Jag tittar på teve

I går tittade jag på gynekologen i Askim som jag också tycker är väldigt bra teveserie (har bara sett på två avsnitt). Jag har också sett ett avsnitt av Solsidan och ett annan avsnitt i en serie som jag inte kommer i håg namnet på. Det var bra och handlade om män som gjorde bort sig ungefär och var kul. Jag är en förströdd tevetittare.

Min lite omständliga inledning är till för att klargöra att jag inte vet mycket om teveserier. Men när jag tittar är det alltid samma slags folk som skildras, till och med samma skådisar (eller kanske inte alla, men de bor nog ganska nära varandra.) Jag tycker att den svenska teveserien generellt håller god klass. Det jag sett av Gynekologen i Askim är lysande.

Vad som bekymrar mig är alltså att det nästan alltid är samma Sverige som skildras. Inga nysvenskar eller fattiga över huvud taget. Det är knappt att det får plats en dansk. Jo Kim Larsen skulle nog kunna vara med om han drack pilsner i bild. Jag förstår att man inte kan skriva om sådant man inte vet. Men problemet är väl snarare att man inte släpper in folk med andra erfarenheter. Vi har ju Peter Birro verkar de tänka. För att få en förändring så tror jag att man skulle släppa in det man absolut inte tror att man behövde, för att få snurr på allt möjligt. Men hur skulle man våga det? Det kostar ju pengar? Fast vad är allmänkulturen till för? Mycket av det som visas är direkt uteslutande, vad är det för bra med det? Som ett slags lektion kanske? Men det var väl inte kulturens syfte? Eller just det, nu mera pratar vi inte längre om kultur utan om underhållning.

Det är som den svenska teverserien går i traditionen från ett Ibsendrama. Jag älskar Ibsen. Men det är inte så Sverige ser ut nu förtiden. Även om det visst är en hel massa folk som nu plötsligt kan kalla sig burgen medelklass och som uppenbarligen har ett himlans sjå att bygga upp sin identitet. Men vi får inte glömma att det finns andra, kanske till och med intressantare öden att skildra. Folk som även om de har mindre pengar än den burgna medelklassen också har intresse av att bygga upp sin identitet. Det handlar inte bara om vilka man skildrar, utan också om berättarstrukturer, att vi måste lära oss lyssna på ett annat slags berättelser. För att få ordning på den här världen måste vi våga titta på den ur olika perspektiv. Det handlar om att skapa ett samhälle där alla åtminstone i sagan får plats som något annat än vildar i skogen. Och då pratar jag inte om vampyrer.

Men hur skulle vi kunna veta något om det? Vi är så upptagna av att försöka hålla oss harmoniska, eftersom vi tror att världen skakar av oss själva och inte hur den ser ut. Så vi får ta våra insomningstabletter, går på våra yogaklasser och ja, lever vidare. Kanske också att vi legitimerar vår existens genom att prata illa om sverigedemokraterna. För deras största uppgift tycks när det kommer till kritan vara att göra oss andra lite godare, lite bättre.