Romanretreat

För lite mer än ett år sedan så skrev jag på Kortedala och Gamlestadens biblioteksblogg om romanretreat. Ett begrepp som jag hittat på där jag tipsar om att skaffa mental återhämtning genom att låsa in sig med en roman under en dag. Jag skrev om det som ett sätt att få tillbaka orken. Det är ju inget nytt precis, så har folk gjort i alla tider. Men i denna fitnessfixerade era så tror jag faktiskt att det kan vara bra att även lyfta fram läsning som det mentala underverk det faktiskt är. När man ändå lyfter fram så många andra tillkrånglade metoder. Att läsa för att koppla av men också för att stärka den egna integriteten, sitta själv med sina tankar. Alla dessa goda tankar som finns som aldrig får något utrymme eftersom de låses in i rädslor och annat mentalt motstånd.

Om det är något som jag saknar i dagens samhälle så är det förmågan att ta tillvara folks kapacitet annat än som köpkraft och arbetskraft. Många av oss sitter i mängder av föreningar på sin fritid, men det är också ett slags medveten samhällsordning, som är bra, men innanför paragrafer så tar man ändå bara delvis tar vara folks fria tankar. Vi behöver mer tid för det fria strosandet i tanken. Som motverkar att exempelvis inte tre miljoner människor samtidigt kommer på att det är grymt intresserade av inredning och tror att de kommit på det själv.

Det har hänt mycket positivt i samhället under de senaste femtio åren. Om man tittar på en gatubild i en svensk storstad så ser man att mångfalden i gatubilden är större än för 50 år sedan. Fast samtidigt växer den extrema individualismen sig starkare, där varje människa skall vara ett varumärke och där det blir så att det bara är vissa som får komma till tals. Men det finns också många tysta människor som har saker att säga, men som ingen bryr sig om att lyssna på, eftersom det inte är ovanligt med slå- sig -fram -mentalitet, ett slags tävling i att synas och märkas mest. En idioti, brist på förståelse för vad som händer eller inte händer när det är samma människor som babblar hela tiden.

censur i jakten på den perfekta barndomen

I dag är jag väldigt trött och har definitivt inte ork att skriva här. Men vissa saker kan man inte bara låta passera. Som att man kunde läsa i tidningen i dag att barnboksförfattare känner sig väldigt censurerade av unga redaktörer som vill skapa en trygg värld i böckerna genom att exempelvis inte ha vuxna som dricker alkohol. Författare berättar att de blivit censurerade. Ja vad skall man säga? Ännu ett destruktivt tecken i tiden. Förr hade man religionen som satte gränser för folk, i dag är det märkligt nog upplysning , medvetenhet och säkerhetststänkande. Det enda som är bra med att ha tillrättalagda barnböcker är att hålla neurotiskt oroliga föräldrar på mattan. Att till godo se dessa behov är att som mata en eld med ved, det blir bara värre. Det handlar om föräldrar som helst av allt skulle vilja ha kontroll över varje tanke i deras barn hjärna. Som inte vill låta barnen ha barnböcker som en fristad. Ett ställe som är fri från pekpinnar och som tar barnens parti och framförallt en värld där barnen kan känna igen sig i. Astrid Lindgren var banbrytande i denna traditionen. Med sina barnböcker och sitt arbete som redaktör på Rabén och Sjögren fullkomligt revolutionerade hon den svenska barnboken, för det blev hon och många svenska barnböcker världsberömda. Hon fattade att barnböcker som skapade läslust skulle göras för barnen och inte som ett medel för de vuxna att i ännu ett område få kontroll över sina barn. Barnen fick rätt till samma frigörande läsupplevelser som de vuxna haft sedan Madame Bovary.

Men nu är vi alltså barnboken på väg att utarmas till att bli läroböcker i att leva det perfekta livet, ungefär som Lilla Katekesen var förr i världen. Det är så korkat och brist på konstnärlighet att det står liksom för sig själv. Allt som jag skulle kunna skriva nu om detta har läsaren förmodligen redan tänkt ut själv. Jag är inte emot politisk medvetenhet, men jag vill låta barnboken vara konst och som på så sätt kommer att spegla samhället och inte läroböcker som skall förändra samhället. Hjärntvättar vi barnen så kan också andra göra det senare i andra syften. Vi måste lära dem tänka fritt och bör inte lägga allt för mycket tillrätta.

Citat ur en barnbok från 1965

"Kapten Kruut slog bakut!
Skepp ohoj! Ro i lä!
Kapten Stolt slog en volt
just när klockan slog tre!
Kapten Wasa slogs av fasa
Kapten Näck slogs av skräck!
Kapten Äran av förfäran
Kapten Bläck han slog i däck!
Brassa på! Över styr!
Ro i lä! Hämta hem!
Kapten Smolk drog sin dolk
och tog livet av folk!

Ur Sjörövarboken av Lennart Hellsing (en bok som jag och min son älskar)

Låt mig slippa den förbannade sanningen

Det jag skall skriva om nu är för svårt och invecklat för att kunna bli riktigt bra. Men jag gör det ändå. Mycket av den senaste tidens bokutgivning ger mig svår andningsnöd och migränattacker. Här skall jag försöka förklara varför. Det som får mig att må dåligt är för att allt för mycket handlar om att skildra sanningen om olika saker, the true story, eller varför inte kalla det för ett obearbetat råmaterial. Det är böcker så klart, berättelser, men har ingenting med konst att göra. För konsten står för det motsatta att använda sina erfarenheter för att se något nytt. I dessa sanna berättelser är ingenting förädlat. Men det riktigt dumma är väl vad som händer med litteraturen på sikt eller varför inte säga det kollektiva medvetandet, när vi överöses av litteratur som säger sig ha en nyckel eller ett svar på hur saker och ting verkligen är. Ett slags litterär fundamentalism.

Jag läste ungdomsromanen Intet och av Janne Teller för några år sedan. Det handlade om några ungdomar som försökte bevisa vad som var värt någonting genom att samla saker. Jag har aldrig läst någon tolkning av boken men vad jag tänkte var när jag läst klart är att när man försöker fånga vad som är det stora i tillvaron så förlorar man det. Det stora är just intet. Eller som någon hindu sa tat twam asi Märkigt hur jag nu hamnade i det religiösa när jag försökte hålla mig borta i från det. Det är väl likadant med sanningen, försöker man skildrar den så skildrar man också alltid osanningen. Istället för att berätta något så får man stå till svars för vad som var sant.

De stora berättelserna berättar om livet och man får med sig någonting, utan att behöva mäta vad det är. Det är ett värde bortom den ständiga hetsen på resultat, staplar och effektivisering. Därför behövs det. Amen