På våren flyttar man

Jag har fått ihop det med en annan. Vi har bytt adress.

Is there anybody out there?

Det är sommar skulle man kunna säga. På vår gård och på många närstående gårdar blommar de japanska träden. Inom någon veckan virvlar blombladen som confetti över gårdarna.

Allt är bra men jag vet inte riktigt hur jag skall göra med den här bloggen. Eftersom jag för tillfället skriver i fyra bloggar varav två på fritiden så känns det som att det är en för mycket. Tre är väl också ett heligt tal så därför väger det tungt att sluta med synken. Jag har behov av helighet nämligen. Men vi får se vad som händer. Den andra fritidsbloggen har jag just blivit ansvarig för och den skall står bakom en l förening. Jag är vald som webbredaktör för ett år, men får jag möjlighet hade nog tänkt hålla på längre. Ett annat alternativ istället för att sluta är att bjuda in fler att skriva här. Därför kan ni se detta blogginlägg som en invit. Om någon vill vara med, någon som jag vill släppa in så delar vi så klart på allt ansvar. Om du vill vara med så kan du svara i kommentarsfältet här, eller komma på ett annat sätt att ta kontakt med mig.

Att köa för dyr snabbmat verkar plågsamt

I dagens GP kan man läsa om att Sveriges dyraste burgare finns på Liseberg. För mig är det fullkomligt obegripligt att folk väljer att äta på hamburgerrestaurang när de går på Lisberg. Där luktar flott, är förfärliga köer, dålig mat och dyrt. Men det är väl det gamla vanliga, folks ständigt pågående drift att plåga sig själva som får styra även här. Att sitta i det grönlummiga med egen matsäck är både vackrare, lugnare och billigare. Tidsmässigt går det nog på jämt ut med att göra egen matsäck och att stå i kö för snabbmaten, det är bara det att man får mer tid till karusellerna om man gör maten hemma. Dessutom finns ju utmärkt garderob som kan förvara maten under tiden som man åker karusellerna.

Påsken och värdet av ett liv

När man pratar om frihet i dag så är det oftast frihet att välja kopplade till ekonomi. Den regering som vi nu har vill ge oss frihet att välja, de vill inte ha ett överdrivet statligt styrande. Samtidigt så är det en visst politik som styr; mot ägande avbostäder, konsumtion och tjänstefolk. Att det är så här beror självklart på att det är en politik som man tror på, men vi får inte heller att glömma att ägare och privatanställda också har en större benägenhet att rösta borgerligt, så det är klart att dessa förändringar säkrar en borgerlig väljarkår. Precis som att man i början av 1900-talet började med egnahem för att förhindra att folk skulle bli kommunister.

Det besvärliga i kråksången är att det överallt i landet finns människor som sitter och funderar på sin egen frihet, som kommer på ungefär samma saker samtidigt, utan att begripa att de är styrda av staten eftersom det är en stat som säger sig värna om folks integritet. Men det samhälle som byggs fram är också ett samhälle där man inte värderas efter vad man d.v.s en människa, utan för vad man gör. Ett slags skambeläggande av mindre arbetsföra och annorlunda. Detta tror jag på sikt bidrar till att folk mår ännu mer dåligt, att man försöker kompensera genom borgerlig livsstil m.m.Ungefär som att de som är rädda för att bli mobbade ser till att mobba för att komma på rätt sida. Jag tror att det är detta, inte en längtan till ett mer ursprungligt liv som gör att vi börjar vurma för femtiotalet, göra korv, skaffa förkläden. Vi har helt enkelt åkt tillbaka till innan 68 och vår frihet har vi skänkt till konsumtionen. VI lever i ett slags unikaboxar. Om det handlar min roman skulle man kunna säga. Om att inte längre ha någonstans att spegla sig. Om att lida av inredningsprogram och att barndiskussionerna lämnat framtidens samhälle till förmån för säkerhetsanordningar och moraliska aspekter i välgjorda bilderböcker, medan de större barnen utan insyn spelar onlinespel med begränsande kvinnogestalter och obegränsade mansgestalter. m.m, för att det är fullt att ifrågasätta det kommersiella men ansvarsfullt att ifrågasätta konst ungefär.

Brottningsmatchen

Min sjuåriga dotter beslutade att anta utmaningen och ställa upp i en brottningsmatch med en jämnårig kille. Det var på skoj, inga skador eller så, utan bara för att brottas. Det var väldigt jämt. Andra rasten så fick killen hjälp av några kompisar och då var det självklart inte så jämt längre. Några dagar senare får min dotter höra att hon är dålig på att brottas. Mönstret känns så väl igen, från hela satans samhället. Män eller pojkar som hjälper varandra för att sedan kunna bortförklara kvinnlig styrka. Vi har ett jämställt samhälle den dagen Berlussconi själv dyker upp som överraskningspresent i ett påskägg.

Hur bakom kan man vara?

När jag var liten fanns det en artikelserie i någon av kvällstidningarna som handlade om mulliga mansgrisar. I dag när jag läser om grabbväldet i SVT i Aftonbladet så blir jag rätt knäckt över en artikel med Micke Leijnegard. Man kanske borde hitta på ett annat ord än mullig mansgris. På sjuttiotalet var ändå feminismen i sin linda, de män som då var mulliga mansgrisar var uppbackade av precis allt. Men idag, 40 år senare, finns det alla möjligheter till att veta bättre. Micke Leijnegard skulle man kunna kalla för totalt off. Jag har ganska stor förståelse för att man är totalt off i jämlikhetssammanhang. Det kan bero på vilken mijö man finns i. I hemmet så kan det också vara så att männen är motarbetade av sin kvinnliga partner som vill markera revir. Se där, jag är inte alls någon manshatare och kan till och med tycka att Micke Leijnegard ser trevlig ut.
Däremot tycker jag att medvetenheten om skillnader i mäns och kvinnors olika villkor bör vara större hos en människa som arbetar som journalist för ett publicserviceföretag än exempelvis någon annan människa. Jag tror att de flesta bilmekaniker i Norrland faktiskt skulle valt att inte uttala sig om varför det är så få kvinnliga bilmekaniker, de fattar att det här är ett område som jag inte är så inläst på(, men nu är jag fördomsfull jag vet). Men Micke Leijengård verkar aldrig ha tvivlat på sin egen allmänbildning så därför uttalar han sig offentligt. Tyvärr verkar han ha missat det mesta om kvinnors villkor på arbetsmarknaden. Hur gick det till? Obegripligt.
När Micke Leijnegård pratar om att det är fler kvinnliga programledare på tv 4 så menar han att det inte är någon Robin Hood tanke som ligger bakom, utan att man har med kvinnor för att de är snygga att titta på, eftersom det alltid varit så det varit. Något mer reaktionärt får man väl leta efter. Här har vi en journalist som verkar mena att världen är oföränderlig. Varför valde han yrket kan man tycka? Någon form av tro på att man bara kan rekryteras för sin kompetens verkar inte fungera i hans hjärna. Män rekryteras för att de är bra, kvinnor för att de är snygga. Men att man skulle kunna ha fler tjejer i SVT för att se goda ut, goodwill liksom. Man kan skicka pengar till Afrika och man kan få låta kvinnor jobba som journalister ungefär.

Bensin i blodet

Bensin i blodet är inte som Docent död påstod när man är en ung man på en moped. I morse blev det verkligt för mig att bensin i blodet är man haft fullt upp under en vecka och därför inte hunnit med sin motion. En vecka som det hänt mycket roligt men också väldigt mycket att bearbeta, som måste ta sig ut i kroppen för att riktigt bli begripligt. Så är det i alla fall för mig. Första fria dagen som råkar vara i dag vaknar jag därför lycklig klockan 7.0, redo att ta en promenad i skogen innan allt drar igång, som det brukar göra på söndagar med simskola och friidrottsträning eftersom vi tycker det är viktigt att barnen får röra på sig för att deras tillvaro skall bli begriplig. Promenaden blir dock inställd eftersom det regnar och regnkläderna aldrig funnits. Ett fint vårregn som man borde vara glad för. Som berättar väldigt tydligt att nu är detta med snö förbi. Snart kommer gatorna fyllas av människor som ser lyckliga ut. Fyllos kommer att dansa omkring till tonerna av Frälsningarméns orkester som spelar Härlig är jorden. Jag och min familj kommer att se till att äta så många middagar som möjligt ute i parken. Ändå är jag bara frustrerad för att det är något som bubblar i kroppen, som gör att tankarna inte kan fångas ihop och ramla ut snyggt på ett papper. För det var ju det som skulle hända efter promenaden. Jag skulle börja skriva på min blogg igen och känna mig hel. Eller också är det så att jag har hamnat i helvetet. Det finns vissa indikatorer på att helvetet brutit ut på jorden och att regnet i själva verket är syndafloden. Här kommer några sådan tecken:

- Finansministern går ut och säger att kommunanställda har för höga ingångslöner. Det verkar som att alla skattepengar som går till hederlig verksamhet som barnomsorg och rimliga löner är av ondo. Men riskkapitalister får tjäna pengar på friskolor och man får skattereducering för att avlöna en lyxkock på fina festen. Eller är jag med i Kalle Anka? Emellanåt får jag känslan av att Anders Borg är Joakim von Anka är samma person.

- Företagsposten i Gamlestaden flyttar till Konsum. Frågan är när biblioteket flyttar in i Konsum. Från låntagare finns redan förslag på samarbete.

- Grannarna förväntas få en 30 % hyreshöjning för en renovering som de inte är överens med hyresvärden om att de behöver. Många kommer inte ha råd att bo kvar.

Fast ljuset i mörkret är förutom våren också åklagaren i muthärvan som uttalar sig om girighet, hur den drabbar folk som inte har det dåligt. Här finns en möjlighet till filosofisk eftertanke för fler än våra fyllos som dansar till Härlig är jorden.

Här kommer förresten Docentent döds idé om Bensin i blodet: