Januari brukar vara en vit månad. Men inte i år. Fast det beror nog mest på att jag inte drack så mycket vin under julhelgerna som jag gjort de senaste åren. Jag gillar att dricka vin eller öl ibland, men inte för ofta eller för mycket, som det lätt blir med många helger i följd. Dricker jag ett par glas tre dagar i rad så tappar jag inte fotfästet, men den stabila grund som jag vanligtvis står på. Jag börjar tvivla på saker som jag normalt vet. Börjar fundera på vad folk som jag har ytlig kontakt med tycker om mig (vad spelar det för roll vad sådana människor tycker om mig, ägnar de tid åt fundera på mig så beror det väl främst på någon egen hangup och skall man ta hänsyn till sådant så får man inte mycket annat gjort) och är otrevlig mot människor som betyder något för mig.
Jag begriper också att mitt minskande vindrickande över julen delvis berodde på att jag tränade mindre. Sitta inne hela dagarna och sedan dricka alkohol på kvällarna klarar jag inte. Då skär sig kroppen på mig. Som en dålig sås. Men jag inser nu också att jag faktiskt druckit mer vin än vanligt över jularna på senare år för att det varit jobbigt med jul. Så när januari har infallit har jag längtat efter hård träning och asketism i synnerhet. Som för många verkar det som. Men i år var det inte så. Det verkar det som att jag har återhämtat mig efter en sorg. Vi hade en bror som dog 2006. Det är märkligt med döden, vi känner till den men kan aldrig vänja oss vid den. Jag har sett min bror död. Men på frågan om vart han är nu är svaret fortfarande förvirrat. Att han har lämnat oss är egentligen allt jag behöver veta, eller behöver, jag hade klarat mig bättre utan att veta, men det går liksom inte att förlora den vetskapen. Det går inte att vänja sig,men det går att vara van vid att inte vänja sig. Låta det ena januari efter det andra komma och bilda en vardag, mönster, med olikheter och likheter. Mönster i månader och mönster i år. Ojämnheter eller kanske andra mönster som finns där, utan att vi vill låtsas om dem.
Ja januari blev inte vit och inte heller blev det särskilt mycket tränat. Jag blev sjuk, for bort och hade barnkalas. Eller sju gånger tränade jag nog. I dag gick jag första gången på det nya gymmet , tidigare har jag varit på olika klasser. Jag trodde att jag bara skulle gå in och förstå allt, men så var det inte. Det var mycket som var nytt och jag fick titta i smyg på de andra som använde maskinerna. I mitt liv så har jag sammanlagt gått på 8 gym. Det brukar alltid finnas folk som hjälper mig till rätta och det är inget fel. Även om det är något besvärligt i själva situationen av att någon iaktar att man gör fel och tillrättavisar utan att man bett om hjälp. Men i dag kände jag att kommer det en enda man (för det är alltid män) fram till mig och visar mig hur jag skall använda en maskin så biter jag. Attitude rules. Nu är jag stor och ber själv om hjälp ifall jag skulle behöva det.
Fast jag fundera också på en feministisk hämndaktion. Att ställa mig vid sidan av några riktiga muskelberg och påpeka att de tränar fel. Jag minns under tidigt nittiotal, när det fortfarande fanns sådana där överdrivna anabolaberg. Det fanns killar som värmde upp genom att skrika väldigt högt och samtidigt lyfta en 100-kilos skivstång hetsigt upp och ner. Det är sådana där tillfällen då man börjar fundera på ifall man i själva verket kanske befinner sig i en serietidning. Det funderar jag fortfarande på ibland.
"Det går inte att vänja sig, men det går att vara van vid att inte vänja sig". Så sant! Mer mitt i prick än "Man kommer aldigr över det, men lär sig leva med det".
SvaraRadera