vardagsbetraktelser

Vi har köpt en dator till sonen. Jag vet inte varför jag känner mig som djävulen själv när jag skriver detta. Det enda argument jag har för att han inte skall få en dator är moralpaniken. Han är inte särskilt dyr i drift för övrigt och vi har råd. Han sitter mycket framför datorn, men det gör vi också. Han använder datorn mest till ett i högsta grad oskyldigt spel som heter Club Penguin och till att lyssna på ljudböcker från bibliotekets hemsida. Han utvecklar både husliga och intellektuella sidor, förstår inte vad det är för fel med det.

Vi köpte datorn på ett ställe där jag fick förtroende för försäljaren eftersom han inte var som en typisk försäljare. Det var det som gav honom trovärdighet. Han hade säkerligen inte gått någon säljkurs och försökte inte proppa i mig inövade floskler som fick mig att känna mig indignerad för anmodad hjärndödhet.

Liknande urvalsmetod hade vi när vi valde barnförsäkring. Det kom hem en försäkringsman som gjorde fel från början, han glömde pappren i bilen som han fick gå och hämta. Sedan frågade han i fall vår son hade några förlossningsskador före födseln. Självklart valde vi det försäkringsbolaget. Inte bara för att han gjorde fel utan mest för att han visade sig. Han verkade inte ha något farligare att dölja.

Detta med att efter klassisk byråkratmodell gå in i en yrkesroll får mig bara att tänka på människor som inte vågar erkänna sina egna fel, eller än värre lägger sina egna fel på andra människor. Sådant skapar varken trovärdighet eller trivsel.

Tillbaka till detta med trovärdighet. I dag när jag såg mig själv i spegeln så insåg jag att jag genast behövde klippa mig. Jag hade inget förtroende för henne som jag mötte i spegeln, hon såg sjavig och karaktärslös ut. Jag gick till salong på Linnégatan som jag tidigare aldrig besökt. Då jag kom in blev jag genast orolig. Att se sig själv i spegeln hemma var inte samma som att se mig i spegeln på salongen. Det syntes verkligen att jag kom direkt från en storstädning eller något annat orent sammanhang. Det var inte bara ett ostyrigt hår till ett osminkat ansikte utan också en grön tröja med flera stora vita fläckar på. På vägen dit, precis utanför systemet, hade jag mött en tidigare lärare från en skola som jag jobbat mot, som tittat lite märkligt på mig och minuterna efter framför spegeln på salongen så insåg jag att han förmodligen trodde att jag blivit uteliggare. Det var för övrigt också en lärare från samma skola som flera år tidigare såg när jag fullt påklädd hoppade i bassängen på Askimsbadet för att trösta min son som precis blivit räddad från drunkningsdöden. Nu tror jag inte att de har något större intresse av att prata om mig på den där skolan och tur är väl det, för tänk vilka historier de skulle kunnat berätta.

Tillbaka i salongen. Min outfit fick mig att bli orolig över att frisören inte skulle få grepp om min personlighet utan klippa mig helt fel. Hon såg ung och trendig ut, verkade ha koll på precis på alla detaljer på ett strängt vis som skulle kunna bidra till att hon dömde ut mig direkt för att sedan slarva sig igenom mitt hår då hon bedömde att jag inte skulle lägga märke till ett eller annat jack. Med stigande ålder har jag börjat känna en allt större misstänksamhet mot unga och trendiga, som grundlades när jag gick till en affär för att pröva skor och de två biträdena började gapskratta när de fick se mina omålade extremt tjocka och knöliga tånaglar. Men det här var en bra frisör som förstod sig på hur man skulle göra en sådan som mig lite snyggare.