Ett land, två bilfabriker i kris. Den ena verkar kunna vara på väg att köpas upp av kineser. Fortsättningen på den sagan kan man bara gissa. Kina är inte landet som är känt för sina goda arbetsförhållanden. Den andra bilfabriken har gått med förlust i åratal och de som äger vill inte längre äga.
Samtidigt ett klimattoppmöte. En planet i kris. Vi måste förändra våra vanor. Annars är det ingen som vet hur det kommer gå. Man kunde tänka att denna tillfällighet med den sviktande bilindustrin och klimattoppmötet skulle få etablissemanget att tänka om. Nu när det är ett så lägligt tillfälle.
Parallellt pågår en kulturell revolution. Allt fler utövar kultur, trots att de flesta inte tjänar en krona på det. Man gör musik, skriver, filmar. De stora aktörernas kommersialisering har gjort att andra tagit ansvar för mer omvälvande och annorlunda kulturyttringar. Det finns hur många bokförlag som helst som jobbar så gott som ideellt eftersom de stora koncentrerar sig på deckare och kändisförfatttare. I går läste jag om Hanna Sköld som har ett filmbolag med några kompisar. De började spela in en långfilm utan någon finansiering alls. Sen har vi alla band, alla körer, alla målare, för att nämna något. Man frågar sig skulle vi inte kunna ha användning av alla dessa kreativa förmågor nu när de vanliga ingenjörerna som styr landet tycks vara helt förlamade av oförmåga att tänka nytt?
Lästa nyligen någonstans, minns inte var, att någon norrman hade utryckt sig att problemet med Sverige är att vi producerar saker som tioåriga barn från Asien lika gärna kan producera. Nu är det inte så att jag förespråkar barnarbete. Men jag förespråkar sysselsättning och export av kultur. Vi har ju lyckats förut, det svenska musikundret, Ingmar Bergman, Stieg Larsson, Marianne Fredriksson, Lasse Hallström för att nämna några.
Att jag skriver etablissemanget plingplong beror på att det lyser femtiotusen varningslampor om bilindustrin. Det finns så klart mycket tragik när hela familjer blir av med jobbet, särskilt i dessa tider då arbetslöshetsskyddet är så försämrat. Jag säger inte att det här är enkelt. Vad jag säger är att man bör satsa mer på kulturen. Inte bara för att skapa arbetstillfällen, utan också för att vi behöver förändra våra konsumtionsmönster. Att inrikta sig på att konsumera kultur istället för att konsumera ting är ett utmärkt sätt att förbättra vårt klimat. Men för att komma i närheten av en sådan förändring så måste de kulturella aktörerna ha en chans att ta upp kampen mot de kommersiella aktörerna. Och det är här som regeringen borde satsa pengarna, i stället för där de nu satsar.
Hur bygger man en stark kulturell stat? Det handlar om mycket. Om en bra skola och förskola där barnen känner sig trygga nog för att våga ifrågasätta. Om stadsplanering där kulturella institutioner finns med bra verksamhet men också som symboler. Det handlar om att skapa lokala kulturella centrum som folkbibliotek där de lokala kulturarbetarna ges möjlighet att vara betydelsefulla för sin närmiljö.
Det finns så mycket som talar om för oss att just nu är det läge att tänka helt om, göra något helt nytt. Denna förändring måste ske och satsas på uppifrån, annars kan det inte bli av. De lokala tjänstemän och politiker som finns är oftast ingenjörer och ekonomer, de är måhända duktiga på att räkna pengar, dra torra slutsatser och säga nej, men är lika ofta kulturella left overs, förstår inte ett jota av vad kultur har för betydelse i det lilla samhället, ser det mest som något som kostar pengar. Att man har kvar kommunala kulturella institutioner över huvud taget kommer sig i vissa fall av av att de som bestämmer där inte äger språket på samma sätt som företrädarna för kulturen; ibland tvingas man helt enkelt att backa i sin övertro på effektivisering och bristande ansvarstagande vad gäller långsiktigt tänkande. Ja några visionärer är det ju i de allra flesta fall sällan frågan om. Därmed inte sagt att det inte finns visionärer som är ekonomer eller ingenjörer, men de jobbar kanske inte just i kommunal verksamhet. Därför för att skapa långsiktighet och hållbarhet; ut med ingenjörerna och in med kulturarbetarna!
Vår regering, som i och för sig är vår snart avgående regering men ändock vår regering, pratar mycket om entreprenörskap. När man lyssnar på Anders Borg och Fredrik Reinfeldt så är det lätt att få för sig att de vill att alla svenskar skall bli entreprenörer. Var finns det entreprenörer om inte bland svenska kulturarbetare? Hur många har inte lyckats utan att ha en krona? Lite skillnad mot banker och storföretag som går med stora vinster utan att spara en krona och sedan när det är kris ber staten om hjälp.
Rolig titel :)
SvaraRadera