Hoppet växer och man måste älska Tim Jackson

Jag har inget direkt att skriva. Efter att ha läst om Jaques Lacan och Gilles Deleuze är jag lite vilsen och det är väldigt svårt för mig att veta vad jag har förstått och vad jag har tolkat fel, men det jag läst är något som upptar mig. Deleuze befriar min tanke och gör världen mer oändlig. Deleuze är för mina tankar vad spinning är för min kropp, uppbyggligt inför framtiden. Men Lacan. Fy. Han stensätter vad kön är för något och jag skulle vilja påstå att Lacan med sitt inflytande över konst, film och litteraturkritik har gjort många män till idioter i frågan om vad en kvinna är (som om det var så viktigt att definiera, det tycker inte jag, men det tycker Lacan) och det har givetvis påverkat hela samhällsutvecklingen på sitt sätt. Nej ut med Jaques Lacan och in med Liv Strömquist, vars texter faktiskt har blivit pjäs på Teater Tamauer här i Göteborg (har inte sett).

Men trots allt har jag bara läst en bok om Lacan och det tog en hel vecka. En ganska tunn bok dessutom, men en utmärkt text skriven av Corinne Maier. Hon är verkligen en mästare i att behandla språket (ja det var ju en översättning men ändå) och det är väl det som gjort läsningen om denne manschauvinism genomlidlig. En bra text ger alltid hopp vad den än handlar om. Och hoppet i världen lever. Som revolutionen i Egypten. Det stora händer ofta på ett annat ställe än dit vi tittar, för där vi har lärt oss titta åt är oftast en slags fysisk manifestation av vad som är fel, något oerhört trögt opåverkbart och många gånger det tydligaste exempel på de ledande ideologiernas problem, det är därför det märks så tydligt. Jag är medveten om att jag oerhört optimistisk ifråga om Egypten och jag kommer så vara tills motsatsen är bevisad. Varför skulle jag inte vara? Självklart kommer det muslimska brödraskapet ha visst inflytande i demokratiseringsprocessen. Men jag tror inte på något religiöst styre.

Men framförallt ger Egypten nu ett hopp för oss här i Sverige. Jag vet att det inte är någon inbillning när jag påstår att vårt samhälle på senare tid blivit allt mer auktoritärt där den enskilda människans röst blir allt mindre viktig att lyssna på. Att det är så beror väl på ett högerstyre kanske. Men ett högerstyre som bara är symtom på ett allt mer materialistisk samhälle där välfärd får stå tillbaka för tillväxt. Detta är ett prat som spridit sig till den vanlige mannen på gatan. Nu för tiden är det ganska vanligt att man diskuterar inte ännu slopad samhällservice som något som man borde slopa till förmån för den egna plånboken. I början av hyvlingsprocessen var folk indignerade men nu hjälper de till att hyvla. Man börjar förlora kunskapen om vad en välfärd behövs för, eftersom samhället också blir allt mer segregerat till en framsida och en baksida utan egentlig kontakt med varann. Ja kontakten blir omvänd, i form av manifestationer som friskolor, försäkringar och obskyra politiska budskap.

Det så mycket som visar att vi måste hitta ett annat sätt att leva, eftersom tillväxtmodellen leder oss till en rad olika helveten. Både på grund av att vårt sätt att definiera oss genom att prylar blir viktigare i samhällsordningen än den enskildas värderingar( vilket ger människor olika värden och den papperslöses minst värde) men också för att det ger oss allt större problem med miljöförstöringar.

Därför är det med stor glädje jag ser att Tim Jacksons tankar börjar få uppmärksamhet i Sverige. För drygt ett år sedan hörde jag honom på radion och blev grymt inspirerad. Jag skrev om honom i ett blogginlägg om den Göteborgska biblioteksplanen och har sedan dess försökt följa honom på olika sätt. Men mest varit frustrerad över våra politikers lobotomerade idéer om samhällsutveckling. Det har känts helt kört.

Men nu har det hänt något. Det måste väl ha funnits ett slags Tim Jacksoo- kotteri i Stockholm eftersom han intervjuades i P1. För nu har hans bok Välfärd utan tillväxt kommit på svenska. Det är kö på boken här i Göteborg! I veckan höll han ett seminarium i Stockholm. och han var i Malmö också. Man har publicerat en av hans debattartikar i Expressen/GT och hans bok recenseras i dag på mittuppslag i GP. Vem hade trott att något så revolutionerande skulle komma från den brittiska regeringen?