Mina föräldrar var lite till åren när de fick mig. Mamma var 41 år och pappa 46. Många gånger har jag fått frågan ifall detta kändes konstigt att ha så gamla föräldrar. Men det var det aldrig, eftersom de allra flesta i min klass hade lika gamla föräldrar. Ungefär som mina barn har det. I mitt äldsta barns klass är alla barnen äldsta barnet och alla föräldrarna är i vår ålder. I min släkt så är min mamma den enda kvinnan som fått barn innan hon fyllt trettio. Hon blev mor vid 19 års ålder men sedan också vid 41. Ja min mamma födde alltså barn i 21 år. Vi är 7 syskon. Om detta har jag också fått frågan om det är konstigt att ha syskon som är så mycket äldre, men på det hela taget har det nog bara varit positivt. Det har nog hjälpt mig att inte ha så förutfattade meningar om hur saker skall vara, eller hur folk skall vara i en viss ålder. Däremot har jag ibland tyckt det verkat lite andefattigt med små kärnfamiljer på 4 personer, det har inte varit något som jag riktigt förstått mig på, för än nu, då jag är där själv. Men jag tror fortfarande att det är något lite farligt med den lilla slutna kärnfamiljen, men det tar jag en annan gång. Så jag har alltså sett min egen familj som norm och inte alls förstått vad som varit konstigt.
Men märkligare har det dock känts med mina morföräldrar, som också fick barn sent i livet. De tillhör liksom en annan värld, födda på 1880 och 90-talet och döda på 30- och 50-talet. Det är som ett tomrum. Inget som jag gått i terapi för eller ens funderat särskilt mycket på, men när jag tänker på det så är det så mycket jag inte kan förstå. Min son föddes år 2000, alltså 120 år efter sin mormorsfar. Under dessa år har det hänt så mycket i vårt samhälle.1926 när min mamma föddes så hade kvinnor precis fått rösträtt. Lika svårt är det att förstå att gifta kvinnor inte blev myndiga för än samma år som det blev kvinnlig rösträtt, alltså 1921. Underligt är det också att tänka sig att folk mest tog sig fram med häst och vagn eller till fots. Ja undra vad mormor och morfar skulle ha sagt om våra datorer eller om mig . Ja herre gud vad skulle de ha sagt om mig. Kanske är det rent av tur att vi aldrig träffades. För möjligtvis är det så att deras tids konventioner och min tids konventioner skulle krocka så hårt att ett sådant möte mest av allt skulle bli en plåga.
Men en gång fick jag i alla fall en märklig hälsning ifrån min morfar. Det var nämligen så att min morfar arbetade några år som polis och innan dess gick han på polisskolan i Malmö. Nästan 90 år senare bodde jag i Malmö. En av mina vänner hade köpt en ram på en auktion. Hon berättade att det i ramen fanns ett klasskort med porträttbilder från Malmös polisskola 1902. Av någon märklig anledning så var jag säker på att morfar var med på den där bilden. Mamma hade berätta att han gått polisskolan och mitt logiska tänkande sa att det borde kunna var då, men när jag frågade mamma så visste hon inte när det var. Jag frågade i alla fall min kompis ifall där var någon ”Sven Andersson”, men det var det inte. När jag kom hem till henne så bad jag att få se kortet helt säker på att jag ändå hitta morfar. Där var han, men det stod J. Andersson så därför hade hon inte hittat honom. Han hette Sven Johan. Då förstod jag på ett nytt sätt att morfar och jag gått på samma gator och det var till tröst. Men de gånger jag var inne i det gamla polishuset , så tänkte jag aldrig på att han varit där och det kan reta mig så här i efterhand. Jag får helt enkelt gå dit igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar