Dag 2 innebar inga problem och inga frestelser. Under dagen var jag på en stimulerande utbildning om det mångspråkiga biblioteket. På kvällen satt jag till bords med goda vänner. Den stora frågan nu är mer varför jag valde mars och inte februari. Mars månad känns som en onödigt lång månad.
Senare i dag skall jag gå till Kicks och fråga dem ifall de vet om min favoritögonskugga innehåller palmolja. Konsumentpåtryckning kallas det, så får man hoppas att det går vidare, men det finns det ingen garanti för så klart. Eller har jag så tur att den är palmoljefri? Ögonskuggan är förfärligt dyr i och sist jag köpte den fick jag en hel massa prover på köpet
( det här börjar plötsligt likna en modeblogg, det är möjligt att bloggen just i dag har kapats av Ebba von Sydow, men det kommer ni aldrig säkert få veta). Det bara var jag och en känd musikalstjärna som köpt just denna färgkarta av ögonskuggan berättade biträdet för mig, så jag kände mig som en stjärna. Jag minns att jag nästan låtsades att jag var rik och jag njöt l av det. Jag antar att det är många som leker rika hela tiden. Eller leker Dallas som man sa på åttiotalet när jag var tonåring. Allt var kopplat till Dallas. Folk byggde Dallashus. Problem var rena Dallas och så vidare och så vidare. Sen kom Doktor Phil och förändrade bilden av den amerikanska familjen, men det tar vi en annan gång.
Min ögonskugga. Efter ett halvår gick ögonskuggan, som nästan fick mig att känna mig som en rik musikalartist, en dramatisk död tillmötes. Den krossades i min ryggsäck av romaner och matlådor. Jag hade en liten minnescermoni då jag strödde stoffet i toalettholken. (Nu vet jag faran med att lägga en ögonskugga i en ryggsäck och kan gärna ställa upp och föreläsa om det ifall jag får tillräckligt bra betalt.) Tanken var att jag skulle sjönga My way på ögonskuggans begravning, men eftersom detta var efter Anna Ankas inträde i den svenska medvetenheten så orkade jag inte med just den sången och någon annan sång kom jag just inte att tänka på, mer än Härlig är jorden men det kändes på något sätt för mycket. Efteråt undrar jag ifall jag inte borde ha bjudit in biträdet till cermonin, men det skulle ju också vara att avslöja mina enkla hemförhållanden. Min brist på samordning av färg på badrumsmatta och handdukar skulle komma i full dager och det är möjligt att jag skulle skämmas över det. Sedan skulle jag säkert känna skuld över att jag skämts på en begravning.
Dessutom är det svårt att utöva konsumentpåtryckning om man blir för tjenis med butiksbiträdena. Så är det exempelvis på klädbutiken Sarah. Jag handlar aldrig där men jag gillar att titta på deras kläder. Jag tycker synd om biträdena eftersom jag läst en del om deras dåliga arbetsförhållanden. För några veckor sedan när jag var där och såg att de sålde Bh-toppar till småtjejer så ville jag klaga men kände att det var tveksamt om biträden verkligen skulle våga vidarbefodra kritiken. I stället gick jag hem och struntade i hela saken. Kanske borde jag ha gått hem och startat en aktion, men det finns ju gränser på hur mycket engagemang man klarar av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar