Livstilsblogg

Jag skriver för att foga samman tillvarons olika essenser. Inte för att gå emot rådande ideal utan för att få ett bra liv. Förresten så finns det många rådande ideal jämsides och hittar man inget man trivs med så får man skapa sig något eget.

torsdag 30 december 2010

2011 vad kan det vara för något och allt ni behöver veta om en racerkäft

Man kan undra. Meningen är väl att jag skall skriva klart min roman. Jag börjar bli klar över vad jag kan vara bra för. Att skriva har alltid varit min grej men jag har alltid undrat ifall jag verkligen har något att komma med, för mycket onödigt har man ju läst. För mig är skrivandet en blandning av fullkomlig hybris och en misstro på att jag har något alls att komma med. Allt jag skriver i romanen skall vara så totalt originellt och tankeväckande, samtidigt som jag har stora tvivel på att det är någon mening med att folk läser vad jag skrivit. Problemet är därför att jag alltid sitter fast i mina resonemang med mig själv. När jag skall svara mig själv på frågan om mitt mindervärdeskomplex så kan jag plocka fram mitt hybris och vice versa. Svaret har därför blivit att inte fundera så mycket utan skriva.

I andra sammanhang är funderande viktigt som i processer där många människor är inblandade. Jag har på sistone sett en del skräckexempel på hur man valt att exkludera både längre tankeverksamhet och personal i viktiga beslut. Bland annat har man för folkbiblioteken på några månader tänkt ut en modell av fördelning av media som innebär en chockartad minskning av mediabudget för vår stadsdels tre bibliotek. Man försvarar sig med att man dragit modellen på några möten, två tror jag. Jag vet inte vad som är mest oroväckande i detta, att man är så vårdlös med skattebetalarnas pengar, eller att representanter för folkbiblioteken som ändå tros vila på någon sorts kunskapsbank och dessutom sägs vara ett fundament för det demokratiska samhället, inte är på det klara med vikten av vare sig välgrundade eller förankrade beslut.

Man kanske inte skall vara så drastisk att man kallar det självmord men väl för en självdestruktiv rörelse. De största förändringarna i medianslagen är att i stadsdelar där man har låntagare som lånar mycket kommer att få mer medianslag. Detta är kanske logiskt på ett sätt. Men dessa låntagare är de som är aktiva och beställer nya böcker, de som i mångt och mycket tillhör den bildade medelklassen. Och om man vill ha levande bibliotek överallt så bör man väl istället satsa mer i biblioteken där man lånar mindre?

Som det blir nu så får våra låntagare som i regel inte beställer böcker, men väl har många besökare, mötas av tomma bibliotek utan några som helst nya böcker, eftersom de få böckerna kommer att fara runt mellan de välbeställda köande låntagarna. På så sätt blir det nya medianslagets systemet ett slags förlängning av rutavdraget och det är våra lite fattigare låntagare som får betala. Ett moderat samhälle indead. Eller vänta, var det inte sossarna som styrde i Göteborg, med stöd av Miljöpartiet och Vänstern? (Jag är så trött på denna medelklass som utarmar vårt samhälle, genom att dra upp tempot då de har rutavdrag, som förstör kommunbudgetar genom att välja friskolor och som nu också i Göteborg dessutom skall ha en stor del av medianslaget för biblioteken och samtidigt röstar för sänkt skatt)

Sen skall man också göra vissa speciella inköp, på stadsbiblioteket, och det låter ju bra, om det varit just specialmedia, men inköpen skall också gälla skönlitteratur som fantasy och manga. Vi har väldigt duktiga specialister på våra bibliotek av fantasy och jag blir förbannad bara jag tänker på att denna kompetens inte längre kommer att tas tillvara.

Ja nu skall jag inte haka upp mig på detta. Jag hoppas fortsätta jobba deltid, skriva om så inte ett ord blir tryckt. Så livet blir hur som helst bra, för jag har den rätta inställningen vet ni och det är inget jag gått på kurs för, utan något som jag råkat födas med, turligt nog.

Nu hade jag egentligen tänkt skriva om Kal P Dal, mitt fantastiska recept på gorgonzolasås, hur jag tränar och ger barnen godis före maten för att få dem hungriga. Men man kan ju inte hålla på hur länge som helst. Jag har introducerat ett nytt ord för mina kollegor i dag; racerkäft. De visste inte vad det var, men en racerkäft är alltså en person som pratar snabbt och mycket. Jag var en riktig racerkäft när jag var liten, men numera är jag endast racerskrivare. Punkt. Resten får jag skriva en annan dag.

torsdag 23 december 2010

GOD JUL

Det är nu julaftonsmorgon. Jag ligger i min säng, dricker latte, läser tidningen, bloggar. Barnen har precis fått sina morgonjulklappar, lego och bygger med det. Jag vill väl helst att de skall ta på sig sina finkläder och bli representabla, men här sitter jag själv, i en sladdrig morgonrock. Jag ska inte göra mycket i dag. Julbordet blir minimalt. Jag har köpt sill, köttbullar, skinkskivor i charken. Lagat lite godis det är allt. Och osten, den är viktig. Jag hoppas kunna läsa större delen av dagen. Jag har en intressant ungdomsbok liggande "Och" av Bitte Havstad. Efter Kalle blir det mat och besök från en släkting, som kommer med flyget från ett annat land och får fira julafton med oss istället för sina barn. Det blir roligt för oss, men säkert ledsamt för honom. Hur trevliga vi än är så kommer han att sakna sina barn. I morgon åker vi alla samma tåg till resten av släkten Värmland.

Men jag tänker åter på julen igen och hetsen. Att man pratar så mycket i den här regeringen om att människan inte skall styras så mycket av staten utan ha fria val. Jag håller med om det. Men problemet i dag är väl att befolkningen styrs av marknaden, som skapar behov och hela liv för oss. Vem kan vi annars skylla den ökade julstressen om inte på marknaden? År efter år har julhandel satt nya rekord. För att vi skall kunna göra fria val så måste man satsa på utbildning och folkbildning, det kritiska tänkandet måste i fokus! Problemet just nu är att marknaden tar över allt större områden, bibliotek, tevekanaler och ingen tycks riktigt fatta vad det är för fel med det, eftersom vi inte är särskilt välutbildade (och då menar jag inte långa utbildningar utan bra utbildningar) Samtidigt som folk nästan stressar ihjäl sig och får lära sig att det är deras eget fel.


Statsministern säger i teve att alla kvinnor skall få möjlighet att jobba heltid, att det är diskriminerande för dem att jobba deltid. Men vad han egentligen säger är att ännu fler skall bli en del av marknaden. Missförstå mig inte, jag tycker också att folk skall få jobba heltid men jag tycker att heltid skall vara 30-35 timmar i veckan. Jag tror vi behöver ett samhälle där fler jobbar mindre. För att utveckla ett eget liv som inte helt är styrt av sitt eget kritiska tänkande. Jag tror på ensamheten.

Om man vill att folk på gammeldags liberalistiskt manér skall kunna få välja sitt liv, så får man ha ett annat samhälle än det vi har i dag. Vad folk utsätts för nu är en marknad som binder dem i räddhågsna tankar. I mitt jobb som folkbibliotekarie träffar jag dagligen ganska många personer som inte får plats i dagens hetsiga samhälle. Det är många gånger kloka människor som vet mycket tack vare att de inte håller det där sjuka tempot. Bland annat finns där en person som redan i juli månad exakt kunde räkna ut hur många bilar SAAB skulle sälja i år redan i Lite skillnad på SAABledningens egna överdrivna förhoppningar. Tänk om de kunnat fråga honom om råd. Men det är klart, han har fel utseende, fel adress, fel allt förmodligen om man frågar SAAB-ledningen.

Vi stressar, tjänar pengar men får en allt sämre fungerande välfärd. Eftersom man har fått lära sig att allt handlar om närande och tärande så ligger det ju sakens natur att skylla bristerna på de som man valt definiera som tärande. De som av någon anledning inte får plats i den här hetsen, som kanske är nyanlända eller sjuka. Därför växer främlingsfientligheten och de allt annat än humanistiska ideologierna. Vem tar ansvar för det? Alla skyller ifrån sig. Trots att man vet vissa saker. Att främlingsfientlighet växer när det är liten skillnad mellan de etablerade partierna. Men Moderaterna kallar sig för Nya arbetarpartiet. Socialdemokraterna pratar om medelklassen. De etablerade partiernas bristande ansvar för främlingsfientlighetens växande är skamligt.

Samtidigt får vi inte glömma vad Tim Jackson säger, ni kan läsa om vad jag skrivit i ett blogginlägg om honom r. Vi måste ändrad inriktning för att få den här världen att fungera långsiktigt. Ökad produktion är inte vägen. Vi måste börja tänka nytt, men ingen vågar verkar det som, eller också är deras hjärnor bara överhettade.

Ursäkta alla förmodade korrekturfel. Mina glasögon är försvunna. Hittar jag dem inte får jag väl gå till Seven Eleven och köpa ett par nya.

Julen motverkar sitt eget syfte

Julen skall vara ett ljus i mörkret. Ett firande av Jesus, syndernas förlåtare och en av kärleksbudskapets företrädare. Jag är inte kristen, ej heller medlem i någon kyrka. Men jag menar att julen som den nu är är åt helvete, styrd och dominerad av dumskallar. Folk känner sig aldrig så ensamma som under jul. Man stressar så man blir sjuk. Äter så man blir sjuk. 25 % av alla barn är oroliga inför jul för att deras föräldrar dricker för mycket alkohol. I går när jag var nere i nordstan och gjorde min julklappshandling så kände jag mig sjuk. Det pratas så ofta om att barn måste lära sig sätta gränser. Att det är många med gränslösa diagnoser. Men i går så kändes det väl mer som hela vårt samhälle har fått ADHD. Inte konstigt att folk som har problem med gränser har svårt att klara sig i dagens samhälle, som mer eller mindre går ut på olika typer av hysteri. Det värsta är väl att höra de som menar sig att de tar det ganska lugnt, sedan får man höra om alla trettioåtta sillsorter de lagt in m.m. För vem gör man detta? Jag vill bara säga att det är sjukt. Inget annat.

Jag dementerar

I dagens Metro kan man läsa att en stjärnbloggare är åtalad för att ha åkt fast i tullen efter att över nätet beställt in 120 narkotikaklassade tabletter. Jag vill härmed dementera, det var inte jag.

fredag 17 december 2010

Jag förbereder mig för något slags jubileum

I Januari fyller Synk 2 år. Jag är väldigt glad för hennes födelse, även om hon var helt oplanerad. Nu är frågan hur jag skall fira. En idé är att lotta ut några burkar pesto. Eller skall jag ägna en hel dag åt att blogga, kanske meditera över ordet synk eller bara låta dagen passera. Egentligen skulle jag vilja ha en idrottsmanasorti, en återuppståndelse alá Peter Forsberg när han slutade och sedan kom igen efter bara några månader. Sen kunde jag hålla på så under några år. Om det bara fanns några som brydde sig.

Apropå idrott så lyssnade jag häromdagen på Debatt med bland annat vår kulturminister. Hon tycker ju att vi skall ha fler volontärer i kulturen. Det dumma med den debatten var de som inte höll med kulturministern, för de framhöll inte de viktiga argumenten, för de utvecklade aldrig sina argument. Kulturministern sa bland annat att i idrotten hade man mycket volontärer och att detta höjde idrottens status. I slutet av debatten verkade det som att förslaget om att ha volontärer i kulturen inte var någon grej eftersom det redan fanns så mycket volontärarbete i kulturen. Men det är väl ändå en himlans skillnad på att jobba gratis på en statlig institution som ett museum och att jobba exempelvis med ett eget band eller en teatergrupp? Volontärerna i idrottsrörelsen kommer dessutom från föreningsverksamheten och det finns folk som jobbar ideellt för alla slags föreningar, det är föreningens grund. Sen tycker jag resonemanget om att idrottsrörelsen har mer status är märklig, så tycker inte jag det är, det är bara olika slags status.

Men i vissas ögon har det ena mer status än det andra. I min värld har kulturen mer status och i Lena Liljeroth Adelssons värld är det alltså idrotten som har mer status och det bekymrar mig inte. Vad som bekymrar mig är att hon verkar tro att idrottens status kommer sig av att det är många ideellt arbetande i idrottsvärlden, det är ett direkt riktigt korkat uttalande. Idrottens status kommer sig av att det finns stjärnor och pengar i toppen, ingenting annat. Det är bra betalt som ger status, inte ideellt arbete. Men att sätta volontärer på muséum för att man inte har råd att betala folk för arbete som uppenbarligen behöver göras är ju något helt annat. Sedan detta att man i Sverige plötsligt inte har råd med någonting längre i Sverige. Det är ju väldigt konstigt att man använder sådana termer när det i själva verket handlar om fördelningspolitik.

Det som Lena A.L kallar att erbjuda folk mening kallar jag att utnyttja folk. Men så sker i och för sig ständigt i dagens samhälle. I det offentliga genom att man driver runt verksamhet med hjälp av billig arbetskraft. Företag lånar ut pengar med ockerräntor utan att man kan sätta dit dem och friskolor pumpar kommunerna på pengar. Melodin tycks var att det gäller att hitta några människor som man sedan skaka om för att se hur mycket pengar man kan få ut ur dem. Människor som ett slags spargrisar att skaka på.

Nu vet jag plötsligt hur jag skall göra för att fira mitt jubléum. Alla läsare som vill kan få jobba ideellt med bloggen och få chansen att vinna en pestoburk. Om ni vill kan ni gå till arbetsförmdelingen och se ifall ni kan få något bidrag är det okej med mig. Här är förslag på arbetsuppgifter som volontärer kan syssla med för att förverkliga mitt entreprenörskap.

- Skaffa sponsorer. Ringa runt till företag och fråga ifall de vill betala mig en summa för att jag skall kunna hålla på med mitt bloggande på heltid. Om det inte går så är tiggande på gatan helt okej. Men målet är att jag som person skall kunna skapa en image som rik och framgångsrik. Det stärker mitt varumärke och skaffar säkert fler läsare.

-Nätverka. Jag är en väldigt ocool person som mest umgås med barn och böcker. Men det vore väl bra om någon lite coolare person i de lite trängre och finare kretsarna pratade om min blogg i lite olika sammanhang. På tal om mat, Göteborg, poltik, gud, ja på tal om allt! Sedan är det bara att vänta på att någon känd person nämner bloggens namn vid något viktigt tillfälle, Fredrik Reinfeldt kunde nämna det i någon debatt. Eller kungen vid riksdagens öppnande. Men annars Jimmie Åkesson går också bra, bara det är någon på teve.

- Blondiner med silikonbröst. Jag vet inte exakt hur jag skall knyta dem till min blogg och mitt varumärke, men jag kommer nog på något.

-Mytbildning runt min person. Någon måste naturligtvis arbeta med att skapa en historia runt min person, bygga varumärket. En viktig sak att få in för att folk verkligen skall tro på mig som mäktig är att jag är hård, elak, men ändå rättvis ändå på något vis. (Det är spännande med elaka personer. Är de snälla bara en gång så får de i regel mer cred för det än folk får som är snälla hela tiden. Jag tror att det handlar om rädsla och ett behov av att försöka få gunst av folk som man är rädd för, men här har vi något av grunden för orättvisa. Vi bygger den själva genom att inte varar tillräckligt reflekterande)

-Grafisk profil. Någon måste arbeta fram en fin grafisk profil åt mig. En snyggare design på min blogg. När jag tänker på det så har jag alltid drömt om att någon skall designa ett slags örhängen, men det är kanske lite för mycket begärt.

Ja det var några arbetsuppgifter jag kom på.

söndag 12 december 2010

December är en förfärlig månad

Jag mår inte bra av rent ytliga själ. Min fot strejkar sedan nio månader. Man skulle kunna kalla det för en graviditet men det kommer inget gott ur det. Så fort jag motionerar så mycket som jag vill så börjar foten att linka. Sen kom hösten och mitt gym gick i konkurs. Förra året vid den här tiden så längtade jag efter att gå ut och jogga redan i sömnen på heldagsmorgnarna och till gymet gick jag minst en gång i veckan. Nu är jag hemma och äter skumtomtar, som är gjorda utan varje spår av naturlighet, och som påminner om allting jag just nu står för; som dålig färgsättning, fjanteri och runda former. Man skulle också kunna säga att jag äter chips och dricker folköl varje dag, så är det inte. egentligen, men känslan är den samma som om jag gjord det, eftersom jag i grunden är puritan och arbetsnarkoman och ser mig själv mer som idé än mänska.

Min grundidé är ständig flow och det enda som jag egentligen är riktigt stolt över med mig själv är mitt goda humör. Ett tillstånd som finns för det mesta och även nu, uppbyggt på god sömn mat, motion och många många bra relationer till både romanfigurer och riktiga människor. Men mitt liv börjar nu allt mer att likna den svenska järnvägen. Det funkar inte riktigt att köra på som vanligt eftersom underhållet inte skötts. Om jag fick välja tillvaro just nu så skulle jag helst av allt vilja åka på en månads träningsläger med NMT-pass.

Istället kommer detta jävla december då man skall mysa i ett kör. Mysa och titta på barn som uppträder. För övrigt tycks jag vara den enda i världen som anser att barn som håller på med kultur inte skall behöva ställa sig på en scen utan istället ha sitt utövande som ett slags icke målinriktat självförverkligande, en lek, och att de som vill ställa sig på en scen skall få göra det senare i livet.

Ibland känns det som att tillvaron är uppbyggd runt stopp. Sammanslutningar för att förhindra flow. Det är när jag befinner mig i sådana sammanhang som jag önskar mig existensiella problem eller hårda gympass. Något tungt att bita i. Inte som nu när jag är besvärad av fettvalkar och hemfaller åt någon slags meningslös tankeverksamhet riktad mot sådant jag borde göra men inte gör. När jag slutar se mig själv i en historisk kontext och inte längre förstår att dessa triviala problem är skapade av marknadsintressen som vill tjäna pengar på min kropp , så att jag skall gymma, sminka mig, köpa dyra kläder och något idiotiskt dietpulver. Som skall få mig att jubla av glädje för att jag är 43 år och har kvar både tänder och sexualitet. Även om tänderna ibland får putsas upp och sexualiteten mäts i betraktarens ögon, eftersom kvinnor fortfarande mest är objekt och därför har ett visst krav av på sig att piffas upp, för att över huvud taget skall få plats i den hetronormativa världsbilden och det vill man ju, som ett slags försäkring för att få vara kvar i det heliga äktenskapet med den alltigenom ungdomlige, jämställde och vältränade mannen.

fredag 10 december 2010

Vad är det frågan om?

I dag när jag stod i Brunnsparken och väntade på 60-bussen så kom en tiggare fram till mig. Hon grät och pratade. Till sist gav jag henne några euro, som var de enda mynten jag hade. För några år sedan kom tiggarna till stan. De satt i portarna till köpcentrumen och min son grät när han såg dem för första gången. I dag går de runt i spårvagnarna och på gator och man känner sig allmänt, ja fel. Jag är emot dessa tiggare. Att vi har dessa tiggare i Sverige i dag är till mångt och mycket en konsekvens av mer öppna gränser. Men jag är inte för en mer restriktiv invandrings eller gästarbetar-politik. Jag är emot att dessa fattiga människor kommer till oss för att få det bättre men bara får plats som tiggare. Angående invandringen så är jag hejdlöst politiskt inkorrekt. Jag är nämligen för helt öppna gränser och att detta är något politiks inkorrekt kanske ni snart lägger märke till i kommentarsfältet.

Jag är emot den rådande samhällsutvecklingen där det blir allt större skillnad på folk och folk. Där segregation blir en räddning för de som har råd och en krass verklighet för de andra. Där folk går runt och tigger. Där skolorna blir sämre och sämre enligt internationella mätningar. Där vår miljöpolitik blir sämre och sämre enligt internationella mätningar. Trots att allt pekar på att vi måste han någon slags omställning för att klara oss så ökar samtidigt koldioxidutsläppen. Tågen fungerar allt sämre och politiker sa senast i går på teve att man inte kan ge sj och banverket hur mycket pengar som helst.

Men vissa får då hur mycket pengar som helst, som exempelvis Leif Johansson som avgående VD för Volvo får 100 miljoner i pension. Vilket inte är något som Leif Johansson inte kan göra något åt enligt Volvos informatör, det är de regler som gäller. Det är ju ändå en VD man pratar om. Han borde väl ha både civilkurage och förståelse för att dels säga det här är fel och jag delar ut pengarna som julbonus till metallarbetarna istället. Men det gör han inte. För han har ju jobbat så himlans hårt. Jag tror att det är minst lika hårt att vara tiggare på gatan. Faktiskt. Jag vet inte exakt vad det är som gör att Leif Johansson är så mycket mer värd än många av oss andra. Inte är det hans etiska profil.

lördag 4 december 2010

Fudge; julens bevarare

På Helgetorp där jag är uppvuxen har vi alltid fudge till jul.Min mamma brukar säga att alla som kommer på besök under julen, om än så bara att de står i dörren och önskar God Jul skall bjudas på något, annars dansar julen ut. Därför spelade fudgen en stor roll som julens bevarare i mitt barndomshem. Ovanligt är det väl heller inte att det kommer julbesök med uppenbara önskningar om fudge. Eftersom vi är många som som obehindrat tar oss rätten att fritt leta efter godsaker i mammas skåp och skafferi så är det faktiskt så att hon fortfarande får gömma fudgen för att den inte skall bli uppäten före jul. Så god är den alltså. Den är helt enkelt godast. Det som är jobbigt med fudgen är att det inte går att göra dubbla satser, för då blir det misslyckat. Det är också väldigt svårt att veta hur länge den skall koka. Ibland går det på fyrtio minuter, andra gånger har man fått stå och röra i en och en halvtimme.Men går det för snabbt så kan fudgen bli seg eller hård istället för smulig och då är det egentligen ingen riktig fudge. Så tricket är att ha låg värme och röra mycket. Att det tar en och en halvtimme är mer normalt än fyrtio minuter. Fudgen är klar när det sockrar sig i kanterna på grytan. Smeten skall ha smugit sig upp längst kanterna och sitta kvar av sig själv. Här kommer receptet:

Fudge

3 dl socker
2 dl grädde (måste vara riktig 40 % grädde)
1,5 msk smör
4 msk kakao
2 tsk vaniljsocker
Eventuellt hackad mandel, eller hackad mandel och russin mellan 1/2 dl -1 dl

Koka på svag värme och ständig omrörning tills det sockrar sig i kanterna. Ta ifrån grytan från plattan och vispa häftigt i cirka en minut. Blanda sedan eventuellt i mandelblandningen. Häll upp på smort fat. Dela i lagom stora bitar 1,5 cm X 1,5 cm är lagom tycker jag.

torsdag 2 december 2010

Jay vinner Idol

Jag har sett några avsnitt av Idol och sett dubbelt så många tidningsrubriker. Att att Jay kommer att vinna behöver man inte vara något snille för att förstå. Det handlar kanske om hans röst, jag minns ju knappt, men också handlar det om hans historia, berättelse, som gör att vi hör hans röst bättre. Folk behöver berättelser i form av böcker, konst, skvaller, för att sätta ihop världen i ett hanterbart sammanhang.

onsdag 1 december 2010

mobbning och jul

Även om det har sina brister att vara anställd i den stora kommunen, så kan jag åtminstone skryta med att vara medlem i ett bra fackförbund, SKTF. Det jag gillar med SKTF är att de arbetar aktivt med värderingsfrågor och utbildningar även för oss som är arbetsplatsombud. Jag är skyddsombud på min arbetsplats sedan i februari och kan väl lugnt påstå att jag är enormt okunnig i arbetsrätt och har inga ambitioner om att bli något proffs, men det finns alltid proffs att luta sig mot och det är tryggt. Vad jag gillar mest i SKTF är nog ändå deras värdegrund, om alla människors lika värde. Det handlar om ren intelligens egentligen, att förstå att allting fungerar mycket bättre om alla får lika mycket respekt.

I dag har jag varit på en temadag för skyddsombud, det handlade om mobbning på arbetsplatsen och om mångfald, ungefär. Intressant och lärorikt. Man pratade bl.a om forskning som säger att mobbning ofta uppstår i samband med dåligt eller otydligt ledarskap eller i maktkamper. Då kan man ju undra hur det blir nu, när man flyttar ut allt fler chefer från verksamheterna in i till kontorslandskap. Den nya organisationen, det känns som att man har tänkt så att man slagit knut på sig själv. Jag pendlar mellan att vara arg och uppgiven. Emellanåt funderar jag vad det skall bli av mig, hur jag skall stå ut och hur familjen skall klara sig ekonomiskt om jag säger upp mig.

Men apropå mobbning. Så är väl socialisering en form av mobbning. Jag kan som mamma till två barn och kommunalarbetare inte leva hur jag vill. Det krävs att jag håller mig innanför vissa ramar och ni skall veta att det händer att jag hatar det. Alla djävla julstjärnor som skall upp i fönstren. Har inte satt upp en enda än och här sitter jag och bloggar. Alla förbaskade avslutningar som man är tvungen att sitta av. Alla fula leksaker som mina barn önskar sig. Det är bara bedrövligt. Men det finns ingen mer än jag själv som säger åt mig själv att detta måste jag uppfylla. Eller jo, men ah...komplicerat

Det är så mycket press på en småbarnsförälder. Det finns inget schema i världen som kan få det att gå ihop för mig och min man, vi måste gå ner i tid, dels för att vi båda kräver lite konstnärlig frihet, men också för att få det att gå ihop. I dag exempelvis, när min son skall träna friidrott som börjar klockan 17.30. Först får jag hämta dottern från fritids och därefter direkt gå med sonen till träningen och sen tillbaka till dottern som fått vara ensam. Min man får hämta sonen senare. Tro inte att vi har någon bil. Vi går genom ett smällkallt Slottskogen, det tar ungefär 30 minuter. Cykla går inte så här års. Ja sen är det läxor, badning, all skit som måste göras en vanlig dag och då har vi ändå ganska låga krav på städning. Fast det känns som det här med RUT-avdrag har trissat upp stämningen en aning. De som kan struntar i att städa och som kan lägga ut jobbet skapar ett tempo som vi andra dras med i, eftersom det är de i toppen som skapar normerna. För det är klart att man får mer tid för annat när man inte behöver städa. Angående hemhjälp så tycker jag så här. Det är inte fel om man betalar skatt och gör man inte det så är man ett kräk.( Städare är bland de lägst betalda vi har i samhället. Varför är de inte värda att var försäkrade under arbetstiden eller att lägga grunden för en dräglig pension och A-kassa? Det är någon slags sadism som driver folk till att utnyttja folk till sådant, om det inte är typ, barn som städar hos sin mormor) Men jag tycker inte att städning skall vara ett jobb som man skall finansiera genom skattelättnader. Ett bättre sätt att skapa arbetstillfällen enligt mig är kortare arbetsdagar så får fler personer jobb och man också även som lågavlönad stressad kanske ensamstående klarar av att hålla så städat som man vill ha det. Med kortare arbetsdagar så skulle jag nu kunna jobba som jag gör och få ut full lön. Det hade inte varit så dumt.