På våren flyttar man

Jag har fått ihop det med en annan. Vi har bytt adress.

Is there anybody out there?

Det är sommar skulle man kunna säga. På vår gård och på många närstående gårdar blommar de japanska träden. Inom någon veckan virvlar blombladen som confetti över gårdarna.

Allt är bra men jag vet inte riktigt hur jag skall göra med den här bloggen. Eftersom jag för tillfället skriver i fyra bloggar varav två på fritiden så känns det som att det är en för mycket. Tre är väl också ett heligt tal så därför väger det tungt att sluta med synken. Jag har behov av helighet nämligen. Men vi får se vad som händer. Den andra fritidsbloggen har jag just blivit ansvarig för och den skall står bakom en l förening. Jag är vald som webbredaktör för ett år, men får jag möjlighet hade nog tänkt hålla på längre. Ett annat alternativ istället för att sluta är att bjuda in fler att skriva här. Därför kan ni se detta blogginlägg som en invit. Om någon vill vara med, någon som jag vill släppa in så delar vi så klart på allt ansvar. Om du vill vara med så kan du svara i kommentarsfältet här, eller komma på ett annat sätt att ta kontakt med mig.

Att köa för dyr snabbmat verkar plågsamt

I dagens GP kan man läsa om att Sveriges dyraste burgare finns på Liseberg. För mig är det fullkomligt obegripligt att folk väljer att äta på hamburgerrestaurang när de går på Lisberg. Där luktar flott, är förfärliga köer, dålig mat och dyrt. Men det är väl det gamla vanliga, folks ständigt pågående drift att plåga sig själva som får styra även här. Att sitta i det grönlummiga med egen matsäck är både vackrare, lugnare och billigare. Tidsmässigt går det nog på jämt ut med att göra egen matsäck och att stå i kö för snabbmaten, det är bara det att man får mer tid till karusellerna om man gör maten hemma. Dessutom finns ju utmärkt garderob som kan förvara maten under tiden som man åker karusellerna.

Påsken och värdet av ett liv

När man pratar om frihet i dag så är det oftast frihet att välja kopplade till ekonomi. Den regering som vi nu har vill ge oss frihet att välja, de vill inte ha ett överdrivet statligt styrande. Samtidigt så är det en visst politik som styr; mot ägande avbostäder, konsumtion och tjänstefolk. Att det är så här beror självklart på att det är en politik som man tror på, men vi får inte heller att glömma att ägare och privatanställda också har en större benägenhet att rösta borgerligt, så det är klart att dessa förändringar säkrar en borgerlig väljarkår. Precis som att man i början av 1900-talet började med egnahem för att förhindra att folk skulle bli kommunister.

Det besvärliga i kråksången är att det överallt i landet finns människor som sitter och funderar på sin egen frihet, som kommer på ungefär samma saker samtidigt, utan att begripa att de är styrda av staten eftersom det är en stat som säger sig värna om folks integritet. Men det samhälle som byggs fram är också ett samhälle där man inte värderas efter vad man d.v.s en människa, utan för vad man gör. Ett slags skambeläggande av mindre arbetsföra och annorlunda. Detta tror jag på sikt bidrar till att folk mår ännu mer dåligt, att man försöker kompensera genom borgerlig livsstil m.m.Ungefär som att de som är rädda för att bli mobbade ser till att mobba för att komma på rätt sida. Jag tror att det är detta, inte en längtan till ett mer ursprungligt liv som gör att vi börjar vurma för femtiotalet, göra korv, skaffa förkläden. Vi har helt enkelt åkt tillbaka till innan 68 och vår frihet har vi skänkt till konsumtionen. VI lever i ett slags unikaboxar. Om det handlar min roman skulle man kunna säga. Om att inte längre ha någonstans att spegla sig. Om att lida av inredningsprogram och att barndiskussionerna lämnat framtidens samhälle till förmån för säkerhetsanordningar och moraliska aspekter i välgjorda bilderböcker, medan de större barnen utan insyn spelar onlinespel med begränsande kvinnogestalter och obegränsade mansgestalter. m.m, för att det är fullt att ifrågasätta det kommersiella men ansvarsfullt att ifrågasätta konst ungefär.

Brottningsmatchen

Min sjuåriga dotter beslutade att anta utmaningen och ställa upp i en brottningsmatch med en jämnårig kille. Det var på skoj, inga skador eller så, utan bara för att brottas. Det var väldigt jämt. Andra rasten så fick killen hjälp av några kompisar och då var det självklart inte så jämt längre. Några dagar senare får min dotter höra att hon är dålig på att brottas. Mönstret känns så väl igen, från hela satans samhället. Män eller pojkar som hjälper varandra för att sedan kunna bortförklara kvinnlig styrka. Vi har ett jämställt samhälle den dagen Berlussconi själv dyker upp som överraskningspresent i ett påskägg.

Hur bakom kan man vara?

När jag var liten fanns det en artikelserie i någon av kvällstidningarna som handlade om mulliga mansgrisar. I dag när jag läser om grabbväldet i SVT i Aftonbladet så blir jag rätt knäckt över en artikel med Micke Leijnegard. Man kanske borde hitta på ett annat ord än mullig mansgris. På sjuttiotalet var ändå feminismen i sin linda, de män som då var mulliga mansgrisar var uppbackade av precis allt. Men idag, 40 år senare, finns det alla möjligheter till att veta bättre. Micke Leijnegard skulle man kunna kalla för totalt off. Jag har ganska stor förståelse för att man är totalt off i jämlikhetssammanhang. Det kan bero på vilken mijö man finns i. I hemmet så kan det också vara så att männen är motarbetade av sin kvinnliga partner som vill markera revir. Se där, jag är inte alls någon manshatare och kan till och med tycka att Micke Leijnegard ser trevlig ut.
Däremot tycker jag att medvetenheten om skillnader i mäns och kvinnors olika villkor bör vara större hos en människa som arbetar som journalist för ett publicserviceföretag än exempelvis någon annan människa. Jag tror att de flesta bilmekaniker i Norrland faktiskt skulle valt att inte uttala sig om varför det är så få kvinnliga bilmekaniker, de fattar att det här är ett område som jag inte är så inläst på(, men nu är jag fördomsfull jag vet). Men Micke Leijengård verkar aldrig ha tvivlat på sin egen allmänbildning så därför uttalar han sig offentligt. Tyvärr verkar han ha missat det mesta om kvinnors villkor på arbetsmarknaden. Hur gick det till? Obegripligt.
När Micke Leijnegård pratar om att det är fler kvinnliga programledare på tv 4 så menar han att det inte är någon Robin Hood tanke som ligger bakom, utan att man har med kvinnor för att de är snygga att titta på, eftersom det alltid varit så det varit. Något mer reaktionärt får man väl leta efter. Här har vi en journalist som verkar mena att världen är oföränderlig. Varför valde han yrket kan man tycka? Någon form av tro på att man bara kan rekryteras för sin kompetens verkar inte fungera i hans hjärna. Män rekryteras för att de är bra, kvinnor för att de är snygga. Men att man skulle kunna ha fler tjejer i SVT för att se goda ut, goodwill liksom. Man kan skicka pengar till Afrika och man kan få låta kvinnor jobba som journalister ungefär.

Bensin i blodet

Bensin i blodet är inte som Docent död påstod när man är en ung man på en moped. I morse blev det verkligt för mig att bensin i blodet är man haft fullt upp under en vecka och därför inte hunnit med sin motion. En vecka som det hänt mycket roligt men också väldigt mycket att bearbeta, som måste ta sig ut i kroppen för att riktigt bli begripligt. Så är det i alla fall för mig. Första fria dagen som råkar vara i dag vaknar jag därför lycklig klockan 7.0, redo att ta en promenad i skogen innan allt drar igång, som det brukar göra på söndagar med simskola och friidrottsträning eftersom vi tycker det är viktigt att barnen får röra på sig för att deras tillvaro skall bli begriplig. Promenaden blir dock inställd eftersom det regnar och regnkläderna aldrig funnits. Ett fint vårregn som man borde vara glad för. Som berättar väldigt tydligt att nu är detta med snö förbi. Snart kommer gatorna fyllas av människor som ser lyckliga ut. Fyllos kommer att dansa omkring till tonerna av Frälsningarméns orkester som spelar Härlig är jorden. Jag och min familj kommer att se till att äta så många middagar som möjligt ute i parken. Ändå är jag bara frustrerad för att det är något som bubblar i kroppen, som gör att tankarna inte kan fångas ihop och ramla ut snyggt på ett papper. För det var ju det som skulle hända efter promenaden. Jag skulle börja skriva på min blogg igen och känna mig hel. Eller också är det så att jag har hamnat i helvetet. Det finns vissa indikatorer på att helvetet brutit ut på jorden och att regnet i själva verket är syndafloden. Här kommer några sådan tecken:

- Finansministern går ut och säger att kommunanställda har för höga ingångslöner. Det verkar som att alla skattepengar som går till hederlig verksamhet som barnomsorg och rimliga löner är av ondo. Men riskkapitalister får tjäna pengar på friskolor och man får skattereducering för att avlöna en lyxkock på fina festen. Eller är jag med i Kalle Anka? Emellanåt får jag känslan av att Anders Borg är Joakim von Anka är samma person.

- Företagsposten i Gamlestaden flyttar till Konsum. Frågan är när biblioteket flyttar in i Konsum. Från låntagare finns redan förslag på samarbete.

- Grannarna förväntas få en 30 % hyreshöjning för en renovering som de inte är överens med hyresvärden om att de behöver. Många kommer inte ha råd att bo kvar.

Fast ljuset i mörkret är förutom våren också åklagaren i muthärvan som uttalar sig om girighet, hur den drabbar folk som inte har det dåligt. Här finns en möjlighet till filosofisk eftertanke för fler än våra fyllos som dansar till Härlig är jorden.

Här kommer förresten Docentent döds idé om Bensin i blodet:

April

Jag är utan internet nu så inget bloggande blir det förrän i april. Under tiden kan ni dricka ett gott te som heter psycho lemon och vänta på revolutionen:

ingenting händer egentligen

Nästa vecka öppnar ett alldeles eget barnbibliotek i Stockholm, TioTrettoni Kulturhuset.Det är inte utan att man blir avundsjuk. De har ju redan ett Rum för barn. Nästa sommar öppnar de ett barnkulturhus på Riddarholmen

Istället för barnkulturhus skall vi här i Göteborg få ett litet Alfonshus i en av backstugorna i Trädgårdsföreningen. Däremot tänker man göra ännu en ungdomssatsning, med något slags ungdomens hus. Jag tycker det skulle passat bättre med ett stort kulturhus dit det drogs ungdomar och andra. Ungdomar är väl den åldersgrupp i samhället som är mest segregerad som råkar illa ut bara genom att finnas till. Där ligger väl en del av problemet mellan ungdomar och äldre. De känner ofta på sig att de inte är gillade, så varför skulle de visa någon respekt tillbaka. Men skulle vi kunna lösa detta med ett ungdomens hus? Inte. Nej ett kulturhus helt enkelt, med band, bio, teater, grupprum, verkstäder och en bar i mitten där man mot uppvisande av leg kunna dricka en öl på ett civiliserat vis. Trots att en rädsla för ungdomar tycks bli större och större så har det sällan funnits så många trevliga och bra ungdomar som nu. Vilket sällan kommer fram annat än i idrottssammanhang. Trots detta ungdomsförakt så är det så många vuxna människor som vill vara ungdomliga. Det är något konstigt mellan generationerna. Obegripligt men trivialt. En rädsla för den egna ålderdomen eller döden kanske. De nya unga påminner kanske om vem man är i dag och aldrig var i går.

På senare tid, inspirerad av Deleuze, har jag studerat gränser och regler. Det som i folklig mun kallas anarki d.v.s kaos (den politiska anarkin har jag aldrig brytt mig om att förstå eller ens gillat, även om jag sympatiserat med och under en tid var medlem av SAC) mest bryter ut när det finns för många regler att bryta mot. Att det är så beror nog mest på en inställning, att man fokuserar på vad som inte sker istället för vad som sker. Jag menar inte att man skall ha ett laglöst samhälle, men lagar och regler är inte heller samma sak. Jag menar att man skall titta efter det väsentliga i stället för det oväsentliga. För även om vi lever i ett samhälle på framfart så finns det något djupt destruktivt i själva framfarten, en generell tendens se på omgivningen som gör att vi definierar oss emot det främmande. Vad ville jag säga om detta? Det vet jag inte. Att alltid veta vad man vill säga är också en dum regel som förhindrar mycket vettigt.

Foppa är som ett spinningpass

Har ni tränat spinning någon gång? Hört hur instruktören sagt nu är det bara 10 sekunder kvar? Man har pustat ut, tänkt att satan vad fort det gått. Men inte har det varit slut inte. Det har varit slut på en intervall och bara gud eller instruktören (same shit diffrent place) förstår vad som skiljer den ena intervallen från den andra. Men det är slut tre fyra gånger under varje pass.

På liknande sätt har det varit med Foppa. Nu har han slutat. Skillnaden är väl att ett spinning pass håller på att sluta i max 50 minuter medan Foppa har hållit på att sluta sedan 2001. Man får berömma honom för hans förmåga att skapa dramatik och tidningsrubriker.

Jag tittar på teve

I går tittade jag på gynekologen i Askim som jag också tycker är väldigt bra teveserie (har bara sett på två avsnitt). Jag har också sett ett avsnitt av Solsidan och ett annan avsnitt i en serie som jag inte kommer i håg namnet på. Det var bra och handlade om män som gjorde bort sig ungefär och var kul. Jag är en förströdd tevetittare.

Min lite omständliga inledning är till för att klargöra att jag inte vet mycket om teveserier. Men när jag tittar är det alltid samma slags folk som skildras, till och med samma skådisar (eller kanske inte alla, men de bor nog ganska nära varandra.) Jag tycker att den svenska teveserien generellt håller god klass. Det jag sett av Gynekologen i Askim är lysande.

Vad som bekymrar mig är alltså att det nästan alltid är samma Sverige som skildras. Inga nysvenskar eller fattiga över huvud taget. Det är knappt att det får plats en dansk. Jo Kim Larsen skulle nog kunna vara med om han drack pilsner i bild. Jag förstår att man inte kan skriva om sådant man inte vet. Men problemet är väl snarare att man inte släpper in folk med andra erfarenheter. Vi har ju Peter Birro verkar de tänka. För att få en förändring så tror jag att man skulle släppa in det man absolut inte tror att man behövde, för att få snurr på allt möjligt. Men hur skulle man våga det? Det kostar ju pengar? Fast vad är allmänkulturen till för? Mycket av det som visas är direkt uteslutande, vad är det för bra med det? Som ett slags lektion kanske? Men det var väl inte kulturens syfte? Eller just det, nu mera pratar vi inte längre om kultur utan om underhållning.

Det är som den svenska teverserien går i traditionen från ett Ibsendrama. Jag älskar Ibsen. Men det är inte så Sverige ser ut nu förtiden. Även om det visst är en hel massa folk som nu plötsligt kan kalla sig burgen medelklass och som uppenbarligen har ett himlans sjå att bygga upp sin identitet. Men vi får inte glömma att det finns andra, kanske till och med intressantare öden att skildra. Folk som även om de har mindre pengar än den burgna medelklassen också har intresse av att bygga upp sin identitet. Det handlar inte bara om vilka man skildrar, utan också om berättarstrukturer, att vi måste lära oss lyssna på ett annat slags berättelser. För att få ordning på den här världen måste vi våga titta på den ur olika perspektiv. Det handlar om att skapa ett samhälle där alla åtminstone i sagan får plats som något annat än vildar i skogen. Och då pratar jag inte om vampyrer.

Men hur skulle vi kunna veta något om det? Vi är så upptagna av att försöka hålla oss harmoniska, eftersom vi tror att världen skakar av oss själva och inte hur den ser ut. Så vi får ta våra insomningstabletter, går på våra yogaklasser och ja, lever vidare. Kanske också att vi legitimerar vår existens genom att prata illa om sverigedemokraterna. För deras största uppgift tycks när det kommer till kritan vara att göra oss andra lite godare, lite bättre.

Hoppet växer och man måste älska Tim Jackson

Jag har inget direkt att skriva. Efter att ha läst om Jaques Lacan och Gilles Deleuze är jag lite vilsen och det är väldigt svårt för mig att veta vad jag har förstått och vad jag har tolkat fel, men det jag läst är något som upptar mig. Deleuze befriar min tanke och gör världen mer oändlig. Deleuze är för mina tankar vad spinning är för min kropp, uppbyggligt inför framtiden. Men Lacan. Fy. Han stensätter vad kön är för något och jag skulle vilja påstå att Lacan med sitt inflytande över konst, film och litteraturkritik har gjort många män till idioter i frågan om vad en kvinna är (som om det var så viktigt att definiera, det tycker inte jag, men det tycker Lacan) och det har givetvis påverkat hela samhällsutvecklingen på sitt sätt. Nej ut med Jaques Lacan och in med Liv Strömquist, vars texter faktiskt har blivit pjäs på Teater Tamauer här i Göteborg (har inte sett).

Men trots allt har jag bara läst en bok om Lacan och det tog en hel vecka. En ganska tunn bok dessutom, men en utmärkt text skriven av Corinne Maier. Hon är verkligen en mästare i att behandla språket (ja det var ju en översättning men ändå) och det är väl det som gjort läsningen om denne manschauvinism genomlidlig. En bra text ger alltid hopp vad den än handlar om. Och hoppet i världen lever. Som revolutionen i Egypten. Det stora händer ofta på ett annat ställe än dit vi tittar, för där vi har lärt oss titta åt är oftast en slags fysisk manifestation av vad som är fel, något oerhört trögt opåverkbart och många gånger det tydligaste exempel på de ledande ideologiernas problem, det är därför det märks så tydligt. Jag är medveten om att jag oerhört optimistisk ifråga om Egypten och jag kommer så vara tills motsatsen är bevisad. Varför skulle jag inte vara? Självklart kommer det muslimska brödraskapet ha visst inflytande i demokratiseringsprocessen. Men jag tror inte på något religiöst styre.

Men framförallt ger Egypten nu ett hopp för oss här i Sverige. Jag vet att det inte är någon inbillning när jag påstår att vårt samhälle på senare tid blivit allt mer auktoritärt där den enskilda människans röst blir allt mindre viktig att lyssna på. Att det är så beror väl på ett högerstyre kanske. Men ett högerstyre som bara är symtom på ett allt mer materialistisk samhälle där välfärd får stå tillbaka för tillväxt. Detta är ett prat som spridit sig till den vanlige mannen på gatan. Nu för tiden är det ganska vanligt att man diskuterar inte ännu slopad samhällservice som något som man borde slopa till förmån för den egna plånboken. I början av hyvlingsprocessen var folk indignerade men nu hjälper de till att hyvla. Man börjar förlora kunskapen om vad en välfärd behövs för, eftersom samhället också blir allt mer segregerat till en framsida och en baksida utan egentlig kontakt med varann. Ja kontakten blir omvänd, i form av manifestationer som friskolor, försäkringar och obskyra politiska budskap.

Det så mycket som visar att vi måste hitta ett annat sätt att leva, eftersom tillväxtmodellen leder oss till en rad olika helveten. Både på grund av att vårt sätt att definiera oss genom att prylar blir viktigare i samhällsordningen än den enskildas värderingar( vilket ger människor olika värden och den papperslöses minst värde) men också för att det ger oss allt större problem med miljöförstöringar.

Därför är det med stor glädje jag ser att Tim Jacksons tankar börjar få uppmärksamhet i Sverige. För drygt ett år sedan hörde jag honom på radion och blev grymt inspirerad. Jag skrev om honom i ett blogginlägg om den Göteborgska biblioteksplanen och har sedan dess försökt följa honom på olika sätt. Men mest varit frustrerad över våra politikers lobotomerade idéer om samhällsutveckling. Det har känts helt kört.

Men nu har det hänt något. Det måste väl ha funnits ett slags Tim Jacksoo- kotteri i Stockholm eftersom han intervjuades i P1. För nu har hans bok Välfärd utan tillväxt kommit på svenska. Det är kö på boken här i Göteborg! I veckan höll han ett seminarium i Stockholm. och han var i Malmö också. Man har publicerat en av hans debattartikar i Expressen/GT och hans bok recenseras i dag på mittuppslag i GP. Vem hade trott att något så revolutionerande skulle komma från den brittiska regeringen?

Min nya smartphone i vågat fodral

Januari blev inte riktigt som jag tänkt mig

Januari brukar vara en vit månad. Men inte i år. Fast det beror nog mest på att jag inte drack så mycket vin under julhelgerna som jag gjort de senaste åren. Jag gillar att dricka vin eller öl ibland, men inte för ofta eller för mycket, som det lätt blir med många helger i följd. Dricker jag ett par glas tre dagar i rad så tappar jag inte fotfästet, men den stabila grund som jag vanligtvis står på. Jag börjar tvivla på saker som jag normalt vet. Börjar fundera på vad folk som jag har ytlig kontakt med tycker om mig (vad spelar det för roll vad sådana människor tycker om mig, ägnar de tid åt fundera på mig så beror det väl främst på någon egen hangup och skall man ta hänsyn till sådant så får man inte mycket annat gjort) och är otrevlig mot människor som betyder något för mig.

Jag begriper också att mitt minskande vindrickande över julen delvis berodde på att jag tränade mindre. Sitta inne hela dagarna och sedan dricka alkohol på kvällarna klarar jag inte. Då skär sig kroppen på mig. Som en dålig sås. Men jag inser nu också att jag faktiskt druckit mer vin än vanligt över jularna på senare år för att det varit jobbigt med jul. Så när januari har infallit har jag längtat efter hård träning och asketism i synnerhet. Som för många verkar det som. Men i år var det inte så. Det verkar det som att jag har återhämtat mig efter en sorg. Vi hade en bror som dog 2006. Det är märkligt med döden, vi känner till den men kan aldrig vänja oss vid den. Jag har sett min bror död. Men på frågan om vart han är nu är svaret fortfarande förvirrat. Att han har lämnat oss är egentligen allt jag behöver veta, eller behöver, jag hade klarat mig bättre utan att veta, men det går liksom inte att förlora den vetskapen. Det går inte att vänja sig,men det går att vara van vid att inte vänja sig. Låta det ena januari efter det andra komma och bilda en vardag, mönster, med olikheter och likheter. Mönster i månader och mönster i år. Ojämnheter eller kanske andra mönster som finns där, utan att vi vill låtsas om dem.

Ja januari blev inte vit och inte heller blev det särskilt mycket tränat. Jag blev sjuk, for bort och hade barnkalas. Eller sju gånger tränade jag nog. I dag gick jag första gången på det nya gymmet , tidigare har jag varit på olika klasser. Jag trodde att jag bara skulle gå in och förstå allt, men så var det inte. Det var mycket som var nytt och jag fick titta i smyg på de andra som använde maskinerna. I mitt liv så har jag sammanlagt gått på 8 gym. Det brukar alltid finnas folk som hjälper mig till rätta och det är inget fel. Även om det är något besvärligt i själva situationen av att någon iaktar att man gör fel och tillrättavisar utan att man bett om hjälp. Men i dag kände jag att kommer det en enda man (för det är alltid män) fram till mig och visar mig hur jag skall använda en maskin så biter jag. Attitude rules. Nu är jag stor och ber själv om hjälp ifall jag skulle behöva det.

Fast jag fundera också på en feministisk hämndaktion. Att ställa mig vid sidan av några riktiga muskelberg och påpeka att de tränar fel. Jag minns under tidigt nittiotal, när det fortfarande fanns sådana där överdrivna anabolaberg. Det fanns killar som värmde upp genom att skrika väldigt högt och samtidigt lyfta en 100-kilos skivstång hetsigt upp och ner. Det är sådana där tillfällen då man börjar fundera på ifall man i själva verket kanske befinner sig i en serietidning. Det funderar jag fortfarande på ibland.

Varje månad

Varje månad måste jag sätta mig ner och betala räkningarna. Det är ett motstånd varje gång och en önskan om att ta pengarna och sticka till en annan värld, med bättre värden. Fast hur långt skulle jag ta mig, egentligen? Inte skulle jag skapa någon vidare framtid för mina barn, eller kanske är det just det jag skulle göra? Om jag släppte loss dem från denna eviga spiral av materialism som skapar det ena mer mysko problemet efter det andra, där folk grubblar och grupperar sig istället för att skaffa mat för dagen eller ett tillfälligt husrum. Då kanske de skulle bli ett under av streetsmartness ju faktiskt efterfrågas i de flesta sammanhang? I stället för att som nu sitta till bords och vänta på att smörgåsarna flyger in i munnen på dem.

Samtidigt så får jag väl hålla med om att det är just det här väldigt privilegierad situation som får mig att ens tänka ditåt. Många utan husrum längtar efter en tillvaro som min. Men å andra sidan har jag det inte särskilt bra i jämförelse med andra, vars problem och domäner för mig befinner sig i en närmast overkligt tillkrånglad horisont. Varför?

I en yrkesrelaterad situation så träffade nyligen jag en kvinna med sina rötter i Latinamerika som växt upp i USA. Hon trodde att svenskarnas olycka och själsliga otrygghet berodde på vår välfärd. Att vi alla hade det ganska bra och därför inte behövde söka hjälp hos varandra, så som hon var van vid där man var tvungen att låna en kopp socker av granne för att få tillvaron att funka.

Vi har blivit ett ensamt isolerat folk som har alldeles för mycket tid att för att skaffa oss idiotiska problem. Ja inte alla förstås. Det finns barn som lider av bara helvete, också en baksida av isoleringen och bristen på insyn. Fattiga familjer som hamnar utanför de gällande normerna och därför kopplar på ett slags skamkänslor av otillräcklighet. Ja självklart även andra med verkliga problem.

Men jag tror inte att det är just välfärden som gör att vi är ensammare. Utan rörelsen som utgår från välfärden, det vi väljer att satsa på , så som individualistiska lösningar, materiella statussymboler och definitioner av jaget.

Att slå bort grunden för sig själv, om folkbiblioteken.

Här kommer en text om vad som händer på Göteborgs folkbibliotek just nu. Jag antar att den är obegriplig för de som inte jobbar där, så ni som inte gör det, kan sluta läsa här.

Nu håller det på att bråkas på Göteborgs folkbibliotek, eftersom det har bestämts att Kulturförvaltningen skall fördela mediapengarna. Det viktigaste eller det tydligaste i denna fördelningspolitik från de som fördelat verkar vara att man skall ha en antiinellektuell hållning. Beslutet är politiskt och kanske inte kan göras så mycket åt, men jag antar att om man bett om det så hade man säkert fått lite mer tid. I alla fall så folk känner sig många ute på biblioteken överkörda eftersom detaljplaneringen gjordes av ett par få som nu verkar vara tagna på sängen av att man ute på biblioteken reagerar så mycket och stort. Men jag har jobbat i branschen endast i tio år på folkbibliotek i Göteborg och vetatt vi i regel är ganska sena på att reagera. Att vi då reagerar starkt och mycket på den absolut största förändringen sedan 80-talet och en detaljplan som vi inte kände till och som blev offentliggjord lillejulafton, borde vara en variabel att räkna med. Att man inte förstått det är väl den största katastrofen i det här.Det är en antiintellektuellt och rimmar dåligt med vad ett folkbibliotek utåt skall symbolisera och attrahera.

Denna antiintellektuella hållningen innebär att inga beslut analyserats i vare sig kulturpolitisk- eller yrkes -kontext. Några enkla frågor som dyker upp är? Var det verkligen att säkra beståndet av en jämn fördelning av tevespel som förslaget dök upp? Eller att vi skall göra massbeställningar av vårens deckare som ännu inte finns eller har recenserats? Ska marknaden och reklamen helt ta över vårt mediaurval? Hur skall kompetensen för bibliotekspersonalen från de små biblioteken tas tillvaras eller utvecklas?De små biblioteken som man redan nu vet kommer bli sämre med det som kallas floating collection, (man har inte ens ansträngt sig för att översätta termen till svenska vilket säger en del om folkbibliotekssverige i dag)

Men det största problemet är att man skjuter undan benen på sig själv. Om man inte vet vad demokratiska beslut innebär och skall finnas som ett slags förlängd arm i det demokratiska samhället (läs folkbibliotek) så tappar man balansen. I detta innebär väl också att man skall vara en plats för det offentliga samtalet, men då krävs väl på något sätt att man vet vad ett samtal är.

Tyra Banks, Dolce Gabbana och jag

Jag ägde en gång en Dolce Gabbana väska, en vanlig och relativt billig modell givetvis, men dock. Jag visste att den var dyr, men tyckte egentligen som mina kompisar, att den var förfärligt ful. Tyvärr gick den inte ens till loppis. Jag slängde den. Möjligtvis hade det ändrats om de vetat att det var en dyr väska men jag vet inte, det var nog något med mig också, jag bar inte upp den. Jag och kläder har alltid varit ett problematiskt kapitel. Oftast bryr jag mig inte så mycket om det, mina tankar är som man brukar säga någon annanstans. Tills jag sitter där och inser att jag ä slafsig. Det är ofta förknippat med någon slags skam. Har väl med renhetsteorierna att göra. Dirt is a matter of place som antropologen Mary Dogulas sa

En annan tolkning av min dåliga stil är förstås att det är oerhört få kläder som passar min stil. Jag är inte speciellt svensk i mitt sätt att tänka kläder. Tycker att svenskar överlag är ganska trist klädda och är inte sådan att jag åker utomlands för att köpa kläder. Men när jag väl hittar något som jag trivs med då slår jag till, även om det självklart ofta kostar så mycket att jag inte har råd att köpa några ordentliga vardagskläder. Så min klädstil är i princip så att jag äger några få finkläder som jag nöter tills de är utnötta och inte alls är särskilt fina längre. De som sa att jag hade en fin klänning två år tidigare nickar lite igenkännande åt den reminiscens av en klänning som en gång var. Men jag är en ganska andlig typ så det dröjer oftast ett tredje år innan jag inser att den där idén om en vacker klänning inte längre befinner sig i fysiska universum. Nu har jag avslöjat mig. Det här är väl ungefär det skamligaste jag kommer att skriva här.

Apropå mode så tittar jag ibland på Top Modell. Det jag gillar med Tyra Banks är hennes namn. Inte mycket annat. Men en gång sa hon något som jag lade på minnet. Hon klagade på en tjej som inte var tillräckligt tränad. Tjejen skyllde ifrån sig och sa att hon inte hade råd med ett gymkort. Tyra tyckte att tjejen saknade de rätta takterna och att bristen på pengar inte var något skäl till att inte träna, det kunde man göra ändå hemma. Sådant gillar jag. Att inte sätta upp onödiga stopps. Så jobbar vi ganska mycket på min lågbudgeterade arbetsplats och så jobbar framförallt min man med sitt skrivande och den tidsbrist som heltidsjobb och barn innebär . Antingen vill man eller också vill man inte. Löjligt att inte stå för en bristande vilja och istället lägga ut dem på en massa påhittade yttre omständigheter. Att komplicera i onödan kallas också för att vara dum. Personligen är jag också ganska korkad på många sätt men just inte på det här sättet.

Men det är andra saker som jag inte gillar med Tyra Banks och Top Modell. I går tittade jag en kvart och då skulle tjejerna plåta en bild där de skulle demonstrera något som de blivit mobbade för. Det var alltså en väldigt sårbar situation. Där alla dessutom uppträdde i bikini. Men en person skulle sedan alltså röstas bort. Jag vet verkligen inte hur det gick för jag stängde av. Men det jag såg var nog, En av modellerna var dessutom anorektisk, vilket hon verkligen fick höra av juryn sedan. Det kanske var bra eller dåligt det har jag ingen kompetens att bedöma, men hur bra var det att ta med henne från första början? . Ett dubbelt budskap, man låtsades bry sig om att tjejerna varit mobbade, något som man själva verket utnyttjade. Sedan sensmoralen om att den som inte tillräcklig vunnit över sin svaghet och gjort den till en styrka skulle åka ut. När det inte alls egentligen handlar om att visa en styrka utan det i själva verket är en tolkningsfråga, en smak som bedöms. Prata om skambeläggande. Helt sjukt.

Överspelad

Denna blogg börjar kännas lite överspelad. Jag har på något sätt uppnått vad jag strävat efter Jag antar att blogga är en prosaisk översättning av jamma. Jag har blivit lite friare. Lärt mig lita på min förmåga. Att skriva på romanen är ungefär motsats mot att blogga. Ett blogginlägg lägger jag aldrig mer än högst en timme på, beroende på hur långt det är. Men jag arbetar aldrig med orden, låter dem komma som de vill. Utan kollar bara snabbt ifall det finns några uppebara fel. Med romanen, är det, ja herregud, helt tvärtom. Där letar jag efter ett slags exakthet. Många som läser min blogg tror säkert inte att jag är så sjåpig när jag skriver, men det är jag, och därför kan jag i princip aldrig läsa om något av mina blogginlägg mer än ganska flyktigt och utan tyngd, för det finns alltid en chans för mig att fastna i min egen text, den bästa av egotripper, helt inåtvänd, utanför allt annat.

Inte så att det måste vara så unikt och nyskapande, men det skall vara meningar med en klangbotten som når mig. Jag tycker att det är lite jobbigt att prata om hur långt tid det tar för mig att skriva varje sida. Allt jag kan säga är att det kan ta fruktansvärt lång tid.

Mitt skrivande av romanen går till ungefär så här. Först skriver jag ner det som rinner genom händerna på mig. Sedan ändrar jag. Sedan ändrar jag igen. Sen får jag ändra en tredje gång eftersom det börjar se konstruerat och överlastat. Därefter följer filandet som skall skapa melodi och resonans mellan raderna, skapa något eget. Under hela skrivperioden händer det saker med mig. Det är väl vad som kallas att gå från klarhet till klarhet.

Den största insikten jag fått idag är att man inte kan känna i en bättre roman skriven på 2010-talet. Det får vara slut med att kännandet och för det som kommer ut ur kroppen för att bilda det ena eller andra som tankar eller rörelser måste få andra metaforer. Ni hör ju själva det är väldigt överdrivet. Ja det är en märklig sak att hålla på med.

Sen själva historien. Inget märkvärdigt alls. Kommer säkert gå som bygderoman om den kommer ut.

Ibland känner jag mig annorlunda

Som nu när julen är slut och alla skyndar sig allt vad de kan för att få bort julpynt. Det är nu jag vill ha det kvar, låta snön och vinern få en lyster av det som är ljust och heligt. Men skillnaden är att jag tog fram grejorna julveckan medan de flesta andra började redan i början av december och vissa fall i november. När de sprang runt som värst och ändå inte han njuta av ljus och glitter, så nu är pyntet mest en påminnelse av allt som får dem fattiga i januari. Jag tycker min idé är mycket bättre.

Gilles Deleuze, Kal P Dal och gorgonzolasås

Nu skriver jag som pliktskyldigast, för att upprätthålla någon slags kontakt mellan bloggKarin och vardagsKarin. Jag har inte så mycket tid för bloggande det här året, dessutom är mina glasögon på jobbet, så fel lär ni hitta. Jag har lånat hem Claire Colebrooks introduktion till Gilles Deleuze. Jag hoppas på att bli påverkad i rätt riktning. En av Deluze kända frågor är "Fråga inte vad en text betyder utan vad en text kan göra". Det sådant jag gått funderat på på sistone. En annan person jag studerat lite närmare på sistone är Kal P Dal. Jag har snart läst klart biografin "Raka rör Historien om Kal P Dal" av Peter Dahlqvist och Jeanette Rosengren. Det är saker som jag gör för att utbilda mig själv till författare. Studera hur uttryck som tar sig fram och varför. Det är därför jag gillar mat så mycket. Mat ger svar omedelbart, oavsett vad man tycker om det så lämnar det något åt smaklökarna och ger en rörelse genom hela kroppen. Jag gillar saker som ger svar helt enkelt.
Här kommer mitt recept på goronzolasås för pasta som jag skrev om för ett tag sedan. Den påminner till sin bas mycket om pastasåsen för den heta räkgrytan. Tricket är nog hönsbuljong, det funkar bra för det mesta. Men jag höll på och trixade ganska länge innan jag hittade de rätt ingredienserna för en bra gorgonzolasås. Cremefraichen mildrar smaken en aning och det är klart att det kanske man inte gillar, men jag gillar det mycket, dessutom är konsistensen fantastisk. Bra pastasåser lägger sig i pastasnäckorna om det nu är den pasta man valt och det är klart det är! Det är en sås som fungerar mycket bra även för blåmögelost. En av damerna i ostcharken tycker att jag man inte skall köpa överdrivet dyr för blåmögelost att göra sås på, att man skall spara Roquefort och Stilton till bättre tillfällen, eftersom det exklusiva liksom gås miste om när man kokar upp och drygar ut. Jag köper aldrig vare sig Roquefort eller Stilton, men ändå jag brukar känna att jag är både medveten och sparsam när jag lagar blåmögelostsåspå Kvibille.


Gorgonzolasås
500 gram gorgonzola
5 dl cremefraiche
1/2 hönsbuljongtärning
1- 1,5 dl vatten
Svartpeppar
salt

Koka upp cremefraiche med vatten och hönsbuljong, ett tag typ 10- 15 minuter. Mosa under tiden gorgonzolan som man rör i
cremefraicheblandningen efter att man tagit den från den varma plattan. Rör tills bitarna är upplösta. Servera genast. Obs! Det här är en rätt som står sig slätt utan ett glas gott rödvin. Ingenting annat duger. Även om öl självklart är att föredra vid de mesta andra tillfällen.

Tips för att hålla värmen

Vintern är måhända lång och kall. Men ljuset från snön gör nytta, bara man ger sig tid till att gå ut. Snöns största fördel för mig är att ljudet studsar så bra i snön. Allt blir dovare, som från en film från sextiotalet, dovt och lite mystiskt. Jag bor vid en trafikerad gata och kan inte förklara det på något annat sätt att under snötiden så är det som att ljudet är pålagt efteråt, eller snarare utanpå. Medan ljudet annars är något som borrar igenom hela mig så att det istället är tankarna som känns som pålagda efteråt.

Under vintern får jag också en större distans mellan hemma och borta. Hemma är det som allt luddar ihop sig, blir kuddlikt och välkomnande, får alla otrevligheter utifrån att vika sig. Hemmet blir ett skydd från all slags kyla.

På vintern sköter jag också om min kropp på speciella vis. Den kräver mer för att inte gå åt av minusgrader. Här är mina tips för en bättre vinter:

Fötterna
Förse dem med med ullfrotté. Finns olika slags sockor. Norska raggsockor så väl som skidsockor från sportaffären. Sov i sockor. Ägna mer tid åt att fila och smörja in dina fötter. Mina fötter är riktigt varma hela tiden och det gör underverk för hela kroppshållningen. Man kurar inte och slipper nackvärk för att kroppen fryser.

Händerna
Blir ofta spruckna. Använd bra vantar. Sköt om händerna på bästa sätt för att undvika sprickor och sår. Det finns många handskötselkit i olika prisklasser.

Kroppen
Många slarvar så att kroppen torkar ut i kylan. Att hålla kroppen smord är inte så krångligt som det verkar. Ett sätt är att hälla olja i badvattnet och det behövs verkligen ingen speciellt dyr olja. Rapsolja går bra. Håret kan bli i fetaste laget men detta ordnar sig om du ser till att schamponera det torra håret som du sedan sköljer när du badat klart och sedan tvättar en gång till. Ytterligare ett tips är att smörja sig med olja eller lotion innan man torkat sig helt så att man binder vätska med fettet från oljan eller lotionen.

Vitaminer
Det är svårt att få i sig nog med vitaminer på vintern. De maskerade potatisarna som säljs som äpplen så här års är inte mycket att ha var sig i vitamin eller smakväg. Att slänga i sig dyra vitamintabletter ger ofta ett överdrivet överskott. Tricket är ekologiskt, det ger både bättre smak och mer vitaminer. Om man inte har råd med ekologiska så skall man absolut inte slänga ut pengar på de patetiska grönsaksupplagorna som säljs i grönsaksdiskarna under vintern, ett slags asiatiska botoxvarianter av grönsaker utan vare sig smak och eller förmåga till förruttnelse. Köp då heller svenskt och fryst eller ja i värsta fall ett rör med vitaminer.

Bastu
Uppsök en bastu. Stanna i timmar. Det värmer upp märg och ben.

Själen
För att hålla värmen i själen så skulle jag vilja länka till en sång där en av vår tids största poeter, Bob Dylan sjunger en mycket talande låt som heter Man of peace. Men av snålhet eller något annat så finns inga orginalinspelningar av Dylan på youtube och därför länker jag till texten på låten här istället. Men det är en låt som varit refräng till min vardag under den senaste veckan. Den har gett mig distans. Som ytterligare uppmuntran vill jag avsluta med visdomsorden från Michail Bulgakovs Mästaren och Margarita att feghet är den största synden. Det håller jag helt med om.