Sist av alla börjar jag blogga. Inte för att jag har något att säga. Jag bloggar för att jag är en del av min tid. Bloggrörelsen har slutligen lagt de övertygande argumenten i min hjärna och gjort mitt kött till sitt. Jag finns i cyberrymden alltså är jag. Att jag skriver här och nu är ett sätt att synka världen. Försöka förstå hur det kunde bli så här, att jag slutligen sitter och skickar ut bekännelser på nätet, utan att ha en endaste sanning att leta efter. Förresten om jag hade trott att det fanns någon sanning, så hade det varit högst omodernt av mig att nämna något om det en dag som denna, när Liza Marklund har gjort avbön och lyckoforskare har sagt på bästa sändningstid att det är galet att jaga lyckan (Skavlan i fredags kväll). En drivkraft för många som letat efter sanningen är att hitta lyckan; den sanna kärleken, det sanna jaget, meningen med livet.
Om sanningen inte finns så har vi alltså inget att leta efter? Lyckan finns men man blir alltså inte lyckligare av att jaga den. Snarare olyckligare eftersom lyckan kommer och lyckan går. Jag undrar hur det kommer att gå för samhället nu när illusionen om den stora lyckan är på väg att rämna. Vad skall presidenterna prata om i sina tal? Vad ska vi leta efter istället?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar