I dagens Gp (del 3 sidan 64)intervjuas David Karlsson göteborgsk idéhistoriker och kulturskribent som hoppade av kultutredningen. I intervjun så berättar han om bakgrunden till avhoppet och vad han beskriver som en havererat arbete. Han presenterar för mig ett nytt begrepp; the garbage can model (soptunnemodellen). Forskare i organisationsteori använder det för att beskriva hur processer i anarki där problemlösning och beslut inte hänger ihop.
Det är ju min egen generations föräldraskap i ett nötskal. Jag har skrivit om det i bloggen flera gånger, om att vi är medvetna om att vi gör fel utan att göra något åt det. Som ett levande exempel på detta kan jag nämna sockret. Att det varit en mer eller mindre het diskussion om hur skadligt sockret är under åtminstone alla år jag varit förälder. Men trots detta så visar försäljningsiffror och annat visar att barn äter mer godis för varje år som går. Jag tror att detta problem beror att vi inte riktigt förstår vilka vi är. Att vi är långt mer styrda av kommersiella intressen än vi har en aning om. Att vi börjar i fel ända på något vis. Vi försöker ändra genom att sätta upp regler och skuldbelägga oss själva när ett samhällsengagemang skulle vara långt mer effektivt sätt att få makten över våra liv, eller åtminstone en väg att inse maktlösheten. Men det var en parentes.
Vad jag egentligen vill lyfta fram i detta blogginlägg är följande är avslutningen på den ovannämda intervjun. David Karlsson sätter fingret på ett problem i dagens kulturklimat:
"Göteborg & Co fattar ju att Filmfestivalen generar jobb och gör nytta för Göteborg. Men det är inte kulturpolitikens uppgift att skapa dessa näringar. Kulturpolitikens uppgift är att främja konsten. Om det finns en konstnärlig utveckling på hög nivå så ger det en näringseffekt. Tyvärr är det ytterst få människor som gör den kopplingen i dag. "
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar