Jakten på den perfekta barndomen del 2

Jag har tidigare skrivit om att jag tycker att censurtrenden inom den rådande barnboksutgivning är bakåtsträvande. Ni kan läsa om detta här. Men en annan sak som jag själv tycker att jag borde censurera fast jag inte riktigt gör det i den utsträckning som jag vill, men nästan eftersom barnen väljer bort frivilligt är program som Idol och Robinson. Jag gillar den här typen av program. Det är förnederingsteve kanske men det är också spännande replikskifte. Rolig lättsmält underhållning även om musiken vanligtvis sällan är något att ha. Covers har man ju hört till leda. Men jag gillar den amerikanska versionen av Idol ännu bättre. Det är något lågt i mig som mår bra av juryns galanta sågningar. Ja Robinson skall jag kanske inte uttala mig om för det har jag inte sett på åtta år.

Men vad som förvånar mig väldigt mycket är att dagens censurjagande föräldrar utan att blinka gör denna typen av teveprogram till familjenöje. För även om jag gillar att titta på det själv så tycker jag nog att den här typen av tevetittande är lika illa som att låta barn se skräckfilmer. Varför? Det är barn som tar in, får lära sig hur det går till, regler om livet i en värld där mycket går ut på att synas, att bli kändis. Dessa program som nästan alla barn verkar se blir också en gemensam verklighet, ett slags folkhemskitt och jag inte tror är bra utan ett riktigt dåligt kitt.

I Idol får man reda på att det är okej att mobbas, säga dumma saker till folk, man invaggas också i en föreställning om att livet är en tävling. Det kvittar hur många övningar vi har i skolan om att man inte skall mobbas när vi samtidigt förenar en hel nation med program som Idol där mobbning görs till största folknöje. Men de vet de ju säger ni, alla som kommer med i Idol nu vet ju vad det går ut på. Kanske det är just det som är det värsta, att de som är riktigt dåliga och är med nuförtiden verkligen inte fattar och jag förstår inte varför det är okej att mobba någon bara för att det är klarlagt att det rör sig om någon form av brist i förståndet.

Sen är det utsattheten i utröstningen. Pratet om att sitta säkert, att hänga löst, ett tänkesätt som spridit sig till ett tänk på arbetsplatser, men som också kan säga något om en gängtillhörighet.
I Idol har vi också jakten på på perfektion. Man skall lära sig slipa på vissa detaljer som att titta in i kameran eller vad juryn kan ha att klaga på . Det funkar kanske på en del, men för mig själv så gäller det snarare att lära mig något snabbt fast inte så bra men få självförtroende av det som gör att jag sedan har kraft att förbättra även detaljerna eller hitta min egen stil. Som kanske är helt egen och inte efter någon modell som någon suttit och bestämt innan jag blivit färdig. Ja artisteri och att skriva eller att vara barnbibiotekarie är väl inte riktigt samma sak, men jag tror ändå på det här sättet för många och i mycket. Jag ser Idoljuryn som personer som bygger upp ett slags fruktan och jag är säker på att att många av de artister som är med skulle utvecklas bättre och gynnsammare utan Idol. I detta överför man också en idé till barnen om att de skall vara perfekta och jakt på perfektion ger sällan harmoniska människor.

En del personer säger nu kanske att det är ju så här livet är, det är inget fel att barnen får lära sig. Men jag menar att livet är så om man väljer att det skall vara så och jag tror att det inte är så snällt eller hälsosamt att så tidigt lära in barnen på en sådan här sjuk livsinställning som dessa program återspeglar. Vi kan inte bara vara slashasar som låter samhället ge våra barn dåliga värderingar. Särskilt inte i dag när vi har så mycket kunskap om vad som är bra.