Annika Falkengren SEB:s VD är i blåsväder och jag måste försvara henne. Inte för att någonting av det hon sagt eller tyckt i fråga om bankdirektörers löner är särskilt bra. Allt som har med bankledningarnas löner känns fel, sjukt, orättvist och alla kritiska artiklar som har rabblats i tidningarna här om sistens håller jag med om.
Jag måste försvara Annika Falkengren eftersom jag i det här fallet inte tror på den enskilda människan. Hon är odlad i en kultur och har fått den position hon har för att hon inte stuckit ut näsan och sagt det här är fel. Att jag som barnbibliotekarie kan säga att det där är alldeles vansinnigt har ingen som helst betydelse, eftersom det är helt rätt att tycka så i min socioekonomiska grupp.
Om jag hade varit i Annika Falkengrens kläder så hade jag förmodligen gjort likadant som hon nu gjort. Låtsas att jo, men visst jag gör som ni säger och sedan sprungit ut bakvägen i hopp om att ingen skulle se mig.Vad allt handlar om är vem man är när det väl gäller. Under sådana förhållanden är det dessvärre inte så många att lita på. Det finns väldigt få saker i vårt samhälle som premierar kritiskt tänkande. Vi vill bli av med dem som inte tycker likadant. Därför består många styrelserum av män i mörkblå kostym och många bibliotek av kvinnor med rödfärgad pagefrisyr.
Men visst måste man kunna kritisera. Fast för att nå en förändring måste vi börja med oss själva. Vi måste våga säga emot. Vi måste lyssna på barnen. Vi måste förstå att det kan vara positivt att vara kritisk. Att kritiskt tänkande inte är det samma som negativt tänkande. Vi måste försöka börja trivas med det obekväma, det mångmönstrade och oförutsägbara. Det bekväma är inte tryggt utan fegt och farligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar