December är en förfärlig månad

Jag mår inte bra av rent ytliga själ. Min fot strejkar sedan nio månader. Man skulle kunna kalla det för en graviditet men det kommer inget gott ur det. Så fort jag motionerar så mycket som jag vill så börjar foten att linka. Sen kom hösten och mitt gym gick i konkurs. Förra året vid den här tiden så längtade jag efter att gå ut och jogga redan i sömnen på heldagsmorgnarna och till gymet gick jag minst en gång i veckan. Nu är jag hemma och äter skumtomtar, som är gjorda utan varje spår av naturlighet, och som påminner om allting jag just nu står för; som dålig färgsättning, fjanteri och runda former. Man skulle också kunna säga att jag äter chips och dricker folköl varje dag, så är det inte. egentligen, men känslan är den samma som om jag gjord det, eftersom jag i grunden är puritan och arbetsnarkoman och ser mig själv mer som idé än mänska.

Min grundidé är ständig flow och det enda som jag egentligen är riktigt stolt över med mig själv är mitt goda humör. Ett tillstånd som finns för det mesta och även nu, uppbyggt på god sömn mat, motion och många många bra relationer till både romanfigurer och riktiga människor. Men mitt liv börjar nu allt mer att likna den svenska järnvägen. Det funkar inte riktigt att köra på som vanligt eftersom underhållet inte skötts. Om jag fick välja tillvaro just nu så skulle jag helst av allt vilja åka på en månads träningsläger med NMT-pass.

Istället kommer detta jävla december då man skall mysa i ett kör. Mysa och titta på barn som uppträder. För övrigt tycks jag vara den enda i världen som anser att barn som håller på med kultur inte skall behöva ställa sig på en scen utan istället ha sitt utövande som ett slags icke målinriktat självförverkligande, en lek, och att de som vill ställa sig på en scen skall få göra det senare i livet.

Ibland känns det som att tillvaron är uppbyggd runt stopp. Sammanslutningar för att förhindra flow. Det är när jag befinner mig i sådana sammanhang som jag önskar mig existensiella problem eller hårda gympass. Något tungt att bita i. Inte som nu när jag är besvärad av fettvalkar och hemfaller åt någon slags meningslös tankeverksamhet riktad mot sådant jag borde göra men inte gör. När jag slutar se mig själv i en historisk kontext och inte längre förstår att dessa triviala problem är skapade av marknadsintressen som vill tjäna pengar på min kropp , så att jag skall gymma, sminka mig, köpa dyra kläder och något idiotiskt dietpulver. Som skall få mig att jubla av glädje för att jag är 43 år och har kvar både tänder och sexualitet. Även om tänderna ibland får putsas upp och sexualiteten mäts i betraktarens ögon, eftersom kvinnor fortfarande mest är objekt och därför har ett visst krav av på sig att piffas upp, för att över huvud taget skall få plats i den hetronormativa världsbilden och det vill man ju, som ett slags försäkring för att få vara kvar i det heliga äktenskapet med den alltigenom ungdomlige, jämställde och vältränade mannen.

mobbning och jul

Även om det har sina brister att vara anställd i den stora kommunen, så kan jag åtminstone skryta med att vara medlem i ett bra fackförbund, SKTF. Det jag gillar med SKTF är att de arbetar aktivt med värderingsfrågor och utbildningar även för oss som är arbetsplatsombud. Jag är skyddsombud på min arbetsplats sedan i februari och kan väl lugnt påstå att jag är enormt okunnig i arbetsrätt och har inga ambitioner om att bli något proffs, men det finns alltid proffs att luta sig mot och det är tryggt. Vad jag gillar mest i SKTF är nog ändå deras värdegrund, om alla människors lika värde. Det handlar om ren intelligens egentligen, att förstå att allting fungerar mycket bättre om alla får lika mycket respekt.

I dag har jag varit på en temadag för skyddsombud, det handlade om mobbning på arbetsplatsen och om mångfald, ungefär. Intressant och lärorikt. Man pratade bl.a om forskning som säger att mobbning ofta uppstår i samband med dåligt eller otydligt ledarskap eller i maktkamper. Då kan man ju undra hur det blir nu, när man flyttar ut allt fler chefer från verksamheterna in i till kontorslandskap. Den nya organisationen, det känns som att man har tänkt så att man slagit knut på sig själv. Jag pendlar mellan att vara arg och uppgiven. Emellanåt funderar jag vad det skall bli av mig, hur jag skall stå ut och hur familjen skall klara sig ekonomiskt om jag säger upp mig.

Men apropå mobbning. Så är väl socialisering en form av mobbning. Jag kan som mamma till två barn och kommunalarbetare inte leva hur jag vill. Det krävs att jag håller mig innanför vissa ramar och ni skall veta att det händer att jag hatar det. Alla djävla julstjärnor som skall upp i fönstren. Har inte satt upp en enda än och här sitter jag och bloggar. Alla förbaskade avslutningar som man är tvungen att sitta av. Alla fula leksaker som mina barn önskar sig. Det är bara bedrövligt. Men det finns ingen mer än jag själv som säger åt mig själv att detta måste jag uppfylla. Eller jo, men ah...komplicerat

Det är så mycket press på en småbarnsförälder. Det finns inget schema i världen som kan få det att gå ihop för mig och min man, vi måste gå ner i tid, dels för att vi båda kräver lite konstnärlig frihet, men också för att få det att gå ihop. I dag exempelvis, när min son skall träna friidrott som börjar klockan 17.30. Först får jag hämta dottern från fritids och därefter direkt gå med sonen till träningen och sen tillbaka till dottern som fått vara ensam. Min man får hämta sonen senare. Tro inte att vi har någon bil. Vi går genom ett smällkallt Slottskogen, det tar ungefär 30 minuter. Cykla går inte så här års. Ja sen är det läxor, badning, all skit som måste göras en vanlig dag och då har vi ändå ganska låga krav på städning. Fast det känns som det här med RUT-avdrag har trissat upp stämningen en aning. De som kan struntar i att städa och som kan lägga ut jobbet skapar ett tempo som vi andra dras med i, eftersom det är de i toppen som skapar normerna. För det är klart att man får mer tid för annat när man inte behöver städa. Angående hemhjälp så tycker jag så här. Det är inte fel om man betalar skatt och gör man inte det så är man ett kräk.( Städare är bland de lägst betalda vi har i samhället. Varför är de inte värda att var försäkrade under arbetstiden eller att lägga grunden för en dräglig pension och A-kassa? Det är någon slags sadism som driver folk till att utnyttja folk till sådant, om det inte är typ, barn som städar hos sin mormor) Men jag tycker inte att städning skall vara ett jobb som man skall finansiera genom skattelättnader. Ett bättre sätt att skapa arbetstillfällen enligt mig är kortare arbetsdagar så får fler personer jobb och man också även som lågavlönad stressad kanske ensamstående klarar av att hålla så städat som man vill ha det. Med kortare arbetsdagar så skulle jag nu kunna jobba som jag gör och få ut full lön. Det hade inte varit så dumt.