Skarpt läge

Jag skriver en roman. Det är inte roligt. Jag är bekymrad över att det händer för mycket. Ledsen för att det inte verkar bli en sådan exprimentell prosa som jag först tänkt mig. Ett romanbygge som mest av allt verkar vara som en tevesåpa. Full av cliffhangers och privata problem. På något sätt påminner den om en byggderoman eftersom den utspelar sig på landet i hjärtat av Värmland. Nu har jag inte följt någon tevesåpa sedan Falcon Crest och aldrig läst någon byggderoman, men ändå.

Om jag mot all förmodan får detta skräp utgivet så kommer jag nog få leva med att de få som lägger märke till boken, dvs mina arbetskamrater, släktingar, vänner och grannar, förmodligen kommer att gissa sig till att jag försöker framstå som en ny Selma Lagerlöf medan utfallet mest av allt liknar något av Sigge Stark. Om jag skulle uppnå det efterlängtade författarlivet så har jag inga som helst problem att se mig som en slags modern Margit Sandemo fast i min egen evighetshistoria, ständigt producerande med allt mer sviktande verklighetsuppfattning.

Varför skriver jag då? Detta är något som jag sedan länge bestämt mig för. Jag har provat förut. Inte blivit nöjd. Nu måste jag. Egentligen ger jag blanka fan i hur det går. Bara att jag gett det en ordentlig chans. Eftersom mitt yrkesliv mest varit ett slags överproducerande slavtillvaro, så har jag inga förhoppningar om att detta skrivande skall bli något annat än terapi för att bearbeta allt annat som jag pressar mig till. Fast orden befriar mig. Orden och joggningen är det som får min tillvaro att fungera. När jag inte joggat eller skrivit på ett tag så blir mitt minne dåligt, mitt pyske svagt och flyktigt. Jag vill bara äta chips och ligga i en soffa. I vanliga fall vill jag umgås med min familj eller gestikulera och dricka vin.

Vad skriver jag då och varför? Jag tror att jag skriver för att jag är intresserad av det skarpa läget. Hur folk är när det verkligen gäller. Inte hur de beter sig i den här grå sörjan där man ägnar sig åt att skaffa sig trygghet med förgörande metoder. Jag är ganska svartsynt och tror inte så mycket på den enskilda människan i dagens samhälle. Jag vill ha en förändring och jag är inte alls inne i samma resonemang som regeringen. För mig handlar det inte om att jag inte tror att folk vill göra rätt för sig. Jag menar att mitt eget liv gett mig många bevis för att de allra flesta människor är ärliga och vill göra rätt för sig. Vad jag är kritisk emot är den generella bristen på självförtroende när det gäller att försvara det de innerst inne tror på och vet är riktigt. Om oförmågan att bygga upp en solidaritet som är att lita på i skarpt läge.