I dag när jag var ute och sprang i Änggårdsbergen så tänkte jag en del som jag tyckte var så smart och som jag bestämde mig för att skriva om. Men nu har jag glömt alltsammans!
Carl Johan De Geer skrev en gång att man inte behövde oroa sig för att komma i håg de bra idéerna för var de bra som kom man i håg dem. Jag tror nästan tvärtom, att som smartast är man i drömmarna och hur ofta kommer man i håg dem, nästan aldrig. Ja inte jag i alla fall.
Nu minns jag plötsligt vad jag tänkte. När jag sprang där i Änggårdsbergen vid middagstid så var där ganska många personer som hängde där som man på grund av deras klädsel kunde gissa arbetade på det närliggande Sahlgrenska sjukhuset. Jag tänkte att de borde heja på mig eftersom jag genom mitt joggande sparade pengar för deras arbetsgivare. Tycker att jag skapat en strålande idé för regeringens arbetsmarknadsåtgärder. Man kunde ha folk i skogen som såg ut som välbetalda kirurger men som i själva verket var intvingade i en arbetsmarknadsåtgärder och genom att hjälpa andra så kunde de samtidigt lära sig att hjälpa sig själva. Änggårdsbergen skulle på så sätt också bli en tryggare plats att vistas på för oss joggare.Vi skulle känna oss uppskattade och behövda istället för övergivna och svettiga. En winwin situation helt enkelt.Ja sen när alla blivit modiga och starka så kunde det komma lite hästar till skogen, som vi kunde svinga oss upp på och på så sätt känna det ännu mer som om vi behärskade livet. Därefter kunde vi tillsammans sjunga den här sången:
Nu undrar jag ifall Carl Johan De Geer verkligen menar att detta är en bra idé. Den är ganska svår att förverkliga i alla fall. Om jag kommit på det tidigare så kanske jag kunnat få vara med i Örnnästet. Om de nu har någon slask som de visar för att göra bra teve av. När jag åkte tåg så hörde jag att det var så Idol gick till. Bara de bästa och de sämsta kommer in till juryn. Jag blir lite illa berörd då jag tänker att en del som kommer in till juryn säkert inte fattat att de kommit dit för att de är så dåliga. Det är väl en bristande självkännedom som får dem dit kan man tänka. När det handlar om mobbning så tycker jag att man jobbar väldigt märkligt, att bara jobba med skolmiljön och tro att det hjälper. För att få en förändring så är det hela samhället som måste ta ansvar genom att visa alla människor samma respekt. Och hur kom jag nu in på det här? God Natt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar