Det dåliga samvetet

Många svenska människor är grymt fixerade vid att prata om sitt samvete. Mest tror jag att det är mammor som pratar om sitt dåliga samvete. Jag vet inte var allt detta intresse för att prata om samvete kommer ifrån. Kanske för att vi är friare, profanare människor som inte har någon gudomlig ledstjärna att följa utan att får lägga alla beslut på de egna axlarna. Eller kanske för att vi är mer religiösa än tidigare, att pratet om det dåliga samvetet renar oss, får oss i kontakt med arvssynden och tanken på att hur vi än gör är så är vi syndare. Man påtalar att man är en modern aktiv människa som gör vad som förväntas av en, men att man ändå förstår att man gör fel, om man utgår från att samvete bygger på någon slags rättskänsla, vilket i alla fall är en vedertagen definition.
Eller också är det så att vi lever i en tid som lurar oss att tro att vi är fria, vilket vi i själva verket inte är. Många av oss anser att vi inte har möjlighet att följa vårt samvete utan måste följa någon slags kollektiv modell som ingen verkar tro på, eller i alla fall inte så mångas samvete tror på . Frihet är ett begrepp som framgångsrikt har kidnappats av de kommersiella aktörerna och ingen kan väl klandra dem för det. Vem vill inte äga ett sådant begrepp? Dem vi får klandra är väl oss själva som har gått på skiten, om det nu är ofrivilligt. Men den kommersiella friheten fängslar oss i massa måsten, saker som vi försöker leva upp till utan att fråga oss varför. Så korkat.
Eller har vi mer frihet än vad vi kan hantera? Gillar vi att gå i ett kollektivt ledband så att vi slipper att stå för de dåliga valen men sedan ändå kan förmedla en skaplig självbild genom att prata om vårt dåliga samvete? Samtidigt går det emot allt sunt förnuft att aktivt be om mindre frihet. Då är det lättare att rätta sig i ledet utan ifrågasätta.
Önskar verkligen att jag hade ett svar på allt detta, men det har jag självklart inte. Min ständigt pågående fråga om min egen samtid är ju denna att vi tycks ha så svårt att leva som vi lär. Att vi vet mer än vad vi kan ta ansvar för. Jag tror inte att det är kunskapen eller insikterna i sig som fängslar oss. Eller jag tror absolut inte att det är kunskapen som fängslar oss. Min tro på vetenskapen är snarare det närmaste jag kan komma någon form av religion. Jag gillar det kritiska förhållningssättet helt enkelt och det är bland annat därför jag valt att bli bibliotekarie och arbeta på folkbibliotek. Eftersom jag under många år arbetat i områden där det bor många människor som förut bott i diktaturer så kan jag verkligen förstå vad det fria ordet är värt. Tyvärr så är dock att läsa och skriva en sak, att leva något annat. Denna text liksom mycket annat visar att vetenskapen eller kulturen inte räcker för att leda folk dit de vill bli ledda, i alla fall inte så ofta som man önskar. Många människor inklusive mig själv ägnar väldigt mycket tid åt att prata och tänka på allt som de gör fel, som ett slags profan nattvard. Vi pratar om vad som är jobbigt, sen känns det bra igen. Orden blir något heligt som hjälper oss och vi skiter i att vi ett denna hjälp bara är en illusion. Vi är så glada för att vi är moderna människor som lärt oss att prata om det som är jobbigt. Men vad behövs för att vi skall följa vårt samvete eller göra det som vi vet är rätt? För detta behövs något annat, en större tro på den individuella friheten utan att blanda ihop korten med visionen om den amerikanska drömmen. Det krävs att våga. I detta fall tror jag inte bara det handlar om att börja med sig själv, utan att i lika stor utsträckning börja med andra. Att uppskatta och värdesätta olikheter hos andra, att förstå att mångfald ger rikare möjligheter även för dig själv.