Perfektionismens baksida?

I går läste jag en intressant krönika om det moderna samhällets vänskap. Jag tänker inte återge vad som stod, det kan ni läsa själva här. Däremot kommer jag att skriva om de tankar som krönikan satte i gång. Möjligtvis har jag fel i allt, det jag tänker är så nytt, har inte hunnit pröva det mot någon än, men jag tänker pröva det här och skriv gärna emot! Jag tillhör dem som menar att samhället går framåt, men alla tider har sina problem. Vad jag nu skall försöka mig på är att identifiera några gemensamma problem för människor i det moderna samhället. Observera att jag undviker att skriva den moderna människan, för jag tror inte riktigt att hon finns. Eller snarare hon kanske finns, men hon har funnits sedan antiken åtminstone, men det är alltså inte antikens människa jag pratar om utan hon som lever i dag. I ett samhälle som förändras snabbare än något annat samhälle vi känner till.

Vi lever i en tid då de vetenskapliga framstegen har exploderat. Det tror jag skapar en anda som påverkar oss individer att sträva efter att ständigt vässa oss, förbättra oss, göra oss till en del av det vetenskapliga framsteget utan att vi egentligen tänker på det, vi dras bara med. Människan är föränderlig det vet vi, men denna syn kan också innebära ett slags självförakt. Att det ständigt finns något som vi borde göra för att bli lite bättre.

Vid sidan av detta finns en en strävan efter att också vara en lycklig person, men att vara lycklig går kanske inte alltid så bra emot strävan att ständigt förbättra sig.Snarare är det väl så att det passar väldigt dåligt ihop. För lyckan hittar man väl vanligtvis i lugnet och att vara till freds. Samtidigt som de vetenskapliga framstegen har kommit till stånd så har det skett en urbanisering. Fler storstäder som borde innebära fler möjligheter för människor att hitta sin särart, ta vara på det som är genuint i jaget, eller hur man nu skall uttrycka sig i denna fråga som lätt kan bli lite romantiserad. Men jag menar att storstaden har fler möjligheter till subkulturer och individuell frihet än ett litet samhälle. Samtidigt som de riktiga originalen oftast håller till på lansbygden.

På något sätt tror jag att försöket att som jag skrev förut hela tiden utveckla sig, sträva mot något bättre kan hamna i kollision med att hitta sig själv. Det är inte ett självklart problem men uppstår ändå ganska ofta. Eftersom detta att bli modern lätt kan bidra till ett slags skam över vem man egentligen är, att man ska bli något bättre, finare, eftersom den moderna stadsbilden, många gånger inte ger så mycket förståelse för indivdualitet som den fria människan. Eller det är snarare en klasskonflikt. I de fattigaste områden är också de minst individualiserade, där man som tillfällig besökare lätt kan förvilla sig och gå vilse eftersom alla hus ser likadana ut, vilket så klart kan skapa en illusion av att vi människor också egentligen borde vara lika. Den kultiverade människan blir också därför i värsta fall den tuktade människan. Jag tror att den vilda naturen i bästa fall har en positiv inverkan på människan. Så är det i alla fall för mig när jag går runt i skogen och ser alla krokiga grenar och inser den vilda skogen ger mig något som den välordnade parken aldrig kan ge.

Genom att anamma speciella framgångsrecept så vi bygger självförtroende och inte självkänsla. Vi lär oss att prata mycket för att synas, göra si eller så. Men eftersom vi inte bygger någon självkänsla så blir vi allt mer beroende av yttre bekräftelse, ilket alltså blir allt svårare att få och ger allt mer desperata tilltag för att få bekräftelse. Egentligen gäller det nog att inte fästa så stor vikt vid beröm, utan att hitta sin egen inre kompass. För blir man för beroende av yttre bekräftelse kan man lätt bli förkrossad av kritik och då kan man vara riktigt farligt ute. Problemet blir större och större eftersom så många försöker vara speciella på samma sätt. Att inte bli sedd kan väcka skamkänslor. Det är ju det som är grejen med skam. Trots att man inte gjort något fel själv kan känna som att man själv har gjort fel, där är fällan. I ett samhälle där allt ser likadant ut så att man påverkas till att inte våga visa sin särart, så kan man kanske till och med känna skam för att ingen ser en eftersom man själv inte vågar visa sig? Skam försöker man oftast dölja, genom att visa sig ren eller perfekt. I dag har vi ganska många kommersiella aktörer som appelerar till människors behov att forma ett perfekt jag. För att kompensera och dölja sin skam över att inte bli sedd. Ett krux här är också att det kommersiella budskapet hela tiden förändras eftersom det bygger på att bygga nya behov hos konsumenterna. Så det att bli nöjd med sig själv bygger på sin egen orimlighet.

Här kommer en enkel låt som vars rader någon skrev som statusuppdatering på facebook för någon vecka sedan. Jag tycker den är så vacker och gråter varje gång jag hör den: