Livstilsblogg

Jag skriver för att foga samman tillvarons olika essenser. Inte för att gå emot rådande ideal utan för att få ett bra liv. Förresten så finns det många rådande ideal jämsides och hittar man inget man trivs med så får man skapa sig något eget.

tisdag 18 maj 2010

varför ska man vara så lång?

Jag har ett stort nedärvt matintresse. Det är inte så att jag går och slänger mig med franska benämningar, intresset är ganska lantligt och kommer sig från bland annat av att koka buljong på räksskal och vispa egen blodpudding. Hemma hos oss gjorde vi i princip allt själva. Eller mamma gjorde allt själv. Det är obegripligt hur hon han med. Pappa bidrog genom att skjuta älg, steka ägg på kvällen och se till att det fanns tillräckligt välkluven ved till ugnen, som bakades i så att det fanns brödkakor i frysen ända fram till mars. Fantastiska brödkakor för den delen, som jag brukade äta nybakta ännu varma med sirap emellan. Från pappa kom också grönsakerna. Farmor och farfar hade stora grönsaksland och var ska man säga sextio år tidiga med detta att ha grönsaker på bordet till varje middag. I pappas familj var det inte så gott om pengar, men man hade alltid trerättersmiddag på helgerna (en del i släkten menar varje kväll, men minnet, fast varje helg var det i alla fall det är alla överens om). Kort sagt jag har mycket kulinariskt att vara stolt över! För egen del innebär detta arv jag ser det som dekadent att servera halvfabrikat som fiskpinnar. Det är okej att vara dekadent, till och med nödvändigt, bara inte för ofta.

Men när jag fick barn. Så brydd jag blev när jag insåg hur ofta de skulle äta. Hur man vägde och mätte barnen på ett närmast neurotiskt vis. Hur jag blev stående vid spisen så gott som tre fyra timmar varje dag under min föräldraledighet. Eftersom jag vägrade servera snabblagad dynga. För de skulle äta, för att det var så viktigt att barnen skulle bli så långa. Men det var aldrig någon som förklarade varför. Är vi inte redan typ världens längsta folk? Kunde det inte vara dags att stanna upp lite? Eller är det som jag som brukar säga i bibliotekssammanhang då jag klagar på resurser för barnverksamheten, att man mäter folks värde efter deras längd? Det enda som utmärker de långa personer jag känner är att de har mer ont i ryggen än andra. Vad är det för bra med det? I´ve just don´t get it. Det måste väl ändå vara en grovt förenklad pedagogik som de använder mot oss föräldrar för att få oss att köpa järnberikad gröt istället för att göra egen havregrynsgröt? Om någon ville berätta för mig vad det egentligen handlar om så skulle jag bli glad för det har ännu ingen BVC-sköterska eller läkare lyckats göra.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar