Det dåliga samvetet

Många svenska människor är grymt fixerade vid att prata om sitt samvete. Mest tror jag att det är mammor som pratar om sitt dåliga samvete. Jag vet inte var allt detta intresse för att prata om samvete kommer ifrån. Kanske för att vi är friare, profanare människor som inte har någon gudomlig ledstjärna att följa utan att får lägga alla beslut på de egna axlarna. Eller kanske för att vi är mer religiösa än tidigare, att pratet om det dåliga samvetet renar oss, får oss i kontakt med arvssynden och tanken på att hur vi än gör är så är vi syndare. Man påtalar att man är en modern aktiv människa som gör vad som förväntas av en, men att man ändå förstår att man gör fel, om man utgår från att samvete bygger på någon slags rättskänsla, vilket i alla fall är en vedertagen definition.
Eller också är det så att vi lever i en tid som lurar oss att tro att vi är fria, vilket vi i själva verket inte är. Många av oss anser att vi inte har möjlighet att följa vårt samvete utan måste följa någon slags kollektiv modell som ingen verkar tro på, eller i alla fall inte så mångas samvete tror på . Frihet är ett begrepp som framgångsrikt har kidnappats av de kommersiella aktörerna och ingen kan väl klandra dem för det. Vem vill inte äga ett sådant begrepp? Dem vi får klandra är väl oss själva som har gått på skiten, om det nu är ofrivilligt. Men den kommersiella friheten fängslar oss i massa måsten, saker som vi försöker leva upp till utan att fråga oss varför. Så korkat.
Eller har vi mer frihet än vad vi kan hantera? Gillar vi att gå i ett kollektivt ledband så att vi slipper att stå för de dåliga valen men sedan ändå kan förmedla en skaplig självbild genom att prata om vårt dåliga samvete? Samtidigt går det emot allt sunt förnuft att aktivt be om mindre frihet. Då är det lättare att rätta sig i ledet utan ifrågasätta.
Önskar verkligen att jag hade ett svar på allt detta, men det har jag självklart inte. Min ständigt pågående fråga om min egen samtid är ju denna att vi tycks ha så svårt att leva som vi lär. Att vi vet mer än vad vi kan ta ansvar för. Jag tror inte att det är kunskapen eller insikterna i sig som fängslar oss. Eller jag tror absolut inte att det är kunskapen som fängslar oss. Min tro på vetenskapen är snarare det närmaste jag kan komma någon form av religion. Jag gillar det kritiska förhållningssättet helt enkelt och det är bland annat därför jag valt att bli bibliotekarie och arbeta på folkbibliotek. Eftersom jag under många år arbetat i områden där det bor många människor som förut bott i diktaturer så kan jag verkligen förstå vad det fria ordet är värt. Tyvärr så är dock att läsa och skriva en sak, att leva något annat. Denna text liksom mycket annat visar att vetenskapen eller kulturen inte räcker för att leda folk dit de vill bli ledda, i alla fall inte så ofta som man önskar. Många människor inklusive mig själv ägnar väldigt mycket tid åt att prata och tänka på allt som de gör fel, som ett slags profan nattvard. Vi pratar om vad som är jobbigt, sen känns det bra igen. Orden blir något heligt som hjälper oss och vi skiter i att vi ett denna hjälp bara är en illusion. Vi är så glada för att vi är moderna människor som lärt oss att prata om det som är jobbigt. Men vad behövs för att vi skall följa vårt samvete eller göra det som vi vet är rätt? För detta behövs något annat, en större tro på den individuella friheten utan att blanda ihop korten med visionen om den amerikanska drömmen. Det krävs att våga. I detta fall tror jag inte bara det handlar om att börja med sig själv, utan att i lika stor utsträckning börja med andra. Att uppskatta och värdesätta olikheter hos andra, att förstå att mångfald ger rikare möjligheter även för dig själv.

i dag fick jag bekräftelse

Mitt förra inlägg handlade bland annat om att idrottsrörelsen arbetar och tar plats på ett mer självklart vis än folkbiblioteksbranshen som jag själv arbetar i.
En liten påminnelse om att det faktiskt är så fick jag i dag då jag var på ett områdesmöte i stadsdelen där jag arbetar. På områdesmötet träffas bostadsbolag, vaktbolag, fältassistenter, fritidsassistenter, hyresgästföreningen och så en projektledare som hyresvärdarna i stadsdelen tillsammans anställt.
Jag fick reda på att man planerar en en spontanidrottsplats i stadsdelen. Park och Natur, stadsdelsförvaltningen, hyresvärdarna, de två grundskolorna (varav en friskola), en idrottsförening samt hyresvärdarna planerar detta tillsammans. Man har inga pengar för projektet, men man drar igång ändå, eftersom aktörerna har erfarenhet av att det brukar lösa sig. De ville göra det för att de såg att det behövdes. Jo jo.Det kan man kalla gott självförtroende. Tänk om vi kunde starta ett folkbibliotek på liknande vis? Vad kul det skulle vara. Vårt argument skulle vara som det jag hörde i dag, för att vi ser att det behövs. Jag har länge drömt om att bli någon slags barfota bibliotekarie, som går runt på stan och lånar ut böcker till folk som vill ha. Man kunde ha en bärbar utåningsstation och hålla spontana bokprat i hörnen lite varstans på stan. Detta kanske är något som kan bli enklare i och med läsplattor. Men viktigt för mig vid ett sådant här uppdrag är förstås att få bära toga, ha sandaler och fikonkrans i håret. Ja för att klädsel skulle vara gångbar under vintern så blir det viktigt att förflytta mig till någon av semesterorterna runt Medelhavet, där de svenska turisterna vill ha svensk mat, svenskt sällskap och så klart även svenska bibliotek. Det skulle så klart vara statsfinansierat, som ett slags vaccin mot dekadens och kulturellt förfall som så enkelt kan infalla då folk super och solar hela dagarna. Tänk vad mycket pengar vi skulle spara åt staten på detta!!

Bibliotekarierna och synden

I går lyssnade jag på ett radioprogram där Patricia Tudor Sandahl pratade om synden. Hon valde att lyfta fram högmodet. I hennes tolkning var högmod en konsekvens av fåfänga, en förnekelse av förgängligheten. Hon menade också att detta behov av att sätta andra lite under och ibland lite över sig själv, att inte se i ögonhöjd mest av allt var ett tecken på att man inte tyckte om sig själv. Logiken bakom detta resonemang är inte särskilt svår att förstå. Om man ger alla människor olika värde så innebär det så klart att man själv också befinner sig i en värdeskala. Ja det här är en tankemodell och när jag hörde henne prata så tänkte jag att där har vi bibliotekariernas dilemma i ett nötskal. Det finns ett visst uns av högmod i kårandan och det har jag inte tänkt på för än i går . Ett högmod som menar att vi i ena stunden inte ens vågar tro på våra egna idéer, går fram med håven lite försiktigt som att "inte skall väl vi" och för att sedan å andra sidan mena att det är ingen idé att vi försöker förklara för de har inte intelligens eller kulturell kompetens nog att greppa vår enorma betydelse för samhällsutvecklingen.
Strax efter att jag att ha lyssnat på det där programmet så råkade jag äta lunch med en kommunikatör. Vi jämförde branscher lite grann. Hon menade att i många branscher så tänker man att ”mer ger mer” Som exempelvis hamburgerkedjan om Max bestämmer sig för att slå upp en restaurang i ett speciellt område så ser snart även de andra hamburgerkedjorna till att bygga något i närheten. Ja eller varför inte ett exempel från de egna hemmakvarterna där den ena italienska restaurangen efter den andra öppnar. Om vi tänkte på ett liknande sätt i min egen bransch, alltså i folkbiblioteken eller varför inte säga hela allmänkulturbranchen, så tror jag att det skulle kunna bidra till mycket gott . Att en bra kulturinstitution som exempelvis ett barnkulturhus som jag förespråkar även ger ett mervärde för andra kulturinstitutioner.Idén om kulturens kraft skulle växa sig starkare helt enkelt, det tror jag absolut. Tänker inte minst på när jag var mammaledig och for runt på olika museum med mina två barn och ofta stötte på andra föräldrar som gjorde likadant.
I stället för att dumdristigt lägga energi på att känna att andra institutioner är ett hot så borde man se den kraft som kulturella institutioner betyder för ett samhälle. Men först måste man så klart tro att institutionerna har betydelse, annars går det inte. Jag kan tänka att vi skulle behöva stjäla något av den kommersiella världens tankar om företagsfilosofi, och det borde inte vara speciellt svårt för det vi ”säljer” är ju det fria ordet, människors rätt till upplevelser. Men ibland tror jag också att kruxet ligger där, att många verkligen inte tror på våra bärande principer , och det må vara hänt, men det får man fan inte visa. Jag tror att många bibliotekarier skulle må bra av att träna upp sig i att bli trovärdiga försäljare för sin produkt., det är vårt jobb,. Vi måste agera för att få de styrande att förstå få att vi är viktiga och medborgarna att tycka att vi är viktiga. För annars, varför skall vi finnas annars? För att vi är kommunalanställda med anställningstrygghet? Det är sådana verksamheter som får Fredrik Reinfeldt att vilja förhandla bort anställningstryggheten och det vore väl synd.
Men nu låter det som jag tycker att alla bibliotekarier är ett slags grå reminiscenser och så är det inte. Vi har fantastiska bibliotek. Många duktiga och ambitiösa bibliotekarier som gör ett fantastiskt bra jobb. Det vittnar väl alla besök om. Men jag kan tycka att vi för att fler av oss borde vara bättre på att våga visa framfötterna eller skryta som Elin Nord och Siska Humlesjö uttryckte sig när de talade på bokmässan om hur man skall lyckas med en blogg. Vi borde också vara bättre på att lyfta fram varandra, eftersom det är vi tillsammans som ger bilden av vad biblioteket är. Helt enkelt skapa en mer dynamisk och näringsrik miljö för oss själva och våra besökare. För även om det är bra så kan det ju alltid bli bättre och som sagt inget är beständigt. Det finns nämligen inga självklarheter. Eller som Tudor Sandahl säger att konsekvensen av högmod är att missa målet (från grekiskans hamarto) och det är precis det jag inte vill.
Kanske någon som läser detta tänker att jag får ge mig, vi får väl vara glada för vad vi har, att allt snarare handlar om att vara glada för att inte vara nedlagda. Det tycker jag också är en högmodig tanke För vad är det som gör oss mindre värda än någon annan institution. Jag säger det än en gång, vår egen attityd till vad vi gör och varför har en avgörande betydelse för hur vi når ut.
Om vi går tilbaka till Grekland så kan vi tänka på att därifrån har vi både idrotten och biblioteken. I Göteborgs stad i kommunal regi har 43 sporthallar, 78 gymnastikhallar (bokningsbara på kvällar), 67 utomhusbollplaner, 14 kommunala gym, 7 badhallar, 8 ishallar, men bara 26 bibliotek Jag säger inte att dessa idrottsanläggningar inte behövs, men att det åtminstone skulle vara lika många skolbibliotek som gymnastikhallar och lika många bibliotek som sporthallar och så klart något stort och pampigt i centrum. Idrottens förespråkare är helt klart bättre på att sälja in sina idéer. De har lyckats att bli självklara på ett sätt som jag önskar att vi också kunde bli.




r

Min okände morfar Sven

Mina föräldrar var lite till åren när de fick mig. Mamma var 41 år och pappa 46. Många gånger har jag fått frågan ifall detta kändes konstigt att ha så gamla föräldrar. Men det var det aldrig, eftersom de allra flesta i min klass hade lika gamla föräldrar. Ungefär som mina barn har det. I mitt äldsta barns klass är alla barnen äldsta barnet och alla föräldrarna är i vår ålder. I min släkt så är min mamma den enda kvinnan som fått barn innan hon fyllt trettio. Hon blev mor vid 19 års ålder men sedan också vid 41. Ja min mamma födde alltså barn i 21 år. Vi är 7 syskon. Om detta har jag också fått frågan om det är konstigt att ha syskon som är så mycket äldre, men på det hela taget har det nog bara varit positivt. Det har nog hjälpt mig att inte ha så förutfattade meningar om hur saker skall vara, eller hur folk skall vara i en viss ålder. Däremot har jag ibland tyckt det verkat lite andefattigt med små kärnfamiljer på 4 personer, det har inte varit något som jag riktigt förstått mig på, för än nu, då jag är där själv. Men jag tror fortfarande att det är något lite farligt med den lilla slutna kärnfamiljen, men det tar jag en annan gång. Så jag har alltså sett min egen familj som norm och inte alls förstått vad som varit konstigt.

Men märkligare har det dock känts med mina morföräldrar, som också fick barn sent i livet. De tillhör liksom en annan värld, födda på 1880 och 90-talet och döda på 30- och 50-talet. Det är som ett tomrum. Inget som jag gått i terapi för eller ens funderat särskilt mycket på, men när jag tänker på det så är det så mycket jag inte kan förstå. Min son föddes år 2000, alltså 120 år efter sin mormorsfar. Under dessa år har det hänt så mycket i vårt samhälle.1926 när min mamma föddes så hade kvinnor precis fått rösträtt. Lika svårt är det att förstå att gifta kvinnor inte blev myndiga för än samma år som det blev kvinnlig rösträtt, alltså 1921. Underligt är det också att tänka sig att folk mest tog sig fram med häst och vagn eller till fots. Ja undra vad mormor och morfar skulle ha sagt om våra datorer eller om mig . Ja herre gud vad skulle de ha sagt om mig. Kanske är det rent av tur att vi aldrig träffades. För möjligtvis är det så att deras tids konventioner och min tids konventioner skulle krocka så hårt att ett sådant möte mest av allt skulle bli en plåga.

Men en gång fick jag i alla fall en märklig hälsning ifrån min morfar. Det var nämligen så att min morfar arbetade några år som polis och innan dess gick han på polisskolan i Malmö. Nästan 90 år senare bodde jag i Malmö. En av mina vänner hade köpt en ram på en auktion. Hon berättade att det i ramen fanns ett klasskort med porträttbilder från Malmös polisskola 1902. Av någon märklig anledning så var jag säker på att morfar var med på den där bilden. Mamma hade berätta att han gått polisskolan och mitt logiska tänkande sa att det borde kunna var då, men när jag frågade mamma så visste hon inte när det var. Jag frågade i alla fall min kompis ifall där var någon ”Sven Andersson”, men det var det inte. När jag kom hem till henne så bad jag att få se kortet helt säker på att jag ändå hitta morfar. Där var han, men det stod J. Andersson så därför hade hon inte hittat honom. Han hette Sven Johan. Då förstod jag på ett nytt sätt att morfar och jag gått på samma gator och det var till tröst. Men de gånger jag var inne i det gamla polishuset , så tänkte jag aldrig på att han varit där och det kan reta mig så här i efterhand. Jag får helt enkelt gå dit igen.

Bli en del av mörkret

Nu är det snart Halloween och mycket uppmärksamhet på skräck, mörker, död, förbannelse etc. För mig har detta blivit en tid då jag valt att gå in i det personliga mörkret (ja jag vet att jag inte att jag kom på det själv). Därför tycker jag att Halloween är en suverän import från det stora landet i väster. Varför? Här följer en lite omständig förklaring som handlar om varför halloween eller mörkret är bra för just mig.
Ibland hör man att vi lever i en olycklig tid. Bullshit menar jag som tror att alla tider är olyckliga tider. Det är bara olika sorters olycka, nu sedan Freud, välfärden och kapitalismen så handlar det dock ofta om den personliga olyckan eller personliga lyckan, inte om svält, pesten eller lössen. Jag menar att det är egoismen eller det koncentrerade intresset runt den egna personens utveckling som göder den personliga olyckan. Många personer som går omkring och ältar sina små personliga problem, genom att ständigt prata om dem och definiera dem, skulle må bättre av att skaffa sig större mer kollektiva problem, alltså att arbeta för någonting som de tror på som är bra för fler än dem själva. Jag tror också det är ett problem i många kvinnliga gemenskaper att man närmar sig varandra, blir vänner med varandra genom att berätta om saker man tycker är jobbigt. Men det är också lite märkligt att det anses som att man är öppen bara om man pratar om vad som är jobbigt, som om det är givet att att det kvinnliga inre är tragisk. Det är som hundar som lägger sig platt på marken för att visa att man inte är ett hot. Att det har blivit så tror jag också har med det egoistiska samhället att göra, man har förlorat förståelsen för hur ens personliga styrka kan tillföra gemenskapen, kollektivet och sedan ge tillbaka till jaget. Bilden av den olyckliga kvinnan är också en bild som frodas i våra damtidningar, där det på olika sätt handlar om hur kvinnor burit säg åt för att bli fria från olyckan, eller hur de är olyckliga blandat med råd om hur man skall bära sig åt för att få den perfekta kroppen.
Till detta kommer den i dag översvämmande mängden självhjälpslitteratur, som i sitt alltmer desperata tilltal predikar hur man skall bära sig åt för att bli den lyckliga människan. Mycket i dessa böcker går ut på att man skall försöka utplåna mörkret, tänka positiva tankar genom att koncentrera sig på sitt ego. Vilket måste vara helt fel väg att gå eftersom vi finns i en värld som innehåller både ljus och mörker och låtsas man inte om det ena så kommer det självklart slå tillbaka med ökad kraft. Att detta slår tillbaka är inget som jag hittat på. Vi får exempelvis ett allt mer ökat kontrollbehov, som i sin tur leder till ökad oro, för ju mer man försöker kontrollera, desto mer inser man att man inte kan kontrollera. Läste nyligen i tidningen att barnens mobiltelefoner gör att de är mindre trygga nu än tidigare, eftersom de är mer kontrollerade och på så sätt inte att bygger på den självständighet som de ändå måste skaffa sig en dag. Ja det finns en massa saker i vårt samhälle som försöker lura oss att tro att vi är trygga och det tror jag också bidrar till vår olycka. För vad som helst kan hända när som helst, allt går inte att styra med positivt tänkande. Det mörka finns alltid med som en joker, är man beredd på det så blir det kanske inte så farligt. Jag tycker att det är bra med skräck och mörker för det bidrar till att få det mänskliga psyket att förstå att allt inte går att kontrollera och med den inställningen tror jag man kan få en mångt mer avslappnad inställning till tillvaron. Vi är gjorda för att skrämmas upp ibland helt enkelt. Genom att bli en del av mörkret så kan man också på ett mer nyanserat sätt kämpa för en bättre värld. För inget är ju egentligen svart eller vitt, det mesta är olika nyanser av grått och det är först när man fattat det som man kan göra nytta. Det är fanatikerna som är svart vita, vara sig de skriver böcker om lycka eller tillbeder satan och de är till stor skada för vårt samhälle.

Så gick det med pariserhjulet i Melbourne

I Melbourne byggde man ett pariserhjul. Det skulle bli en ny symbol för staden. Politiker var entusiastiska. Folk tycke väl så där, nog fanns det viktigare saker att satsa på . Men hjulet byggdes. Det öppnades små shoppar runt om där det såldes kaffe, glass, souvenirer. Det var dyrt att åka hjulet, särskilt om man gjorde som det var tänkt, köpte något att äta, runt 7-800 kronor för en familj med två vuxna och två barn. Kanske var det för att ge valuta för pengarna som hjulet rörde sig så sakta. Enligt en taxichaufför i Melbourne så gick det så sakta att man utan problem kunde gå på när hjulet var i gång. Sen var det så varmt den där sommaren när hjulet var klart, så bara efter en vecka så hade några vitala delar i hjulet smält så att hjulet gick sönder, blev obrukbart, kaputt.De enda som tjänade några pengar var advokaterna vilka fick hjälpa affärerna som ville stämma staden för sin förlustsatsning.

I Göteborg pratar man också om att bygga ett pariserhjul. Det skall vara en symbol för staden säger man. Hur något som gjorts på så många andra ställen skulle kunna bli en symbol för just Göteborg är obegripligt. Det blir mer frågan om ett västerländskt varumärke. Mac Donalds kan man hitta i alla städer och snart även ett pariserhjul. Vet inte hur det är med pariserhjulet nu, men idén finns kvar. Det är inte bara ett urtöntigt förslag. För vem vill egentligen åka pariserhjul? Om man skall prata om att odla något lokalt så bör man satsa på offentliga rum. Där odlas lokala identiteter som bygger upp samhörighet, vilket är betydligt viktigare för Göteborgs profil än ett pariserhjul. Även om planerna för hjulet just nu verkar ligga i malpåse är jag säker på att det kommer att byggas. Men inga turister kommer att åka. Efter några år kommer vi att säga: "det är i alla fall väldigt vackert i solnedgången"Konstelever kommer att måla av det. Det blir ett populärt motiv för vykort och amatörfotografer. För att undvika det fullkomliga fiaskot kanske man bestämmer sig för att alla skolelever skall ta en tur varje år. En och annan bostadslös kanske köper sig en biljett för att få en stunds lugn och ro.

Nej för att verkligen göra något originellt så tycker jag att man skall bygga en minaret i hamnen vid operan. Det skulle sticka ut och bidra till att folk från förorterna blev mer frekventa i den centrala stadsbilden.

Barnen är vår största resurs

På mitt bibliotek där jag arbetar som barnbibliotekarie, tjatar jag ganska mycket om barnens perspektiv. Mitt tjat har varit framgångsrikt. Barnen har numera tillgång till fler datorer, fler böcker och lite programverksamhet. Utlånen av barnböcker ökar så gott som varje månad. Att det gått så här bra beror på att jag haft chefer och kollegor som lyssnat. Bristen på barn perspektiv är väl snarast en historisk konsekvens, som vi som individer placeras i och som måste tydliggöras utifrån för att vi ska bli varse. På ett privat plan, som förälder till två barn är jag kanske inte den bästa på att se barnens perspektiv. Trots min kärnfamilj är jag fortfarande extremt individualistisk, "vi -tänk" saknas nästan helt. Jag gillar mest att arbeta, läsa, se på tråkiga samhällsprogram eller gå på krogen med mina vänner. Det funkar väldigt bra eftersom min man är likadan. Vi blir så himlans glada när vi kommer på att vi faktiskt kan göra något tillsammans! Ingen av oss skulle heller komma på tanken att uppoffra oss för den andre.

Men på sätt och vis har vi ändå prioriterat barnen sett till att har ganska mycket lediga vardagar med barnen. Vi har också valt familjekooperativt dagis eftersom vi anser att de kommunala dagisens barngrupper är ohälsosamt stora. Med detta vill jag bara säga att jag i fråga om barnperspektiv är bättre på jobbet än hemma.

Men varför skall man ha ett barnperspektiv? Ja inte minst för att det är barnen som har hand om äldrevården när vi blir gamla! Men också ur ett demokratiskt perspektiv. Jag möter dagligen människor som inte tror att de är värda att lyssna på, något som de ofta har med sig sedan barnsben. För att få en bättre fungerande demokrati, ett friskare samhälle är det viktigt att individerna har en tro på att deras röst är viktig. Motsatsen leder bara till destruktivitet. Motsatsen är också ett samhälle där en persons röst värderas efter vilken samhällsposition och status hon har.

Nu kommer jag till det som gör mig förbannad. Aldrig ett blogginlägg utan att jag är arg! Nyligen läste jag i tidningen om att allt fler sexåringar har stress relaterade symtom. Några av orsakerna som nämns är för stora barngrupper i skola och dagis, att barnen har för många fritidsaktiviteter! Jag blir galen på detta! Varför är det så? Alla vet ju att barn behöver stimulans men också lugn och ro.

I veckan när jag var på möten om nedläggningen av biblioteket började vår stadsdelsordförande orera om att de måste ha ett barnperspektiv, därför skall de lägga ner biblioteket. SUCK. Hon ställde biblioteket mot fritidsgården. Att en politiker som har sett till att bidra till oskäligt stora barngrupper under värsta högkonjunktur har mage att prata om barnperspektiv är skandalöst!

Att det kan bli så dåligt som det är för barn i dag beror på att barn har så få referensramar. De vet inget annat än det de befinner sig i, om de inte har flyttat ett par gånger. Det är också få av oss som vet hur vi skall bära oss åt för att fråga barn om hur de mår. Men forskningen säger att småbarn inte kan ta in mer än femton individer åt gången. Kan man ju tänka sig själv hur det blir i en grupp med sjutton barn och tre vuxna! Helt ogreppbart. Att det inte finns något barnperspektiv i samhället är inget nytt och det kommer säkert inte gå sämre för dagens barn än gårdagens. Men eftersom vi har kunskapen så borde vi kunna få ett bättre samhälle, om vi ansträngde oss. Det har kommit larmrapporter om barn och stress under många år nu. Om du frågar mannen på gatan så säger han att problemet med dagens barn är att de inte har det tråkigt. Så vi vet alla vad vi borde göra, ändå blir det bara värre och värre. Vi måste våga gå emot strömmen i denna fråga, göra det vi vet är rätt och tillsist har vi kanske en ny bättre ström som folk följer

Marie Söderqvist Tralau har precis kommit ut med en bok som heter "Status vägen till lyckan" och den handlar om att ju högre status vi har desto lyckligare blir vi. Söderqvist Tralau tar upp detta med sociala positioner som något positivt, som ger en möjlighet att nå ett bra mål. Att hälsa hör samman socialposition är inget nytt. Men att boken kommer nu är heller ingen slump. Vi har en växande medelklass och möjligheten att tillhöra dessa "lyckliga människor" blir allt större. Inget fel i det. Men det finns olika sätt att se på den saken Michael Marmot har skrivit en bok som heter "Statussyndromet" där han säger samma sak men pratar om det som ett problem eftersom det i andra ändan finns fattiga och sjuka människor med låg status.

Vad vill jag ha sagt? Statusjakten i dag är större än någonsin. Barnen blir ofta en del i denna statusjakt.De får kläder för att markera föräldrarnas position, drillas för att bli en symbol för föräldrarnas lyckade föräldraroll. Föräldrarna gör karriär och ser på sin familj som ett företag som skall administreras och effektiviseras. Jag tror att vi måste försöka hitta andra vägar till framgång än genom statusjakt. För även om det statusfixerade samhället innebär större lycka för en del individer så är det värderingar som slår mot dem som ligger längst ner i skalan och det innebär i praktiken att människor får olika värde. För barnen är det också dåligt, de värderas efter vad de presterar inte efter vad de gör och konsekvenserna av det ser vi redan idag. De får frånvarande föräldrar och stressjukdomar. Ja sen har vi det där med konsumtion och ekologiskt hållbart samhälle, det fattar ni själv. Bättre att sitta och läsa romaner än att vara ute och shoppa statusprylar.

Mitt eget liv, när är det som bäst? När jag tar mig tid att lyssna på barnen. De har så mycket att lära mig ifråga om förhållningssätt till världen. Jag är tacksam för att jag får möjligheten. Det finns inget mer avstressande. Vi måste hitta andra värderingar i livet, låt barnen hjälpa oss med det.