Brottningsmatchen

Min sjuåriga dotter beslutade att anta utmaningen och ställa upp i en brottningsmatch med en jämnårig kille. Det var på skoj, inga skador eller så, utan bara för att brottas. Det var väldigt jämt. Andra rasten så fick killen hjälp av några kompisar och då var det självklart inte så jämt längre. Några dagar senare får min dotter höra att hon är dålig på att brottas. Mönstret känns så väl igen, från hela satans samhället. Män eller pojkar som hjälper varandra för att sedan kunna bortförklara kvinnlig styrka. Vi har ett jämställt samhälle den dagen Berlussconi själv dyker upp som överraskningspresent i ett påskägg.

Hur bakom kan man vara?

När jag var liten fanns det en artikelserie i någon av kvällstidningarna som handlade om mulliga mansgrisar. I dag när jag läser om grabbväldet i SVT i Aftonbladet så blir jag rätt knäckt över en artikel med Micke Leijnegard. Man kanske borde hitta på ett annat ord än mullig mansgris. På sjuttiotalet var ändå feminismen i sin linda, de män som då var mulliga mansgrisar var uppbackade av precis allt. Men idag, 40 år senare, finns det alla möjligheter till att veta bättre. Micke Leijnegard skulle man kunna kalla för totalt off. Jag har ganska stor förståelse för att man är totalt off i jämlikhetssammanhang. Det kan bero på vilken mijö man finns i. I hemmet så kan det också vara så att männen är motarbetade av sin kvinnliga partner som vill markera revir. Se där, jag är inte alls någon manshatare och kan till och med tycka att Micke Leijnegard ser trevlig ut.
Däremot tycker jag att medvetenheten om skillnader i mäns och kvinnors olika villkor bör vara större hos en människa som arbetar som journalist för ett publicserviceföretag än exempelvis någon annan människa. Jag tror att de flesta bilmekaniker i Norrland faktiskt skulle valt att inte uttala sig om varför det är så få kvinnliga bilmekaniker, de fattar att det här är ett område som jag inte är så inläst på(, men nu är jag fördomsfull jag vet). Men Micke Leijengård verkar aldrig ha tvivlat på sin egen allmänbildning så därför uttalar han sig offentligt. Tyvärr verkar han ha missat det mesta om kvinnors villkor på arbetsmarknaden. Hur gick det till? Obegripligt.
När Micke Leijnegård pratar om att det är fler kvinnliga programledare på tv 4 så menar han att det inte är någon Robin Hood tanke som ligger bakom, utan att man har med kvinnor för att de är snygga att titta på, eftersom det alltid varit så det varit. Något mer reaktionärt får man väl leta efter. Här har vi en journalist som verkar mena att världen är oföränderlig. Varför valde han yrket kan man tycka? Någon form av tro på att man bara kan rekryteras för sin kompetens verkar inte fungera i hans hjärna. Män rekryteras för att de är bra, kvinnor för att de är snygga. Men att man skulle kunna ha fler tjejer i SVT för att se goda ut, goodwill liksom. Man kan skicka pengar till Afrika och man kan få låta kvinnor jobba som journalister ungefär.

Håller inte med dig Elin Grelson

I gårdagens Gp skriver Elin Grelsson om Åsa Beckmans artikel om manliga genier med rätt att svina där Beckman berättade om en händelse på 90-talet där Stig Larsson på ett väldigt svinaktigt sätt förolämpat Beckman.

Nåja Grelssons poäng är att Beckmans artikel inte tillför något utan snarare för ner den politiska diskussionen på sandlådenivå. Jag håller inte med utan tycker snarare att Grelson använder sig av en klassisk härskarteknik för att förlöjliga Beckmans inlägg. Grelson menar bland annat att Beckman genom att namnge en specifik person gör situationen omtolkningsbar. Det är väl klart att det blir så, men så är det väl med alla texter, inte bara texter som bygger på personliga erfarenheter.

Ja nu har jag inte tid att skriva om detta egentligen. Grelson skriver att "Att våga inte en bredare överblick än sitt personliga förflutna är mer än någonsin nödvändigt för att inte samtidsdebatten ska avpolitiseras i debattens strukturella tolkningar av sitt navelskåderi"

Jag tycker det är lite korkat att tro att man kan göra sig fri från sina personliga erfarenheter. Däremot anser jag att förmågan av att sättet att tolka sin personliga erfarenhet i en text säger mycket om kvalitén på texten. Att skriva rätt upp och ner är en annan sak än att aktivt använda sig av andra texter och teorier för att förstå sitt eget liv. Det är bron mellan teorin och verkligheten. Finns inte den bron blir teorierna rätt meningslösa. Jag tycker att Beckman lyckas med detta!! Jag blev glad hennes artikel för att hon gav min egen feministiska teoribildning en substans. Beckman hade upplevt, läst, tolkat och tio år senare använt sin upplevelse i en analys i en debatt som startats av någon annan.

Jag tycker inte att det är något fel att ta med sig personliga erfarenheter (Läs Åsa Beckman) in i en debatt när man på grund av sin person blivit kränkt offentligt av en person (läs Stig Larsson) som helt tappat distansen för skillnaden mellan det privata och offentliga utan att någon reagerat på detta. Men det är klart han Stig Larsson är ju ett manligt geni.

Till Anna Ankas försvar

Till Anna Ankas försvar

Innan jag sätter i gång att försvara Anna Anka så vill jag ha sagt att vad gäller jämställdhet så lever jag som jag lär. Jag är en tvåbarnsmor som som lever i ett jämställt förhållande. I perioder tar min man lite mer ansvar för hushåll och barn än vad jag gör och ibland är det tvärtom. Men för det mesta delar vi lika. Detta är inget märkvärdigt för vare sig mig eller min man, men visst märker jag att jag har ett bättre och betydligt friare liv än många andra i samma situation. Vill också påpeka att jag inte tror på det livslånga förhållandet som något ideal. Eftersom kärnfamiljen fungerar så dåligt så är den absolut något som bör ifrågasättas. Största problemet i dag är kanske att samhället är uppbyggt runt ett kärnfamiljstänk, vilket gör att de som inte lever i en kärnfamilj kan känna att de befinner sig i en utsatt situation. Vi lever under en norm som inte fungerar särskilt väl och det är olyckligt på många plan.

Ja men jag lever i alla fall i ett jämställt förhållande med min man och vi vill som det ser ut nu av flera skäl gärna leva länge tillsammans. Så tror jag trots allt fortfarande att många tänker. Men i många av de familjer som jag känner till där man skiljt sig så beror det på att många män inte tagit särskilt gott ansvar för familjelivet. Vad nu detta beror på kan man fundera många varv på, men en statistisk sak är att förhållanden där föräldrarna delar på föräldraledigheten skiljer sig mer sällan.

Att jag nu säger att jag går till Anna Ankas försvar, är att jag menar att hon säger saker som många i dag fortfarande lever efter, trots att de tror på något annat. Det är lite av min generations problem. Vi vet en massa saker som vi inte tar ansvar för. Vi vet att vi lever ett liv som är ekologiskt ohållbart, men vi gör inget åt det. Vi odlar sexismen allt vad vi kan, trots att vi vet att det är vi själva som får lida av det. Vad gäller planeten så kan jag själv inte rädda den. Jag måste göra vad jag kan, men tillvaron tvingar mig ändå att blunda för att stå ut. Vad gäller jämställdheten. Jag drabbas av det dagligen på min arbetsplats, i det kvinnodominerande, självförnekande yrke som jag tillhör. Men jag hugger emot, försöker förändra. Däremot har jag väldigt svårt för att tycka synd om människor som inte gör något för att förändra.Ja de får gärna vara passiva, men då ska de fan inte klaga ungefär. Det finns riktiga problem i världen. Och gnäll skapar dålig energi och ger absolut ingenting. Jag vet att jag är hård i min nolltolerans för gnäll, det har min man och mina barn fått erfara. Barn visst måste de få gnälla, men vuxna människor. Nej. Där är det ansvar som gäller eller att knipa käft.

Så Anna Anka. Hon säger att män som tar hand om barn mer än tjugo minuter är patetiska och att de inte skall vara pappalediga. Men i hur många förhållanden har männen varit pappalediga mer än under en extra semestermånad? Ja och hur många kvinnor är det inte som på något sätt tycker att deras sätt att ta hand om barnen är bättre och värdefullare än barnens pappor? Som på något outtalat vis menar sig vara närmare barnet? Vad är det annat än ren och skär sexism? Med tanke på hur dagens skola ser ut, med brist på manliga lärare så tror jag att pappan i vissa fall faktiskt är viktigare än mamman. Ja åtminstone lika viktig.

Sen det där med kroppen. Att svenska kvinnor är slafsiga eller vad det var hon sa. Hur många svenska kvinnor har inte ett osunt och förhållande till sin kropp, tycker att de är just så som Anna Anka säger att de är? Jag kan förstå om man tycker att man har problem med sin kropp om man har en övervikt som är en medicinsk fara, men annars,? Det handlar väl bara om olika ideal, att på något sätt inordna kvinnan på ett sätt som gör att hon känner att hon inte duger, så som det alltid har varit. Förr hade vi ingen rösträtt eller utbildning och nu är vi inte snygga nog. Det är ett arv som vi måste försöka förstå , att samhället alltid talar om för oss att vi är fel. Vi måste försöka komma i håg det och göra något åt det, om inte så för våra döttrars skull. Jag vet inte ifall jag tycker att Anna Anka är så mycket värre än någon annan. Jag tycker hon är bättre. Hon står i alla fall för vad hon gör, även om jag inte håller med henne om något. Men hon säger alla de där tokigheterna som folk gör och det bidrar till att folk reagerar.

Vad jag inte gillar med Anna Anka är att hon baktalar den amerikanska mannen och den amerikanska kvinnan. Hon säger att amerikanska kvinnor inte är ute efter en utbildning utan en rik man och att den amerikanska mannen är så där, ja ni vet, totalt blåst eller Usama Bin Ladin aktig som Henrik Schyffert uttryckte det. USA verkar ha allt, men där finns också en spjutspets av intellektuella och feministiska tänkare. Heja dem!