Jag är så glad för att stilrenheten är på väg bort. Härom veckan så köpte jag mig en klänning sydd av flera olika blommiga tyger. Jag tillhör bibliotekariekåren, som är besatt av stilrenhet. Hur det är ställt ser man när man besöker många av Sveriges folkbibliotek som ofta inte känns mer välkomnande än ett kylskåp, tomt på allt så när som på en burk Madeirapäron och en påse potatis. Tittar man länge kan man få en ahaupplevelse över den fantastiska korrelationen mellan färgen på burken och potatis samt att allt det vita runt omkring ger en inramning som känns helt rätt. Jag menar att dessa rum som i första hand välkomnar en svensk utbildad medelklass, vilka kanske inte alltid är de som har störst behov av bibliotek, då många av dem köper sina böcker själva.
Vid en närmare betraktelse verkar det som att det svenska offentliga rummet blivit mer sterilt och stilrent desto mer mångkulturellt samhället blivit, som en besvärjelse, ett undermedvetet budskap till vissa invandrargrupperna om att här hör ni inte hemma.
Största anledningen till att jag inte gillar stilrenheten är att den bidrar till en falsk bild av världen. På så sätt att den invaggar oss i en tro att det finns vissa mönster som inte kan kombineras med andra mönster. Men framförallt så är den förbannat kylig och humorbefriad.
Från och med i morgon skall jag alltid bära minst två mönster som inte passar ihop. Om man säger att en trevlig människa är en människa som är rik på variationer och öppnar för olika slags samtal, så är det något liknande med det trevliga rummet. Det är rikt på variationer och överraskningar utan att vara tillrättavisande pretentiös.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar