I Göteborg så tror man inte på folket

Göteborg stad håller på att omorganiseras. Just nu ligger ett förslag om vilka sektorschefer som skall vara, alltså de som är chef för kulturfritid, Individ och Familj m.m. Personalenheterna har man också passat på att döpa om till Human Resource. Varför vet jag inte. Kanske tycker de att Human Resource låter mer spännande, eller kanske inte så krävande. Själv tycker jag Human Resource låter skrattretande och menar väl att namnbytet säger en del om bristande kulturell kompetens. Man verkar inte verkar förstå vad man tappar när man inte anstränger sig för att översätta och bearbeta begrepp till det egna språket , vilket i och förs sig sätter detta med minskade kulturanslag och pariserhjul i en annan dager. Att de döpte det till Human Resoure har blivit ett slags ahaupplevelse om hur dåligt det verkligen är ställt. Samtidigt blir jag nästan religiös eftersom det känns som ett under att saker och ting ändå fungerar så bra som de gör trots det märkliga tänket uppifrån. Men det funkar för att det finns bra folk på plats. Trist bara att ingen bryr sig om att fråga dem.


Biblioteken i staden kommer att ligga under Kultur och Fritid. Vi är en av de få institutioner som servar invånare i alla åldrar. Men bland de föreslagna cheferna för Kultur och Fritid finns en inte en enda bibliotekarie. Det är folk från Fritid eller skola och eventuellt annan verksamhet (har inte hundra koll). Bibliotekarierna har nog inte sökt eftersom de vet att de i Göteborg stad inte anses tillräckligt kunniga av vare sig själva eller sina överordnade. Förmodligen ses vi inte som tillräckligt allmänbildade helt enkelt. Jag strävar bort i från detta eviga lidande som anställd i Göteborgs kommun. Att dagligen befinna sig mitt i denna korkade organisation är faktiskt en plåga.

Organisationen skall vara likadan i alla stadsdelar. Cheferna tillsätts centralt.Vi på biblioteken har över huvudtaget inte tillfrågats vare sig hur vi vill ha den nya organisationen eller ifall vi vill ha de chefer som nu ligger på förslag. Man kunde kanske tänka sig att vår chef skulle få ha varit med och intervjuat den chef som hon skall komma över henne, men så är det inte. Denna lösning har man valt för att man inte vill att man skall styras av att välja chefer som man känner. Jag kan se en poäng i detta. Har själv ofta retat mig på att det sällan eller aldrig blir någon förändring eftersom folk skvalpar runt i organisationen och förhindrar radikalt nytänk. Men det är bara det att när man tittar på hur cheferna valts så är det mycket som tyder på att stadsdelscheferna flyttat med sina favoriter från sina gamla stadsdelar.Trots att det där med stadsdelskultur hur man gör och varför mest av allt brukar vara ett problem uppifrån bland cheferna. Men uppenbart är det bara oss på golvet som det kan vara dumt att lyssna på . Ja i Göteborgs stad så tror man bevisligen att förståndet stiger med befattningen. Trots att själva strukturen egentligen tyder på något helt annat.Men det är också konstigt att man inte tror att folk i den lokala strukturen vet men som kommer att passa hos just dem, att man inte vet om att det ser så olika ut och att det är bra med olikheterna. Ja och där fick jag in en poäng om segregationen också. Den är inbyggd uppifrån. Man har bestämt att folk har olika värde beroende av vilken samhällsposition de har. Man ser lokala variationer som något dåligt.

Men det är också så att det är när folk gör saker själva i Göteborg så blir det oftast väldigt bra. I går så var det en lokal festival i Kortedala och på Andra Långgatan var det en strålande fest från tidig förmiddag till sen kväll. Göteborgarna är duktiga på att göra lokala arrangemang lyckade. Detta är vi kända för. Det är märkligt att de som styr i vår stad är så dåliga på att utnyttja denna vilja till engagemang när de skall planera hur vår stad skall se ut. De måste tro att vi ger dumma svar eftersom de aldrig riktigt tycks lyssna på folk mer än när det kommer till rädsla att förlora röster.

Ta det här med pariserhjulet. Jag cyklar förbi där varje dag. Under många år har jag befunnit mig på den där kajen. Jag gick där när Göteborgsoperan höll på att byggas. Jag har följt vad som händer på Damen på Eriksberg. Det är en del av Göteborgs hjärta för mig. Först kom Älvrummet. Okej det såg lite ut som en leksak och kändes på något vis som en symbol för ett ostabilt bygge. De målade väggarna påminde mig om målningar som elever själva gjort på högstadieskolor. Jag tyckte det var lite mysigt ändå att ett så här naivt uttryck fick lov att ta plats i det offentliga rummet, även om jag önskat något mer av gräsmattan framför. Den är lite tråkigt och påminner mig också om en miljö från ett dataspel, men jag ser ju att gräsmattan används som ett ställe att hänga på. Det är bra att det finns sådana platser centralt. Det visar ändå en tro på att folk får finnas. Fast jag kan faktiskt misstänka att de som nu hänger där anses vara ett hot mot kommersen på Göteborgshjulet eftersom de inte är rätt klädda (man måste ju ha något att skylla på när affärerna inte går så bra och just det där med att låta mångfald finnas är ju som sagt inte Göteborgs starkaste sida).

Ja sen kom Pariserhjulet. Som så många varit emot. Som så många ansåg var döfött redan från början. Men man lyssnade inte på detta. Göran Johansson hade fått för sig att vi skulle ha ett hjul och då fick det bli så. Som sagt jag cyklar förbi varje dag och ser att även när det snurrar så har det varit högst 14 vagnar fulla. Men värst är kanske hur en av Göteborgs allra vackraste vyer har förstörts. För nu ser det inte längre ut som en riktig stad där nere vid Kanaltorget. Nu ser det mest av allt ut som en Fisherprice leksak. Det är kombinationen av Göteborgsloggan, hjulet och Älvrummet som får mig att fundera över ifall jag befinner mig i verkligheten eller i ett dataspel, eller i ett fisherpricelandskap. Ganska häftigt känsla, bättre än Spökhotellet Gasten.Ibland tänker jag på filmen Truman Show och funderar ifall det är i verkligheten eller en filmkuliss jag befinner mig. Jag inser att det inte bara är Älvrummet som är ostabilt utan hela visionen om Göteborg.Loggan ser mest av allt ut som en tandkrämslogga blir på så sätt en talande symbol för de urvattnade visioner som nu styr Göteborgs stad. Hur hade det varit med en stadsarkitekt?

Förra lördagen när jag cyklade förbi hjulet klockan fem i nio såg jag fyra eller fem personer som entusiastiskt höll på att göra i ordning för hjulet som skulle öppna klockan 11.00. Jag var på väg till att öppna ett bibliotek som skulle öppna klockan 10.00. Det var jag och en person till som skulle driva biblioteket denna lördag. När jag cyklade förbi dessa hjulmänniskor med snygga jackor där ryggarna pryddes av ännu en dyrköpt logga för hjulet så blev jag avundsjuk över resursfördelningen i stan. Men jag kände också en oro över den bristande kompetens som måste finnas både i ekonomi och i att göra ordning för att sätta igång ett pariserhjul när man gör bedömningen att fyra fem personer måste vara på plats två timmar innan man öppnar. Jag undrade ifall det var på grund av detta som de inte hade råd med turkbadet på Valhalla.