December är en förfärlig månad

Jag mår inte bra av rent ytliga själ. Min fot strejkar sedan nio månader. Man skulle kunna kalla det för en graviditet men det kommer inget gott ur det. Så fort jag motionerar så mycket som jag vill så börjar foten att linka. Sen kom hösten och mitt gym gick i konkurs. Förra året vid den här tiden så längtade jag efter att gå ut och jogga redan i sömnen på heldagsmorgnarna och till gymet gick jag minst en gång i veckan. Nu är jag hemma och äter skumtomtar, som är gjorda utan varje spår av naturlighet, och som påminner om allting jag just nu står för; som dålig färgsättning, fjanteri och runda former. Man skulle också kunna säga att jag äter chips och dricker folköl varje dag, så är det inte. egentligen, men känslan är den samma som om jag gjord det, eftersom jag i grunden är puritan och arbetsnarkoman och ser mig själv mer som idé än mänska.

Min grundidé är ständig flow och det enda som jag egentligen är riktigt stolt över med mig själv är mitt goda humör. Ett tillstånd som finns för det mesta och även nu, uppbyggt på god sömn mat, motion och många många bra relationer till både romanfigurer och riktiga människor. Men mitt liv börjar nu allt mer att likna den svenska järnvägen. Det funkar inte riktigt att köra på som vanligt eftersom underhållet inte skötts. Om jag fick välja tillvaro just nu så skulle jag helst av allt vilja åka på en månads träningsläger med NMT-pass.

Istället kommer detta jävla december då man skall mysa i ett kör. Mysa och titta på barn som uppträder. För övrigt tycks jag vara den enda i världen som anser att barn som håller på med kultur inte skall behöva ställa sig på en scen utan istället ha sitt utövande som ett slags icke målinriktat självförverkligande, en lek, och att de som vill ställa sig på en scen skall få göra det senare i livet.

Ibland känns det som att tillvaron är uppbyggd runt stopp. Sammanslutningar för att förhindra flow. Det är när jag befinner mig i sådana sammanhang som jag önskar mig existensiella problem eller hårda gympass. Något tungt att bita i. Inte som nu när jag är besvärad av fettvalkar och hemfaller åt någon slags meningslös tankeverksamhet riktad mot sådant jag borde göra men inte gör. När jag slutar se mig själv i en historisk kontext och inte längre förstår att dessa triviala problem är skapade av marknadsintressen som vill tjäna pengar på min kropp , så att jag skall gymma, sminka mig, köpa dyra kläder och något idiotiskt dietpulver. Som skall få mig att jubla av glädje för att jag är 43 år och har kvar både tänder och sexualitet. Även om tänderna ibland får putsas upp och sexualiteten mäts i betraktarens ögon, eftersom kvinnor fortfarande mest är objekt och därför har ett visst krav av på sig att piffas upp, för att över huvud taget skall få plats i den hetronormativa världsbilden och det vill man ju, som ett slags försäkring för att få vara kvar i det heliga äktenskapet med den alltigenom ungdomlige, jämställde och vältränade mannen.