I dag kan man läsa i Dn att det är ett rekordår för svensk film. Intäkterna för biljettförsäljningen har ökat med 22 %(brutto) sen i fjol. Dessutom har vi inte sett så mycket svensk film sedan 1970-talet. De svenskproducerande filmerna står för 32 % av biljettförsäljningen. Millenniumfilmerna har varit framgångsrika även ute i Europa. De kanske inte är mina favoritfilmer, men det är bättre än plast från Taiwan och är definitivt ingenting som barnarbetare från Asien kan göra lika bra.
I dag har GM bestämt sig för att lägga ner SAAB. I Trollhättan finns också Trollywood och Film i Väst som producerat många framgångsrika filmer. Jag menar inte att det är enkelt, att det ena hur som helst kan ersätta det andra. Men kanske är det ändå en fingervisning om en på sikt lämplig strukturförändring. När jag skriver på sikt så menar jag femtio år. För det är mycket som måste byggas upp och förändras för att vi skall komma dit. Det kortsiktiga tänkandets tid borde vara förbi. Det har bara lett oss till utnyttjande av tredje världen, miljöförstöring och stressjukdomar. Nu är det dags att vi börjar skaffa oss lite perspektiv.
På något sätt känns det här som ett ytligt och lite lättviktigt inlägg, som om jag vore den asiatiske predikanten på Öppna Kanalen, som lugnt och sansat pratar om hur enkelt allt är egentligen. Så menar jag inte. Men jag har ingen direkt kunskap i vare sig filmindustrin eller bilindustrin så det här blir en utifrån-betraktelse som utgår från min övertygelse om att det är fel väg att bara öka lönsamheten. Istället borde vi inrikta oss på att överleva på lång sikt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar