Det jag skall skriva om nu är för svårt och invecklat för att kunna bli riktigt bra. Men jag gör det ändå. Mycket av den senaste tidens bokutgivning ger mig svår andningsnöd och migränattacker. Här skall jag försöka förklara varför. Det som får mig att må dåligt är för att allt för mycket handlar om att skildra sanningen om olika saker, the true story, eller varför inte kalla det för ett obearbetat råmaterial. Det är böcker så klart, berättelser, men har ingenting med konst att göra. För konsten står för det motsatta att använda sina erfarenheter för att se något nytt. I dessa sanna berättelser är ingenting förädlat. Men det riktigt dumma är väl vad som händer med litteraturen på sikt eller varför inte säga det kollektiva medvetandet, när vi överöses av litteratur som säger sig ha en nyckel eller ett svar på hur saker och ting verkligen är. Ett slags litterär fundamentalism.
Jag läste ungdomsromanen Intet och av Janne Teller för några år sedan. Det handlade om några ungdomar som försökte bevisa vad som var värt någonting genom att samla saker. Jag har aldrig läst någon tolkning av boken men vad jag tänkte var när jag läst klart är att när man försöker fånga vad som är det stora i tillvaron så förlorar man det. Det stora är just intet. Eller som någon hindu sa tat twam asi Märkigt hur jag nu hamnade i det religiösa när jag försökte hålla mig borta i från det. Det är väl likadant med sanningen, försöker man skildrar den så skildrar man också alltid osanningen. Istället för att berätta något så får man stå till svars för vad som var sant.
De stora berättelserna berättar om livet och man får med sig någonting, utan att behöva mäta vad det är. Det är ett värde bortom den ständiga hetsen på resultat, staplar och effektivisering. Därför behövs det. Amen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar