ett enklare liv, äller??

Jag är lite trött på damm och almanackor. Trött på att veta att jag tillhör en priviligerad grupp i världen men ändå inte. Alltid underordnad för att folk som jag alltid underordnat sig, gud, staten, kungen, eller som nu, tiden eller idén om att ha ett rikt liv. Att vi alla håller på likadant. Fyller upp och fyller på. Vid sidan av, de som inte har något jobb. Tänk om vi kunde lära av dem. Då kunde både de och vi få ett större värde. Hur det än är så värderar vi folk olika. Inte gör det saken bättre att denna värdering ofta är omedveten. Men den finns där som en del i socialisationsprocessen, som pågår i det osynliga, men som är nödvändig för att allt som skall fungera och som gör att vi sugs upp, in, fast i normer och en strävan efter att hitta liksasinnade, att vara mitt i ett sammanhang. I ett slags centrum av händelser som man åtminstone är del av.

Det vore ganska skönt att bo i ett tält tycker jag. Ett tält med en cykel kopplat till ett aggregat så att jag kunde ha en läsplatta och läsa böckerna.I diskussionen om läsplattan, som jag ännu inte prövat, men ändå hoppas på , så är jag förtjust eftersom jag gillar saklösheten. En läsplatta skulle göra det enklare att fara runt och vara en lärd snusmumrik, sådan som jag egentligen vill vara. Jag skulle vilja ta med min familj och bo i tält. När det blev kallt kunde vi dra söderut. Barnen kunde ha hemundervisning, vara lite sotiga i ansiktet, klädda i garvat läder. Kunniga i både Dickens och i att påla ett rådjur.

Kommer att tänka på Doppler av Erland Loe. Där huvudpersonen en pappa till flera barn, lämnar hus och hem och bosätter sig i ett tält. En rolig och tänkvärd bok. Jag tänker speciellt på Doppler när han kommer till föräldramötet. Vilket hot han utgör bara genom att finnas till. Vad är vi rädda för egentligen? Borde vi inte vara rädda för helt andra saker?