Barnen är vår största resurs

På mitt bibliotek där jag arbetar som barnbibliotekarie, tjatar jag ganska mycket om barnens perspektiv. Mitt tjat har varit framgångsrikt. Barnen har numera tillgång till fler datorer, fler böcker och lite programverksamhet. Utlånen av barnböcker ökar så gott som varje månad. Att det gått så här bra beror på att jag haft chefer och kollegor som lyssnat. Bristen på barn perspektiv är väl snarast en historisk konsekvens, som vi som individer placeras i och som måste tydliggöras utifrån för att vi ska bli varse. På ett privat plan, som förälder till två barn är jag kanske inte den bästa på att se barnens perspektiv. Trots min kärnfamilj är jag fortfarande extremt individualistisk, "vi -tänk" saknas nästan helt. Jag gillar mest att arbeta, läsa, se på tråkiga samhällsprogram eller gå på krogen med mina vänner. Det funkar väldigt bra eftersom min man är likadan. Vi blir så himlans glada när vi kommer på att vi faktiskt kan göra något tillsammans! Ingen av oss skulle heller komma på tanken att uppoffra oss för den andre.

Men på sätt och vis har vi ändå prioriterat barnen sett till att har ganska mycket lediga vardagar med barnen. Vi har också valt familjekooperativt dagis eftersom vi anser att de kommunala dagisens barngrupper är ohälsosamt stora. Med detta vill jag bara säga att jag i fråga om barnperspektiv är bättre på jobbet än hemma.

Men varför skall man ha ett barnperspektiv? Ja inte minst för att det är barnen som har hand om äldrevården när vi blir gamla! Men också ur ett demokratiskt perspektiv. Jag möter dagligen människor som inte tror att de är värda att lyssna på, något som de ofta har med sig sedan barnsben. För att få en bättre fungerande demokrati, ett friskare samhälle är det viktigt att individerna har en tro på att deras röst är viktig. Motsatsen leder bara till destruktivitet. Motsatsen är också ett samhälle där en persons röst värderas efter vilken samhällsposition och status hon har.

Nu kommer jag till det som gör mig förbannad. Aldrig ett blogginlägg utan att jag är arg! Nyligen läste jag i tidningen om att allt fler sexåringar har stress relaterade symtom. Några av orsakerna som nämns är för stora barngrupper i skola och dagis, att barnen har för många fritidsaktiviteter! Jag blir galen på detta! Varför är det så? Alla vet ju att barn behöver stimulans men också lugn och ro.

I veckan när jag var på möten om nedläggningen av biblioteket började vår stadsdelsordförande orera om att de måste ha ett barnperspektiv, därför skall de lägga ner biblioteket. SUCK. Hon ställde biblioteket mot fritidsgården. Att en politiker som har sett till att bidra till oskäligt stora barngrupper under värsta högkonjunktur har mage att prata om barnperspektiv är skandalöst!

Att det kan bli så dåligt som det är för barn i dag beror på att barn har så få referensramar. De vet inget annat än det de befinner sig i, om de inte har flyttat ett par gånger. Det är också få av oss som vet hur vi skall bära oss åt för att fråga barn om hur de mår. Men forskningen säger att småbarn inte kan ta in mer än femton individer åt gången. Kan man ju tänka sig själv hur det blir i en grupp med sjutton barn och tre vuxna! Helt ogreppbart. Att det inte finns något barnperspektiv i samhället är inget nytt och det kommer säkert inte gå sämre för dagens barn än gårdagens. Men eftersom vi har kunskapen så borde vi kunna få ett bättre samhälle, om vi ansträngde oss. Det har kommit larmrapporter om barn och stress under många år nu. Om du frågar mannen på gatan så säger han att problemet med dagens barn är att de inte har det tråkigt. Så vi vet alla vad vi borde göra, ändå blir det bara värre och värre. Vi måste våga gå emot strömmen i denna fråga, göra det vi vet är rätt och tillsist har vi kanske en ny bättre ström som folk följer

Marie Söderqvist Tralau har precis kommit ut med en bok som heter "Status vägen till lyckan" och den handlar om att ju högre status vi har desto lyckligare blir vi. Söderqvist Tralau tar upp detta med sociala positioner som något positivt, som ger en möjlighet att nå ett bra mål. Att hälsa hör samman socialposition är inget nytt. Men att boken kommer nu är heller ingen slump. Vi har en växande medelklass och möjligheten att tillhöra dessa "lyckliga människor" blir allt större. Inget fel i det. Men det finns olika sätt att se på den saken Michael Marmot har skrivit en bok som heter "Statussyndromet" där han säger samma sak men pratar om det som ett problem eftersom det i andra ändan finns fattiga och sjuka människor med låg status.

Vad vill jag ha sagt? Statusjakten i dag är större än någonsin. Barnen blir ofta en del i denna statusjakt.De får kläder för att markera föräldrarnas position, drillas för att bli en symbol för föräldrarnas lyckade föräldraroll. Föräldrarna gör karriär och ser på sin familj som ett företag som skall administreras och effektiviseras. Jag tror att vi måste försöka hitta andra vägar till framgång än genom statusjakt. För även om det statusfixerade samhället innebär större lycka för en del individer så är det värderingar som slår mot dem som ligger längst ner i skalan och det innebär i praktiken att människor får olika värde. För barnen är det också dåligt, de värderas efter vad de presterar inte efter vad de gör och konsekvenserna av det ser vi redan idag. De får frånvarande föräldrar och stressjukdomar. Ja sen har vi det där med konsumtion och ekologiskt hållbart samhälle, det fattar ni själv. Bättre att sitta och läsa romaner än att vara ute och shoppa statusprylar.

Mitt eget liv, när är det som bäst? När jag tar mig tid att lyssna på barnen. De har så mycket att lära mig ifråga om förhållningssätt till världen. Jag är tacksam för att jag får möjligheten. Det finns inget mer avstressande. Vi måste hitta andra värderingar i livet, låt barnen hjälpa oss med det.