Jag är så trött på att inte finnas till Hanne Kjöller

Det har blivit en storm om ett inredningsreportage i DN-bostad. Eftersom jag slutat med DN och alla andra dagstidningar efter valet så har jag inte sett just det reportaget, men jo tack, jag har sett andra. Nu skriver Hanne Kjöller en ledare i Dn där hon försvarar reportaget. Ledaren kan ni hitta här. Som jag uppfattar Kjöller så tycker hon att det finna andra saker i orättvisan som är mer intressanta att haka upp sig på än att vissa har ångbastu och andra inte. Hon verkar inte ha fattat något, men jag som hela mitt liv varit en person som enligt statistiken inte funnits* förstår verkligen vad det handlar om. Trots att jag är svensk, hetro, storstadsbo, tvåbarnmor.

Ändå är jag ganska vanlig om man jämför med många många andra, men att en sådan som jag då hamnar utanför alla ordningar kan ju ändå säga en del om hur utanför andra måste kunna känna sig, som exempelvis har ett utomeuropeiskt ursprung eller inte har tagit sig in på arbetsmarknaden. Det handlar enligt mig inte om att det är osmakligt eller oetiskt att kosta på sitt hem om man har råd. Det handlar om att man bara visar upp hem från en viss samhällsklass, som har råd med exklusiva lösningar. Det finna andra hem som också kräver kreativa lösningar, som någon av de hem där det bor kanske fem sex vuxna personer och några barn. Men det visar man inte. Det hade varit intressant och roligt! Men de hemmen finns ju oftast i förorten och om åker till förorten så är det i regel ett slags märkliga kringvandringsreportage där man frågar olika personer saker som berättar om att de trivs bra, att det är en bra stämning etc och sedan lite bilder på leende ungdomar. Ett slags uppenbara motbilder till brottstatistiken. Jag skulle så gärna vilja se att man gjorde ett liknande reportage från Djursholm eller Hovås. Det skulle vara ett intressant motreportage till skattebrottsstatistiken.

*När jag var liten hade jag för många syskon och för gamla föräldrar. När jag fick jobb var jag den enda som hade barn i arbetsgruppen(vilket jag fortfarande är) De gifta bibliotekarier som finns har i regel män med bra lön och kontorstider. Min man har varken kontorstider och han tjänar dessutom sämre än mig. (Vilket har fått mig att förstå att en orsak till den låga lönebildningen i min yrkeskår är att många kvinnorna faktiskt inte varit så beroende av lönen som jag är). Vi har inga släktingar som bor närmare än 20 mil och kunde inte som en chef utryckte det när barnen var yngre "skaffa barnvakt som alla andra". Och jag är framförallt inte intresserad av heminredning. För att nämna några små exempel. Så helt klart finns jag inte. Men å andra sidan är det inte så många som finns.