Jag är skeptisk till pragmatismen, av den anledningen att jag menar att man ofta hittar vad man letar efter. Om man tror att något skall fungera så söker man ofta efter svar i den riktning och missar kanske klara poänger som leder i en annan riktning. En politisk debatt är exempelvis bevis för detta. Men att jag ser att det är så beror också självklart på att jag tror att det är är så, så därför är det egentligen omöjligt att svara på ifall jag har rätt i denna fråga. Min inställning får mig också att inbilla mig själv att jag är väldigt öppen och frisinnad, vilket i sin tur får konsekvenser av att jag ibland dömmer människor väldigt hårt, som jag inte tycker är särskilt öppna eller frisinnade, vilket väl måste tyda på att jag i själva verket är ganska inskränkt. Så när jag någon gång tänker efter lite mer så brukar jag komma fram till att jag nog egentligen inte vet något alls, men att jag ändå måste ha några tumregler att leva efter (men dem håller jag för mig själv, för det är inte alltid jag lyckas)
Varför skriver jag då det här? För att jag tror att jag är något på spåren, som jag aktivt söker efter. I går skrev jag om barnbibliotekarierollen som tärande dygnet runt syssla. Senare samma dag såg jag en artikel i Metro (sid 12-13) som bland annat byggde på en intervju med mig. De ringde upp mig på jobbet och frågade om den bokcirkel som jag och Anna Jonsson startat. Men i tidningen står det att jag startat en bokcirkel tillsammans med mina vänner. Det låter som att skillnaden mellan privatliv och bibliotekarieliv är totalt sammanblandad för just denna journalist och kanske också tidningens redigerare? Eller är det bara en sanning som jag söker?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar