enkelheten

Jag vet inte ifall ni känner till Henry David Thoreau, men han var en amerikan som skrev det berömda verket Skogsliv vid Walden. Det är väldigt länge sedan jag läste boken och det kan hända att jag tolkat allt fel. Men Thoreau isolerade sig i skogen för att få en distans till samhället, utveckla en samhällskritik. Han pratade om enkelheten. Visst, jag kan också längta efter det där, att återvända till ett slags enkelt tillstånd, bort från allt skräp och brus som ständigt jagar mig. Här om dagen läste jag också en recension av en annan civilisationskritiker. Jag har tyvärr glömt vem som skrivit boken, för jag tyckte det var så dumt så jag brydde mig inte om att lägga det på minnet. Men författaren i fråga menade att vi skulle komma till rätta med exploateringen av vår natur genom att återvända till något slags liv som det var då man levde på stäpperna och savannerna, innan själva jordbrukssamhället. Det dumma med en sådan bok är att ge ett förslag som är omöjligt att genomföra. Lika troligt att vi gör det som att vi återvänder till vår moders livmoder. När det väl kommer till kritan så är det väldigt få av oss som är sugna på att bli någon slags samlare igen.Om man romantiserar väldans så skulle man kunna säga att våra bostadslösa är de riktiga civilisationskritikerna, de som vägrar att sluta upp i den etablerade civilisationen.


Jag har precis läst Lena Sundströms bok ”Världens lyckligaste folk”. Boken beskriver ett nutida Danmark, där media ständigt bevakar, provocerar och problematiserar landets muslimer, vilket har fått utrikespolitiska konsekvenser och så klart svårigheter för de muslimer som faktiskt bor i landet. Eller för den delen svenskar som tillfälligt bor i landet och inte kan skaffa sig ett bankkort eftersom de är utlänningar.

I läsningen av denna bok kommer jag tillbaka till Thoreau, inte i tankarna om att vi alla skall bygga oss varsin hydda i skogen, utan att vi behöver skaffa oss ett intellektuellt försvar, ett inre rum att reflektera över vad som är vindar och vad som är något annat. Thoreau sa att det inte är tiden som förändras utan att det är vi. Jag är beredd på att skriva under på detta och menar att vi måste ha utrymme för att välja vilket vi som vi väljer att bli en del av. Lära oss att se var gränserna mellan vi och tidens påverkan.

I dag är vi exempelvis ganska beroende av den amerikanska kulturen. Tittar man på tevetablån för en vanlig kväll så är många av de program som visas producerade i Usa, ett land där den religiösa fanatismen blomstrar. I arton av landets femtio delstater så är det förbjudet att i skolan undervisa i Darwins läror. I påskaftonens Dn kunde man läsa The Hutaree Militia, en tungt beväpnad högerkristen milisgrupp som den federala polisen misstänkt för förberedelse av mord på antikritst, d v s amerikanska regeringstjänstmän. I den katolska kyrkan pågår nu en skandal där påven väntat i 12 år med att ta av prästkragen på en pedofilanklagad. De amerikanska katolikerna stöder påven.

Ja den religiösa fanatismen eller hokuspokustraditionen blomstrar i alla högsta grad i USA. Ett annat exempel på detta är väl den nu filmade boken av Jon Ronson ”Män som stirrar på getter” där man berättar om hur man sedan 70-talet tränat en del av armen i paranormala där det värsta exemplet kanske var att försöka lära sig att stirra ihjäl en get. Men här får jag sluta ge exempel, för det finns hur många som helst.

Jag vet att det finns äldre vänstermänniskor som likt dagens Sverigedemokrater förordar en bojkott av USA, men att fördöma ett helt folk är alltid dumt, vare sig det är danskar, amerikaner eller afghaner. I USA finns också många stora tänkare som exempelvis David Henry Thoreau och Noam Chomsky.

Men det intressanta är väl att rädslan för den totalt dominerande amerikanska kulturen inte verkar vara något som skrämmer ivrarna av bevarandet av den svenska kutluren. Varför ? Kanske för att den amerikanska kulturen är den vinnande. Sådant vill folk härma. Glömmer aldrig historien om ledaren för grabbgänget som råkat ut för en stukning av foten och gick och haltade. Hans kompisar härmade omedvetet och gick på led haltande bakom honom. Det är så det är, vi letar efter vinnande koncept, av ren överlevnadsinstinkt antar jag. Att vara en fattig utländsk i en förort med främmande religion är inget vinnande koncept. Lika omedvetet som vi försöker ta till oss det vinnande så försöker vi att särskilja oss från de som verkar vara förlorarna. Det är därför vi måste försöka bli medvetna.

Vi borde lära av Thoreau, inte genom att åka ut till en enkel hydda och försöka komma tillbaka till något ursprung, utan genom att försöka hålla oss kritiska till det som vi är en del av. Det är så vi kan skaffa oss ett psykologiskt försvar för oss själva, våra barn och för hela framtiden. Det är det som är att vara modern, att se framåt och att vakta på framtiden, inte bara försköna historien. När vi ser tillbaka på historien så är det lätt att upptäcka att vi haft en massa dumma förhållningssätt till saker och ting. Och gemensamt för alla tider är väl att det just är det moderna som är det vinnande. Men är väldigt naivt att tro att inte också vår tid är full av dumheter som folk i framtiden kommer att ha svårt att förstå sig på.

Jag vet egentligen inte vad jag är ute efter att säga. Utan låter Gunnar Ekelöf få avsluta med sin dikt Jag tror på den ensamma människan som han skrev 1945


Jag tror på den ensamma människan

Jag tror på den ensamma människan
på henne som vandrar ensam
som inte hundlikt löper till sin vittring,
som inte varglikt flyr för människovittring:
På en gång människa och anti-människa.

Hur nå gemenskap?
Fly den övre och yttre vägen:
Det som är boskap i andra är boskap också i dig.
Gå den undre och inre vägen:
Det som är botten i dig är botten också i andra.
Svårt att vänja sig vid sig själv.
Svårt att vänja sig av med sig själv.

Den som gör det skall ändå aldrig bli övergiven.
Den som gör det skall ändå alltid förbli solidarisk.
Det opraktiska är det enda praktiska
i längden.

Gunnar Ekelöf 1945