade också att de förlorade landsbygdsrösterna berodde på att man var okunniga om centerns politik och detta menade hon också gällde de egna kommunalpolitikerna ute i landet. Ja sen har hon svängt i kärnkraftsfrågan. Det är ju rena galenskapen! Hennes svar är ju som taget ur ett humorprogram! Eller har hon fått en överdos av positivt tänkande?

Bra politik märks, politiska reformer som folk är omedvetna om är inga bra reformer. Maud har släppt landsbygdperspektivet och ägnar sig numera helst åt stureplanscentern. Vem tänker på den svenska landsbygden? Sverigdemokraterna? Det viktigaste för Centerpartiet i dag tycks vara att komma så långt ifrån sin ideologi som faktiskt gav dem 20 % av rösterna på 70-talet. Istället inriktade på att vara med att bestämma med det stora partiet som de snart är en våt fläck vid sidan av. En svett fläck från det ideologiska dårhuset. Inte mig emot. Men inte heller särskilt svår förutspått. De smartaste strategerna finns helt klart inte inom centerpartiet och det kanske man ändå skall vara tacksam för.Vi som förlorade valet i år hoppas väl ganska mycket på att både KD och Centern åker ut nästa gång. Men det är liksom lite sorgligt att titta på detta ideologiska självmord. When centerpartiet goes Maud. Finns det inget piller mot sådant här? Någon diagnos man kan ställa?

Rom i regnet

I min barndom, för hundra år sedan grovt räknat sjöng Ulf Lundell "Rom i regnet". Ja han har väl sjungit den sen också men det var 1979 det började. Nu har jag själv lärt mig att dricka rom, fast en annan sort, inte den ljusa lena, utan den lite strävare och mörkare (lagrad) Under sensommaren blev jag introducerad till blandningen av lagrad rom, kaffe och mörk choklad. En kraftig symfoni för gommen och bra energi om man behöver hålla sig uppe några extra timmar framåt nattkröken. Men det är starkt runt 45% så man kan inte dricka mycket om man verkligen vill hålla sig pigg. Själv är jag mycket förtjust i allt som är mättat, som gör att det är nog med bara lite, som en koncentrerad stund av välbefinnande. Ett slags illusion av det fullkomliga, plötsligt fångat, för att sedan snabbt lämna och ge minnet av en skillnad. Sedan det oerhört smakfulla av det lilla, ett slags asketism i all njutning. Precis så blir det med en välbryggd kopp starkt kaffe, mörk choklad och en trea rom. Här finns en sajt om lagrad rom

Romanretreat

För lite mer än ett år sedan så skrev jag på Kortedala och Gamlestadens biblioteksblogg om romanretreat. Ett begrepp som jag hittat på där jag tipsar om att skaffa mental återhämtning genom att låsa in sig med en roman under en dag. Jag skrev om det som ett sätt att få tillbaka orken. Det är ju inget nytt precis, så har folk gjort i alla tider. Men i denna fitnessfixerade era så tror jag faktiskt att det kan vara bra att även lyfta fram läsning som det mentala underverk det faktiskt är. När man ändå lyfter fram så många andra tillkrånglade metoder. Att läsa för att koppla av men också för att stärka den egna integriteten, sitta själv med sina tankar. Alla dessa goda tankar som finns som aldrig får något utrymme eftersom de låses in i rädslor och annat mentalt motstånd.

Om det är något som jag saknar i dagens samhälle så är det förmågan att ta tillvara folks kapacitet annat än som köpkraft och arbetskraft. Många av oss sitter i mängder av föreningar på sin fritid, men det är också ett slags medveten samhällsordning, som är bra, men innanför paragrafer så tar man ändå bara delvis tar vara folks fria tankar. Vi behöver mer tid för det fria strosandet i tanken. Som motverkar att exempelvis inte tre miljoner människor samtidigt kommer på att det är grymt intresserade av inredning och tror att de kommit på det själv.

Det har hänt mycket positivt i samhället under de senaste femtio åren. Om man tittar på en gatubild i en svensk storstad så ser man att mångfalden i gatubilden är större än för 50 år sedan. Fast samtidigt växer den extrema individualismen sig starkare, där varje människa skall vara ett varumärke och där det blir så att det bara är vissa som får komma till tals. Men det finns också många tysta människor som har saker att säga, men som ingen bryr sig om att lyssna på, eftersom det inte är ovanligt med slå- sig -fram -mentalitet, ett slags tävling i att synas och märkas mest. En idioti, brist på förståelse för vad som händer eller inte händer när det är samma människor som babblar hela tiden.

Jag är så trött på att inte finnas till Hanne Kjöller

Det har blivit en storm om ett inredningsreportage i DN-bostad. Eftersom jag slutat med DN och alla andra dagstidningar efter valet så har jag inte sett just det reportaget, men jo tack, jag har sett andra. Nu skriver Hanne Kjöller en ledare i Dn där hon försvarar reportaget. Ledaren kan ni hitta här. Som jag uppfattar Kjöller så tycker hon att det finna andra saker i orättvisan som är mer intressanta att haka upp sig på än att vissa har ångbastu och andra inte. Hon verkar inte ha fattat något, men jag som hela mitt liv varit en person som enligt statistiken inte funnits* förstår verkligen vad det handlar om. Trots att jag är svensk, hetro, storstadsbo, tvåbarnmor.

Ändå är jag ganska vanlig om man jämför med många många andra, men att en sådan som jag då hamnar utanför alla ordningar kan ju ändå säga en del om hur utanför andra måste kunna känna sig, som exempelvis har ett utomeuropeiskt ursprung eller inte har tagit sig in på arbetsmarknaden. Det handlar enligt mig inte om att det är osmakligt eller oetiskt att kosta på sitt hem om man har råd. Det handlar om att man bara visar upp hem från en viss samhällsklass, som har råd med exklusiva lösningar. Det finna andra hem som också kräver kreativa lösningar, som någon av de hem där det bor kanske fem sex vuxna personer och några barn. Men det visar man inte. Det hade varit intressant och roligt! Men de hemmen finns ju oftast i förorten och om åker till förorten så är det i regel ett slags märkliga kringvandringsreportage där man frågar olika personer saker som berättar om att de trivs bra, att det är en bra stämning etc och sedan lite bilder på leende ungdomar. Ett slags uppenbara motbilder till brottstatistiken. Jag skulle så gärna vilja se att man gjorde ett liknande reportage från Djursholm eller Hovås. Det skulle vara ett intressant motreportage till skattebrottsstatistiken.

*När jag var liten hade jag för många syskon och för gamla föräldrar. När jag fick jobb var jag den enda som hade barn i arbetsgruppen(vilket jag fortfarande är) De gifta bibliotekarier som finns har i regel män med bra lön och kontorstider. Min man har varken kontorstider och han tjänar dessutom sämre än mig. (Vilket har fått mig att förstå att en orsak till den låga lönebildningen i min yrkeskår är att många kvinnorna faktiskt inte varit så beroende av lönen som jag är). Vi har inga släktingar som bor närmare än 20 mil och kunde inte som en chef utryckte det när barnen var yngre "skaffa barnvakt som alla andra". Och jag är framförallt inte intresserad av heminredning. För att nämna några små exempel. Så helt klart finns jag inte. Men å andra sidan är det inte så många som finns.

Jakten på den perfekta barndomen del 2

Jag har tidigare skrivit om att jag tycker att censurtrenden inom den rådande barnboksutgivning är bakåtsträvande. Ni kan läsa om detta här. Men en annan sak som jag själv tycker att jag borde censurera fast jag inte riktigt gör det i den utsträckning som jag vill, men nästan eftersom barnen väljer bort frivilligt är program som Idol och Robinson. Jag gillar den här typen av program. Det är förnederingsteve kanske men det är också spännande replikskifte. Rolig lättsmält underhållning även om musiken vanligtvis sällan är något att ha. Covers har man ju hört till leda. Men jag gillar den amerikanska versionen av Idol ännu bättre. Det är något lågt i mig som mår bra av juryns galanta sågningar. Ja Robinson skall jag kanske inte uttala mig om för det har jag inte sett på åtta år.

Men vad som förvånar mig väldigt mycket är att dagens censurjagande föräldrar utan att blinka gör denna typen av teveprogram till familjenöje. För även om jag gillar att titta på det själv så tycker jag nog att den här typen av tevetittande är lika illa som att låta barn se skräckfilmer. Varför? Det är barn som tar in, får lära sig hur det går till, regler om livet i en värld där mycket går ut på att synas, att bli kändis. Dessa program som nästan alla barn verkar se blir också en gemensam verklighet, ett slags folkhemskitt och jag inte tror är bra utan ett riktigt dåligt kitt.

I Idol får man reda på att det är okej att mobbas, säga dumma saker till folk, man invaggas också i en föreställning om att livet är en tävling. Det kvittar hur många övningar vi har i skolan om att man inte skall mobbas när vi samtidigt förenar en hel nation med program som Idol där mobbning görs till största folknöje. Men de vet de ju säger ni, alla som kommer med i Idol nu vet ju vad det går ut på. Kanske det är just det som är det värsta, att de som är riktigt dåliga och är med nuförtiden verkligen inte fattar och jag förstår inte varför det är okej att mobba någon bara för att det är klarlagt att det rör sig om någon form av brist i förståndet.

Sen är det utsattheten i utröstningen. Pratet om att sitta säkert, att hänga löst, ett tänkesätt som spridit sig till ett tänk på arbetsplatser, men som också kan säga något om en gängtillhörighet.
I Idol har vi också jakten på på perfektion. Man skall lära sig slipa på vissa detaljer som att titta in i kameran eller vad juryn kan ha att klaga på . Det funkar kanske på en del, men för mig själv så gäller det snarare att lära mig något snabbt fast inte så bra men få självförtroende av det som gör att jag sedan har kraft att förbättra även detaljerna eller hitta min egen stil. Som kanske är helt egen och inte efter någon modell som någon suttit och bestämt innan jag blivit färdig. Ja artisteri och att skriva eller att vara barnbibiotekarie är väl inte riktigt samma sak, men jag tror ändå på det här sättet för många och i mycket. Jag ser Idoljuryn som personer som bygger upp ett slags fruktan och jag är säker på att att många av de artister som är med skulle utvecklas bättre och gynnsammare utan Idol. I detta överför man också en idé till barnen om att de skall vara perfekta och jakt på perfektion ger sällan harmoniska människor.

En del personer säger nu kanske att det är ju så här livet är, det är inget fel att barnen får lära sig. Men jag menar att livet är så om man väljer att det skall vara så och jag tror att det inte är så snällt eller hälsosamt att så tidigt lära in barnen på en sådan här sjuk livsinställning som dessa program återspeglar. Vi kan inte bara vara slashasar som låter samhället ge våra barn dåliga värderingar. Särskilt inte i dag när vi har så mycket kunskap om vad som är bra.

Lite mer förrvirring tack!

!Jag är trött på bristen på nyfikenhet, tillskottet av nykrånglighet

Det här är ingen dikt om ni tror det

bara ett frågasättande av varför rader skall se ut som de gör

ett sätt att försöka slippa kräkas av för mycket form och för lite innehåll

I själva verket förhindrar jag just nu att få en akut astmaattack av artificiella smaktillsatser och märkliga spårämnen som visar sig leda raka vägen in i Al-qs högkvarter

där jultomten just nu sitter i hemliga överläggningar med Jimmie Å allt medan Usama går en kurs för Robin Hood i pilbågstillverkning.

Det är bara ni som läser denna blogg som nånsin kommer att få reda på det här.

I morgon återkommer jag med något annat osannolikt

Starke man ingen parodi

Jag har sett avsnitt 2 av SVT:s Starke man och inser att det är som min kollega sa, att det är för nära verkligheten för att vara parodi. I dag läste jag också i tidningen att Anette Winter, chef på Göteborgs Energi avgår efter avslöjanden i Uppdrag granskning, där hon i inspelning pressade en konsult att svara på ifall hon varit i kontakt med medierna. I samma program får man också höra både Anette Winter och hennes chef v.d. Anders Hedenstedt säga att Winter berättat för honom om samtalet hon haft med konsulten och han hade inte sagt något speciellt om det.

Men hallo! Det är ju Hedenstedt som skulle gått! Är inte han som VD ytterst ansvarig? Han skulle berättat för Winter att hon begått ett lagbrott, själv ringt upp konsulten och bett om ursäkt, samt själv närvarat vid ett samtal mellan Winter och konsulten där Winter bad om ursäkt. Kan det verkligen finnas något annat tillvägagångsätt? Jag fattar inte riktigt vad de inte fattar. Är det så sablans svårt att kunna förstå skillnaden på rätt och fel? Nej det handlar om hierarkier, att offra någon som inte är allra högsta hönset.

Detta med chefer som skyddas, som man lyder bara. Som gör att exempelvis ett helt gäng snickare skriver bluffakturor. Jag trodde att vi kommit längre, att vi hade fackföreningar, medbestämmande och en tro på att alla har lika värde. Men så är det alltså inte. I Göteborg stad jobbar jag. På min arbetsplats får vi tillbaka kvitton om vi någon gång köpt fika för 50 kronor med frågan "till vad användes fikat?" På andra ställen går hur stora bluffakturor som helst igenom och ger chefer lyxiga badrum, vilket i sin tur ger skolor sopig standard, eftersom vi inte har råd att laga saker till dem då alla pengar går till lyxrenoveringar. Vi har heller inte råd att ha humana barngrupper i förskolan eller att ge fritidsbarn som kommer klockan sju frukost. I en skola som jag skrev om häromledes där de delar ut datorer till alla elever från år sex för att locka till sig elever. Men man heller inte råd att ta in några vikarier när lärarna är sjuka. Ryktet säger också att man använts de statliga "Borgpengarna" som tilldelades kommunerna i början av året till att köpa datorerna för. Hur förklarar man då för lärarna om att man har råd med datorer men inte personal. Som alltid i kommunen. Man slingrar sig och säger att det inte är samma budget, för något måste man ju hitta på .

Det var som jag läste i denna blogg alldeles nyss, att Göteborg stinker som gårdagens blöjor. Jag har ett förslag. Ge Anders Hedenstedt på Göteborgs Energi sparken som VD och ge honom istället ett jobb som telefonförsäljare för sitt eget energibolag. Det skulle få ner honom på marken. Skicka resten av packet som ni ingår i förundersökningen på boot camp med avprogrammering. Förresten vilken grundlag är det som säger att den som en gång varit chef alltid skall fortsätta vara chef? Just den inställningen borde vara grymt diskvalificerande för alla chefer. Det är så enkla saker det handlar om. Att åtminstone försöka tro att alla människor har lika värde. Hade man verkligen trott på det så hade det aldrig blivit så här.

Det lär inte direkt vara någon tillfällighet att Bandidos var inblandade när det nya polishuset byggdes på Hisingen. Inte för att jag på något sätt tror att någon ansvarig visste detta. Men det finns något i moralen (lite motsägelse eftersom den knappt verkar existera), de fransiga kanterna, som gör att gäng som Bandidos både kan och får för sig att nästla sig in i sådana här affärer.

Men man får ju vara himlans glad i alla fall att det finns program som Uppdrag granskning. Som ger oss alla på golvet en möjlighet att tro på rätttvisan.

Istället för bantning

Av förklarliga skäl har jag gått upp i vikt. Tränar man 2-4 gånger i veckan, och sedan slutar med det så klart att man går upp i vikt. Allt handlar om en fot, som inte riktigt funkar. Frågan är nu vad jag skall göra åt saken. Har funderat på att banta men bestämt mig för att där går gränsen. Jag har aldrig någonsin sett något gott komma ur bantning. En kortsiktigt viktminskning som sedan ofta ger en större viktökning.

Jag tycker att jag är okej som jag är och tänker inte bry mig särskilt, eftersom det inte handlar om någon medicinsk skadlig övervikt. Dessutom känns det nästan lite kaxigt att vara överviktig i dag när kroppsfixeringen är så total (frågan är om jag är överviktig, nog inte, men i alla fall rundare än innan). När det finns som folk på allvar lägger ner tid och energi på att förakta feta människor. Att jag motionerat så mycket beror till största delen att jag använder motionen som ett sätt att komma rätta till mitt humör. Ofta när jag glömt att motionera så får jag märkliga problem som sedan enkelt löses upp när jag ger mig ut på en joggingrunda, eller ställer mig i gymet. Motion är bra helt enkelt. Men nu när den här foten har krånglat har jag klarat att hålla balansen ändå. I stället för att vara på gymet har jag användt tiden till att läsa och det känns faktiskt bättre. Jag är 43 år, borde vara mogen nu att rikta min uppmärksamhet mot större saker än min kropp. Dock cyklar jag till jobbet, 7 kilometer och det är ju bra, borde räcka som motion tillsammans med mina skogspromenader på helgerna. Men i alla fall, här har jag några råd på vad man kan göra om man gått upp i vikt och inte vill banta

- Smörj in dig in någon skön olja för att få en skön kroppskänsla. Lägg extra stor tid på att smörja de lite fetare partierna. Jag har köpt en svindyr olja som jag smörjer in mig i innan jag torkat mig för att binda fukten till kroppen.

- Sluta väga dig.

- Titta inte i helfigursspeglarna

- Klä dig i svart, det får lönnfeta att se smalare ut

- Ät inte hela chipspåsen själv, dela den med någon

- Se till att ha trevligt.

- Motionera på något sätt minst 30 minuter varje dag ( cykla delsträckor till jobbet, eller promenera eller träna stenhårt, själv cyklar jag till jobbet). Man måste röra sig annars blir man sjuk och får värk, blir infektionskänsligare.

Bjud hem en sverigedemokrat

Jag har lånat hem Fult folk av Linnea Nilsson och Emil Schön. Det är en bok där man intervjuar folk som röstar på sverigedemokraterna. Jag tänker på att även och eftersom sverigedemokraternas politik är både galen och farlig, så begår vi ett misstag om vi demoniserar deras väljare, för det knyter dem bara starkare till sverigedemokratin och längre ifrån oss andra väljare. Jag börjar bli så gammal nu att jag har förstått att rättvisan inte alltid segrar. Eller jag tror i alla fall inte att rättvisan kommer att segra utan att man kämpar för den. Jag tänker att ett bra sätt att få ner Sverigdemokraternas siffror till nästa val är att bjuda hem en sverigdemokrat på middag och sedan bryta den svenska etiketten genom att börja prata politik, men inte utan respekt. Genom att visa respekt får man respekt. Men en stor orsak till att sverigedemokraterna vuxit sig så stora är ju att vi inte vill veta av dem.

Pestorullar och en god öl!

För att inte gå under i dessa tider är det bra att sköta om sig genom att också ha roligt och dricka en öl eller två. Nu är det dessutom före lön och kanske inte så mycket kvar i kassan. Då kan man dricka öl hemma. Det passar väldigt bra om man har barn som kanske inte har så mycket tålamod att sitta med på krogen. Jag brukar köpa hem lite olika sorters öl och bjuda hem några vänner. Frågan är ju ofta öl eller vin. Man säger att detta är en klassfråga. Det har till och med gjorts en avhandling om detta(varför?). De mer välbeställda dricker visst helst vin och de lite fattigare öl. Ett roligt argument för att dricka öl istället för vin som jag brukar använda är att jag helst dricker öl för att solidarisera med de svaga i samhället. Över huvud taget gäller det att hitta slagfärdiga argument för allt man gör. Det ger lite färg i vardagen.

Här kommer recept på ett bra snacks till ölen. Pestorullar heter det, fett, gott och bra! Istället för att följa dieter kan man hitta ett argument eller en diet för varje sak man äter. Jag har inte hundra koll men jag har för mig att pestorullar är bra ur GI synpunkt. Ölen blir bättre ur GI synpunkt om man äter pestorullar till. Väljer man något annat helt kolhydratbaserat så finns det säkert också argument för att äta det. Det finns en diet för varje tillfälle! Det gäller bara att vara tillräckligt flexibel och inte titta så mycket i speglar. Om någon påstår att man gör något fel i sin diet så kan man bara säga "Ja ja, tjöta tjöta" eller också "bara för att jag använde den dieten för en kvart sedan så betyder det inte att det är något jag följer nu". Peston som används i pestorullarna har du recept på här. Rekommenderas särskilt nu då man i alla fall på vår Hemköpsbutik har tokbilliga oknäckta valnötter.

Pestorullar

Pesto

Smördeg

Börja med att sätta på ugnen på 200 grader.

Ta sedan peston och stryk i ett tunt lager över fyra smördegsark som man sedan rullar ihop var för sig till fyra små rulltårtor. Sedan lägger man rulltårtorna i frysen i cirka 10 minuter så att de blir hårda och skärbara (inte för länge då utvecklas de inte tillräckligt i ugnen). Ja sen tar man ut rulltårtorna ur frysen skär dem i 2 centimeter stora bitar och lägger dem på ett bakplåtspappersklädd plåt, med ett avstånd som gör att rullarna kan fördubblas i storlek. Ha dem i ugnen i 11-14 minuter tills de blivit stora och fått lite färg. Det blir som små bullar. Fantastiskt gott tilltugg till öl!

Ta hand om rädslor?

Ja nu pratar danskarna om att de var tvungna att möta Danske Folkepartik för att de inte skall växa sig ännu starkare. Men i Sverige tror jag inte det finns några politiker mer än Sverigedemokraterna själva som är intresserade av att vi får ett så främlingsfientligt land som Danmark nu blivit. Ett problem med hur vi skall hantera främlingsfientlighet är att vi inte vet hur vi skall göra. Det finns inga recept. Får de uppmärksamhet är det fel menar man. Får de inte uppmärksamhet menar man också är det också fel.

Att problemet uppstått beror så klart delvis på en misslyckad integrationspolitik. Men ibland undrar jag ifall den misslyckade integrationspolitiken inte också beror på en illa dold främlingsfientlighet hos de styrande politiker.Eller kanske mer att man inte gått till botten med sina värderingar. Idén om allas lika värde ligger kanske bara på ett ytligt plan. Att vi i dagen samhälle fortfarande ser stora skillnader på kommunala skolor i s.k. bättre områden än i invandrartäta områden. Att detta med större barngrupper på dagis kommit i samband med att vi fått större andel utlandsfödda. Plötsligt är det inte lika noga längre med de barn som växer upp i vårt samhälle. Jag har också exempel från förorter i Göteborg där dit det är svårt att få utbildade förskolelärare, eftersom det är så tufft att jobba. Att man inte aktivt jobbar mer att få ordning på dessa förskolor, med mindre barngrupper och bättre arbetsförhållanden för personalen är väl ett tecken om något att det inte riktigt är så viktigt där som i andra områden. Det handlar inte bara om barnens språk utan också om de sociala problem som ofta uppstår då folk inte släpps in på arbetsmarknaden.

Att det är så här beror väl delvis på att man inte riktigt vet hur man skall göra, det är ett nytt samhällsfenomen. Men också på att det är föräldrar som inte kräver samma saker som vi i andra områden kräver av våra barns skolor och förskolor. Det är föräldrar som lärt sig vara tacksamma och hitta sin plats. Ingen är heller intresserade av att lära dessa människor att kräva vad de har rätt till. De har ju kommit hit och kostar pengar ungefär. Man tänker inte längre än näsan räcker och fattar inte vilken tillgång dessa människor skulle kunna bli i den globala världsekonomin om man såg till att ge dem rätt utbildningsmöjligheter. Trots detta så lyckas många redan i dag (vilket man pratar allt för sällan om!), medan andra inte ser någon annan utväg än kriminalitet eftersom samhället mer eller mindre aktivt pekat med handen åt det hållet för dem. Så har det varit i den här typen av samhället en längre tid och det har allt att döma mer med klass än etnicitet att göra.

Jag vet också att många lärare som jobbar är trötta och slutkörda. Att de inte får jobb någon annanstans för att det är lågstatus att jobba i dessa områden. Vilket gör att många jobbar väldigt länge. Att stanna länge på samma ställe innebär så klart en större chans att cementerar sin syn på saker och ting, vilket inte precis hjälper när man skall lösa problem i nutid.

Sen får man inte glömma att väldigt många människor som man inte riktigt tror har det har fördomar. Jag själv som är bibliotekarie arbetar kanske i den politiskt mest korrekta yrkeskåren av alla. Frågan är vad denna politiskt korrekta ton beror på ifall det är för att man fortfarande inte släppt rollen som duktig flicka eller ifall man har ett socialt engagemang. Men det är i alla folk som oftast menar sig vara för ett mångkulturellt samhälle. Men när det gäller att söka tjänster så är det alltid färre sökande till tjänster i så kallade mångkulturella områden. Men det handlar så klart också om att hitta sin egen plats i tillvarons hierarkier.

Fast egentligen skulle jag skriva; fler bibliotek! Fler gemensamma mötesplatser och diskussioner, mindre segregation och tillgång till olika slags berättelser! Men att förändra det som nu pågår gäller också att ta ett personligt ansvar, för staten kommer inte fixa det. Vi måste slåss!

fan fan fan

Ja nu blev det som det blev. Vi var många som undvek att ta debatten med de invandrarfientliga. Men vi träffades nästan aldrig och gjorde vi det så visste vi inte om det.De riktigt bra argumenten kommer aldrig riktigt fram i den officiella debatten heller. Det kan man sörja så här efteråt. Även om det för all del är väldigt lätt att vara efterklok. Jag skrev på denna blogg om förödande nationalism och att jag faktiskt tror på fri invandring. Det kändes inte okej att skriva, antar att det var en liknande känsla när folk skrev om erotik på 50-talet och jag vet egentligen inte varför det är så stort tabu i denna fråga. Men nu får vi tänka framåt istället! Ta diskussionen. Se till att Sverigedemokraterna blir en parentes i den svensk riksdagen.

Men här i Göteborg har vi också fått in ett riktigt hjärndött problem som inte ens har någon ideologi; Vägvalet. Fan ta er som röstat in dem. Ett enfrågeparti som inte tar något ansvar för något utom att sitta i sin egen bil. Jag förstår inte att man tycker att man är värd att gå och rösta när man tycker det är viktigare att få sitta i sin bil än att barnen har ordentliga skolor. Höjden av egoism. Jag bor i stan. Många av oss som bor här har besvär i luftrör och fler allergier än andra. Att dålig luft påverkar den här typen av besvär kan man läsa om här. Vi som bor i stan behövs i stan. Men det bryr ni väl er inte om. Fast det spelar egentligen ingen roll. Jag borde lugna ner mig. Det finns ändå en majoritet för vägtullar i stan. Vad trodde de egentligen att de skulle få, 51% ? De borde börja cykla istället. Skaffa lite syre till hjärnan och få i gång tankeverksamheten!

Dadaistisk valmanifest

Nu har jag skrivit en dikt i cut up teknik av allt valmaterial som jag fått hem. Det är brev från politikerna och från tidningarnas ledare som jag klippt i sär och låtit hamna i slumpvis ordning på mitt skrivbord.

Dadaistiskt valmanifest 2010

Vi tycker att något är fel

Nu handlar det om

Sjukvård

vi startar engångspartiet

Då vill jag rösta på Moderaterna

- Ja en annan viktig fråga är så klart klimathotet

en djurvänligare politik vill Sverigedemokraterna förbjuda

halalslakt och införa ett importförbud av varor som producerats

Flytta mobbaren

Jag väljer ett parti efter invandringsfrågan, men det tycks inte finnas någon som står upp för

mina åsikter

Årets svenska val kallas

ibland ett ödesval. Ironsikt

nog avgör vi också en del av

afghanernas öde på söndag

Utanförskap var alliansens innovation i valrörelsen 2006

Det går fortfarande inte att rösta bort Wallenberg

att få ett förstahandskontrakt på en lägenhet

vårt bankgiro 5474-6656

partiledare, Sölvesborg

Upptäckte att jag hade läsare

I går upptäckte jag, att denna blogg som i princip uppstod som ett slags spasm, har läsare, långt fler läsare än vad jag trott. Jag lade märke till att det fanns ett verktyg i google som hade spårat mina läsare. Jag hade inte sett verktyget förut. Att det fanns läsare, mer än de fem jag kände till, gjorde mig både glad och beklämd. Glad som ett slags egoboost, men beklämd eftersom jag anser att läsare betyder ansvar. Jag har funderat över natten på hur jag skall ta ansvar för dessa läsare. Tillsist bestämde jag mig för att att det får bli som det blir. Det vore dumt av mig att deklarera vad det blir redan nu, eftersom jag önskar att jag fortsätter vara en människa i förändring, som lär mig av livet.

Jag har ont i magen

Hur skall vi göra på söndag om Sverigedemokraterna tar sig in? Vad skall vi skylla på? Vem tar ansvaret och räcker det verkligen med att säga att man tar ansvar? Men det är inte Sverigedemokraterna som är på G. Vi är också på väg i ett alltmer auktoritärt samhälle, centralisering, ledarkult med bland annat chefer och partiledare som säger jag i stället för vi. Vad är hönan och vad är ägget? Eller är det en ren tillfällighet att allt det här råkar sammanträffa samtidigt.

Det är möjligt att jag har fel, att det varit så här i alla tider. Men min vardag har jag i alla fall under de senaste åren fått upp ögonen för att folk inte vågar säga vad de tycker, att de har en konstig respekt för auktoriteter, som att man verkligen inte tror att ens röst är värd något. Detta är riktigt otäckt på ett personligt plan, en tragedi i varje människas liv som drabbas av det. Men också att de som ser detta, inte bryr sig, kanske till och med tycker det är bra att folk är oengagerade så att de kan bestämma själva. Hur kan man vara så jävla dumma att man tror att det är något bra med detta? Inte konstigt att det bildas missnöjespartier och att det finns en stor ohälsa.

Fransk äppelpaj

Det finns några saker som jag är känd för; min pesto, mina pestorullar, min biff bourguiognon och min franska äppelpaj. Det är maträtter som jag skulle kunna göra i sömnen. Nu när det är höst så vill jag bjuda på receptet på min fantastiska äppelpaj som bör avnjutas till bättre vaniljglass. Hur fransk den är är osäkert. Jag bjöd en fransman på den en gång, han tyckte det var gott men skrattade åt idén om att det skulle vara något franskt.

Man gör en helt vanlig mördeg men har i några droppar bittermandelolja. Det förändrar hela karaktären på degen, gör den lyxigare. Sen plattar man ut degen i en rund form. Därefter skär man äppelbitar tunt. Lägger dem snyggt, omlott i en spiralform från mitten och ut så att hela degen täcks. När man haft det i ugnen ett tag i 225 grader tills det är klart cirka 25 minuter, så kokar man upp några matskedar fin aprikosmarmelad som man sedan smetar över den färdiggräddade pajen. Klart! Är man förtjust i sött så kan man dricka en torr sherry till.

Länge leve poesin!

Att vara rädd för olikheter, personligheter, vilja, kan spegla sig på många olika sätt. Nu är namnen för de olika stadsdelarna i Göteborg klara, de skall heta

SDN Centrum

SDN Örgryte – Härlanda

SDN Majorna – Linné

SDN Lundby

SDN Angered

SDN Östra Göteborg

SDN Västra Hisingen

SDN Norra Hisingen

SDN Västra Göteborg

SDN Askim – Frölunda - Högsbo

Annelie Hulthén uttalar sig: "Det är kanske lite krystat på sina håll, men det är viktigt att ta hänsyn till vad remissinstanserna vill och namnen är lokalt förankrade", säger hon. (GP 9 september, del 1 sidan 11) .

Jag undrar exakt hos vilka stadsdelsnamnet Askim/Frölunda/Högsbo var förankrat. Knappast var det hos folket. Jag har inte sett några som helst försök att nå oss medborgare i detta. Själv blev jag väldigt positiv när jag såg att det låg ett förslag om att vår stadsdel skulle få heta Slottskogens SDN. Men så bra blev det alltså inte, namnet var förmodligen för vackert och skulle kanske reta de som inte bodde i närheten av någon Slottskog? Ja inte vet jag hur man resonerade. För stadsdelen där jag jobbar har vi startat en långt ifrån framgångsrik facebookgrupp där vi föreslår namnet "Gamla Kosjön".( Förklaringen av detta är Gamla från Gamlestaden Ko, från Kortedala och Berg från Bergsjön). Det ligger extremt långt ifrån de namn som vi visste stadsdelarna skulle få, men det intressanta är kanske hur förslaget behandlades av politikerna. Jag skickade in det till alla politiker i stadsdelsnämnderna. Ingen svarade på hur jag skulle gå vidare med detta förslag. Bara en politiker, en vänsterpartist, gav något svar över huvud taget, han sa att han inte trodde på namnet. De andra svarade inte på mitt mejl. Borde man inte bli glad och tacksam för engagemanget?

Men nu skall vi inte haka upp oss på det. Vad jag vill ha fram egentligen är bristen på poesi i den nuvarande ordningen. Eller bristen på att förstå sig på poesi. Som har med likriktningen i hela stan att göra. Att det skall se likadant överallt. Som om man kan driva en stad enligt löpande band principen. Att man inte tror att det lokalt förankrade namnet, det personliga har någon betydelse, eller snarare som man är rädd för att det personliga lokalt förankrade skall få betydelse. Då blir centrum bara centrum och där har vi kanske en delförklaring till segregationen, att räknas eller inte. Att finnas i mitten av sin vardag, med levande torg eller att finnas i Östra Göteborg, mitt emellan Östra Sjukhuset och Östra kyrkogården.

Jag har ett annat exempel. Det är Kulturhuset Underjorden som ligger i stadsdelen Gamlestaden där jag arbetar. Detta hus har funnits i många år nu och där finns bland annat politiskt engagerade ungdomar, som man ofta pratar om som en bristvara i svenska samhället. Men det är klart, de är ju inte med i MUF, SSU, eller LUF. Jag tror inte att det är någon tillfällighet att man just nu, i samband med all annan likriktning i stadsdelsreformer och att personalavdelningarna döps till HR (humanresource) väljer att få upp ögonen för att Underjorden hyr ut sina lokaler. Detta har man gjort helt öppet i åratal. Så nu kanske man inte har råd att vara kvar.Återigen är det en brist på förståelse för poesi. Vad saker betyder. Gamlestaden är också porten mot Sverigedemokraterna. I går pratade jag med en av våra aktiva socialdemokrater och han poängterade just detta att i Gamlestaden finns det många Sverigedemokrater. I Rannebergen finns ännu fler. Jag tror inte att man förstår det symboliska värdet av att låta Kulturhuset underjorden få finnas kvar i Gamlestaden, att de håller ställningarna mot det främlingsfientliga bara genom att få finnas till. Att det finns en speciell och viktig kraft i deras brötighet och bristen på kostymer. Men förstår man sig inte på poesi så förstår man sig inte på den här typen av nyanser. Därför pressar man in barn i förskolegrupperna och får stadsarkitekter att säga upp sig. Man vet bäst själv och det är klart att sikten är ju mycket klarare utan de små nyanserna, men kanske inte lika vacker.

Ströms slott AB

Det finns ett företag som heter Ströms slott AB. De sysslar med fastigheter och barnomsorg. Företagets barnomsorg som har gjort miljonvinst har kritiserats för att man menar att de bidrar till segregationen. Enligt ryktet anställer de många nysvenskar som passar sina egna och andras barn i det egna hemmet. En länk om detta finns här. Men på GPs ledarsida tycker man det bara är bra. Om hur man skall göra för att få anställning som dagbarnvårdare så står det så här på företagets hemsida: "För att kunna bli anställd behöver man ha utbildning inom barnomsorgen, alternativt erfarenhet av att vara tillsammans med barn"' Om man vill bli anställd så skall man känna till reglerna, som innebär då just ovanstående och lite mer. Det hade väl åtminstone varit passande om några rader om att kunna något förskolans läroplan. Say no more. Känns lite uland.

Det som är så himlans bra med deras barnomsorg är att det är gratis, man betalar inget som familj. Alltså är det klart ett alternativ som attraherar de som har svårt att få månaderna att gå ihop. Vi kanske inte har svårt att få ihop det men lite mer ostron och champagne hade inte varit fel. Enligt Ströms Slott Ab kan man få lov att ha barnomsorg för sina barn upp till tolv år om man dessutom har hand om minst lika många av andras barn. Jag funderar på ifall jag inte kunde få pengar för min tioåring som ändå är hemma på eftermiddagarna. Något grannbarn kunde också få vara här. Sedan kunde vi använda pengarna till gemensam lyx.

Jag jobbar i och för sig på eftermiddagarna. Men man skulle väl kunna låna en Roboten Kermit från sjukhuset. Tanken är inte att roboten skulle ersätta någon människa, mer att den skulle vara ett stöd. Den kunde ropa när det var dags för att äta mellanmål, leda dem rätt i affären så de går till mjölkdisken och inte till godisdisken. Så vidare så vidare.

Läsvärt

Både jag och min make bloggar.Hans kallar sin blogg för en gotisk modeblogg, men skriver även om litteratur och politik. Precis ett så där intressant blogginlägg har ni här.

datafixerade skolan

Förra veckan fick jag hjälpa en elev från en friskola på ett annorlunda vis. Hennes skola var stängd i två dagar och under den tiden skulle hon göra några uppgifter hemma. En läxa som enligt mig var ganska svåra att greppa för vilken tolvåring som helst. Hon exempelvis svara på vad en ideologi var. Hur politiken mellan de både blocken skiljde sig (detta kan ju inte ens vissa politiska reportrar svara på). Eftersom jag antog att hennes föräldrar var nyanlända till de svenska samhället och inte hade grepp om allt detta så bestämde jag mig för att försöka hjälpa till. Saken var den att det var en skola som inte använde läroböcker överhuvudtaget, de använde de sig bara av databaser. Tjejen hade ingen dator hemma, så hon var hänvisade till biblioteket. De länkar som var rekommenderade var sannerligen inte anpassade för en tolvåring. Jag tycker det här är urkasst. Nog tjänar skolan pengar på att inte ha några läroböcker. Men barnperspektivet var är det? Man brukar säga att en sextonåring som har läst mycket böcker har ett ordförråd som gör att de knappt kan läsa exempelvis ledarsidan i DN. Hur kan man då anmoda att alla tolvåringar, vem som helst, skall kunna förstå sig på exempelvis riksdagen.se?

Eleverna som går i högstadiet i den kommunala skolan nästgårds till mitt jobb fick varsin MacBook förra veckan. Allt för att locka till sig elever. Det var ju inte direkt den billigaste datormodellen man valde. Andelen pojkar från den skolan som var behöriga för nationella program efter nian förra våren var 73%, medlet för Göteborg totalt var 84%. Jag är inte emot datorer. Men varför satsar man inte på mer mänskliga faktorn istället? Så att fler får behörighet? Om man inte tror på att människors betydelse och jobbar i skolan eller med skolans ekonomi då tycker jag att man skulle byta jobb.

Sen är det så lustigt det där med kostnader. I vissa fall så är mycket lite och andra fall så kan lite vara hur mycket som helst. Självklart handlar det om status.