Den här veckan har det varit mycket fokus på berättandet. Efter att Mona Sahlin avgick förra söndagen så har den ene sossen efter den andre pratat om att man måste bygga en ny berättelse om socialdemokratin. Sen läser jag att Keith Richards är en riktig storyteller i samband med att hans bok recenserats. Därefter läser jag i GP om konsten att inreda med storytelling. Jag vet inte vad det kommer sig att det kommit så stort just den här veckan, för det har ju alltid funnits. Men det är ju bra, vi får hoppas att det smittar av sig på boken, läsandet och biblioteket. Kanske även trendnissarna börjar förstå att biblioteken är vägen in i den lokala berättelsens centrum, både genom sin förmåga att öppna berättelser för folk men också genom att finnas som en fysisk manifestation, som symbol. I bästa fall glömmer folk bort att använda sin tid till inredning och shopping, istället sitter de runt lägereldar eller i bokcirklar och pratar berättelser. Som av en händelse börjar folk prata om att de är intresserade av berättelser, att de har det i sig liksom, sedan de första gången hörde "ekorr´n satt i granen". Att bygga folkbibliotek blir en lika stor angelägenhet som att planera nya fotbollsplaner. På teveprogrammet Debatt ifrågasätter man ifall det är rätt att låta barnen läsa 15 timmar i veckan redan vid 9 årsålder. Ja man kan ju drömma!
Förresten som av en händelse så har jag en bok hemma, som en kollega rekommenderade för redan en vecka innan storytellings hysterin i svensk press. Det är en bok av Mario Vargas Llosa, den heter Berättaren och handlar visst om Berättaren som vandrar runt som mellan olika klaner i en indianstam och berättar. Berättaren som sammanhållaren. Har alla kanske läst samma bok? Apropå berättare så känner jag ju faktiskt en person som i över tio år arbetat som berättare. Här kommer en länk till hennes blogg. Jag har känt henne sedan jag var barn men det är en helt annan berättelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar