Är barndomen hotad?

Jag läser just nu en bra bok om depressioner. "Depressioner och demoner" Andrew Solomon. Ja genom att läsa en bok om något blir man knappast en expert. Kan hända är det så att jag är sist i världen med att förstå den kemiska bakgrunden till att stress utlöser depressioner. Hur det går tilll är jag inte kapabel att förklara men det kan man läsa om i Solmons bok.
Detta får mig i alla fall att tänka på mängden stress som dagens barn nu utsätts för. Att barngrupperna på dagis blir allt större trots forskning mer precist talar om varför vi skall ha mindre barngrupper. Samtidigt som allt fler barn har sin fritid schemalagd med aktiviteter som om de vore vuxna. Dagens barn är i mångt och mycket också barn till den trippelarbetande generationen. Varifrån de får med sig stressade levnadsmönster. Allt detta borde väl göra att barnen utsätts för ganska mycket stresshormon, som då på sikt med fel förutsättningar kan orsaka depressioner. Ja det här är kanske inget nytt, men för mig blev det liksom en insikt. Tankarna på att barndomen är hotad har slagit mig många gånger. Det handlar om olika nivåer. Tänker inte bara på att barn drillas utan också att föräldrar lever genom sina barn, vilket på sätt och vis måste bli värre för varje generation när det en gång har satts i gång. Föreställer mig i alla fall att om man som barn har en förälder som lever genom sig så berövas man på sätt och vis sin barndom. Det logiska borde då vara att man försöker ta igen detta genom att leva genom sin barn när det blir så dags. Det är ju då också ett mönster man har med sig hemifrån. Detta med att leva genom sin barn har kanske alltid funnits men är väl som så mycket annat dumt i familjelivet något som blev värre i och med femtiotalets hemmafruideal. Att leva genom sina barn är inte bara destruktiv för den kvinnliga frigörelsen utan också för att det sätter en enorm press på barnen, vilket också naturligtvis måste vara stressutlösande. Man skall inte bara hitta ett liv som passar en själv, det skall passa ens mamma också. Men här hamnar man i en återvändsgränd. Inte stressa barnen genom att arbeta för mycket och inte arbeta för lite och bara leva genom barnen. Vi får väl helt enkelt försöka hitta självförverkligande som inte bara har med arbete att göra. Men det är svårt eftersom så många av oss är fostrade med att det viktigaste av allt är att arbeta.