Fastna

Känns som jag är på väg att köra fast med den här bloggen. Hamna i den enfaldige sanningssägarens fack. Trots att jag ute efter att vara nyanserad och lite svår. Nej saker och ting blir så lätt förenklade när man skriver kort. Jag vill vara oförutsägbar och motsägelsefull. Inte slänga folk i ansiktet att oj oj oj och ack ack ack.

Därför borde jag skriva om något annat, om god marmelad eller trevlig musik. Borde vara ute efter att skapa en bra stämning och något trevligt. Avslöja att på fritiden så äter jag hemmabakade hallongrottor eller dricker en perfekt dry martini. Men allt det där är lögn och det borde jag vara nöjd med. I denna blogg har jag någonstans skrivit att jag inte tror på sanningen, någon annanstans att jag inte ska vara för privat.

Så varför inte skapa en illusion som folk kan tro på? Av två orsaker, de tre som läser denna blogg känner mig redan. Alla deras illusioner om vem jag är är dessvärre sedan länge krossade. Om man analyserar mitt förra blogginlägg så kan man dock ana en avmätt inställning mot alla dessa som skapar illusioner om sig själva, så därför vore det väl extra falskt av mig att försöka hitta på en identitet? Men det gör väl inget, eftersom jag ändå inte tror på sanningen.

Nu har jag plötsligt ändrat mig. Detta att folk skapar illusioner av vem dom är är bra. De skapar drömmar för sig själv och andra. Ett secondlife, fast i verkligheten. Perfekt! Och vem tror ni egentligen Jag är? Många tror att det är den sanna Karin Eggert som skriver i denna blogg. Vilket är helt fel. Hon har hyrt mig och jag bloggar för henne. Hon har bett mig att skapa henne en ny identitet. Egentligen är jag en mycket känd PR konsult som driver den här bloggen i välgörande syfte. Det händer emellanåt att vi tar på oss projekt från drönare och drönerskor i den nedre medelklassen som försöker rättfärdiga sin slavtillvaro med att de har pyssliga projekt på fritiden.

Men Karin, hon har inte ens tid att vara pysslig på fritiden. Men för henne räcker det med känslan av att skriva en blogg, fast jag gör det åt henne. Så hon går omkring och tänker att "Jag är en bloggare" och det är känslan som är det viktigaste. Känslan är samhällets fundament! Att vi nu avslöjat hur allt är är också ganska bra. Egentligen det enda sättet för henne att få några som helst läsare till denna gråa blogg. För även om detta inte är ett fjasko så är det väl ett närapå fiasko. Kanske någon hon känner si så där berättar för någon annan att den där Karin hon har 3 läsare på sin blogg och trots detta så betalar hon någon för att skriva och låtsas att han är hon. Prata om ding dong!

Form

Det finns många saker att akta sig för när man skriver blogg, för på något sätt vill jag hålla stilen. Personangrepp är både löjeväckande och elaka. Det är inte precis så att jag vill skylta med mina elaka sidor, de håller jag helst inom familjen. Sen vill jag inte bli för personlig. Det måste vara något av allmänintresse, för någonstans vill jag att de få läsare jag har skall kunna koppla texterna till sig själv, få en ahaupplevelse och tycka att jajamensan eller också tvärtom, att den som skriver är en idiot. Båda upplevelserna är ungefär lika värdefulla. Viktigast är att kunna beröra och väcka tankar.

Men det är något märkligt med form. Orsaken till att jag gillar ord så mycket är kanske att det som står det står. Många gånger är formen en illusion som har lite att göra med innehållet. Men det är alltid de som snackar mest som man tror på bäst, oavsett vad som egentligen har skett. Nu får jag också akta mig för att inte bli predikant och säga till folk att de måste prata för vad de tycker är viktigt även om det känns förmätet eftersom de som brukar prata vanligtvis överdriver och fabulerar. Men jag ger inte mycket för folk som klagar på saker utan att aktivt försöka göra något åt det. För då är de ju själva med och skapar problemet. Just därför måste man ta till ordet. Försöka vara saklig förklara sin syn på saken utan att se det som en strid på liv och död.

Jag tror att vi vanligtvis fastnar i formen, att försöka skapa oss en identitet, bli någon som vi drömt om eller som vi tror att vi är. Vi letar efter passande uttrycksmedel, snygga accessoarer och nöjer oss med att bli en illusion, eftersom dagens fart gör att få har tid att ta reda på ifall det de ser stämmer med hur det är. Vi vill ha snabba svar och enkla meningsbyggnader. Dessutom är vi måna om att tro på folk, på människan, eftersom vi gärna vill tro på oss själva. Däremot kan vi gärna vara självkritiska på ett personligt plan. Låter hjärnan spinna loss i meningslös kritik över exempelvis helt ofarlig lönnfetma.

Men detta är nog bara början på något bra. Det var värre förr. Nu är det åtminstone okej att reflektera. Men den gamla grunden är uppbyggd på att vi inte skall reflektera, att vi skall tro på det vi ser. Kanske kommer det ta hundratals år att rasera. Eller också kommer det gå lika snabbt som teknikutvecklingen, nu när vi börjat blogga.

Gränser

För er som läser det här så vill jag berätta att jag vet att det är mig det är fel på. Att jag inte är kritiskt för att jag tror att jag själv är alltigenom rätt. Detta vill jag poängtera. Men så är jag också en som tror på felen. Att det är bra om man ser dem, gör något åt dem, istället för att gå omkring med en diffus värk i magen eller jämngrå surhet. Ja om man inte har mod att göra något åt felen så kan man åtminstone prata om dem. Hellre det än gå runt tralla i någon fånig slags ihålig Ulla Billqvist glädje, om man skall välja mellan två onda. Om jag var gud och fick bestämma.

Exempelvis är gränser nästan alltid fel. På sätt och vis kan folk vara gränslösa. På sätt och vis sätter de upp gränser. Att bristen på gränser och onödigt gränssättande samexisterar i en och samma person är mer regel än undantag. Koleriska pedanter. Konflikträdda visionärer. Alkoholiserade arbetsnarkomaner. Eller på jobb där folk är så inriktade på att se gränser att de missar alla möjligheter, samtidigt som de är missnöjda med precis allt. Är det omåttligheten på ena sidan av jaget som försöker sätta upp gränser för andra sidan?

Ibland känns det som hela samhället är uppbyggt på att man skall ha fel slags gränser. Jag tänker exempelvis på vad jag ser i tidningar. En damtidning som vi har på jobbet till exempel, där fotoreportage med vita brudklänningar samsas med artiklar om livmoderframfall. Man försöker ge råd om balans för den unga kvinnan med foton som är starkt retuscherade.

Varför har folk ångest när de äter godis men inte när de kör bil helt i onödan? Kan någon berätta för mig exakt vad det stora felet är? Jag begriper det inte, även om jag själv givetvis också är drabbad av denna ofruktsamma galenskap.

blir så trött

Nu skulle jag skriva något om tid. Att på sätt och vis var det väl lättare förr, när folk visste om att de var slavar. I dag är vi slavar men tror att vi är fria och där kommer problemet. För friheten, liksom lyckan, finns bara i små doser. Över det hela taget så måste man ju anpassa sig till både det ena och andra för att få ut någonting av samhället. I det hänseendet är det en talang att kunna underkasta sig, att vara slav. Jag menar inte att det är bra, bara att det är så det är för de allra flesta av oss.

Nu kommer kulturen in. Den kan skapa en illusion av frihet, ge rymd och tillflykt för tankarna. Kulturen kan ställa sig utanför alla nyttoaspekter och vara någonting annat, visa en annan ingång till tillvaron.

Det är motsägelsefullt att tro att kulturen skall kunna bära sig själv. Sponsorer skall inte behöva ha fingertoppskänsla för vad som skulle kunna leda till stort nyskapande. Deras jobb är att hitta bra placeringar.

Dessutom kan man fråga sig ifall det någonsin i historien funnits något kulturellt framgångsrikt samhälle som inte haft statsfinansierad kultur.

Ge mig mer pengar

Jag har problem med skillnader. Undrar vad det är för tankefel som gör att de flesta av oss tror att skillnader måste finnas. Att det finns någonting i avundsjukan och skillnaderna som är en slags drivkraft i samhället, vilket för med sig en hel del ont.

För egen del har jag inga problem med att förstå vem jag är och varför, vilket beror på att jag är sjukligt analytisk. Jag har extremt klart för mig vilka dumheter eller olater som lett mig bort från vissa mål, en förmåga som emellanåt kan kännas som mental böldpest. Den hjälper mig inte, ger mig bara ångest. Samtidigt förstår jag hur jag nått de mål jag nått. Jag har en god grundförståelse för mitt liv och är på ett sätt inte särskilt avundsjuk.

Men jag skulle vilja ha mer pengar. Nog vet jag att mitt sätt att motivera att jag vill ha mer pengar också är en produkt av min hjärnas lite omständliga krav på att det alltid skall finnas en vettig analys bakom det mesta. Jag vet att driften efter pengar kom först, sen hittade jag på en analys, för jag skall lura mig själv att tro att jag är bättre än jag är.Men analysen är bra.

Om jag fick mer pengar så skulle jag bidra mer till ett ekologiskt hållbart samhälle. Infrastrukturen i mitt närsamhälle skulle påverkas positivt genom mina regelbundna besök på krogar och skönhetssalonger. Jag skulle betala in mer skatt till kommunens och statens verksamhet. Jag skulle köpa närproducerad mat och stödja det lokala kulturlivet. Jag skulle köpa dyra kläder som inte var tillverkade av barnarbetare eller skamligt billig arbetskraft. Jag vill ha kläder designade av mästare av samma orsak som jag vill läsa litteratur skriven av mästare.

Även som turist skulle jag vara föredömlig. Eftersom jag var rik så skulle jag ha tid att ta tåget ut i Europa och ägna mig åt ekoturism. Kort sagt om jag var rik så skulle jag kunna vara en bättre människa. Är rika bättre människor generellt? Tror inte det, det är därför de skulle släppa fram mig. Om de rika lät mig bli en av dem så kunde jag ställa upp som den goda representanten. Låt mig bli rik. Amen.

Stilrena bibliotek

Jag är så glad för att stilrenheten är på väg bort. Härom veckan så köpte jag mig en klänning sydd av flera olika blommiga tyger. Jag tillhör bibliotekariekåren, som är besatt av stilrenhet. Hur det är ställt ser man när man besöker många av Sveriges folkbibliotek som ofta inte känns mer välkomnande än ett kylskåp, tomt på allt så när som på en burk Madeirapäron och en påse potatis. Tittar man länge kan man få en ahaupplevelse över den fantastiska korrelationen mellan färgen på burken och potatis samt att allt det vita runt omkring ger en inramning som känns helt rätt. Jag menar att dessa rum som i första hand välkomnar en svensk utbildad medelklass, vilka kanske inte alltid är de som har störst behov av bibliotek, då många av dem köper sina böcker själva.

Vid en närmare betraktelse verkar det som att det svenska offentliga rummet blivit mer sterilt och stilrent desto mer mångkulturellt samhället blivit, som en besvärjelse, ett undermedvetet budskap till vissa invandrargrupperna om att här hör ni inte hemma.

Största anledningen till att jag inte gillar stilrenheten är att den bidrar till en falsk bild av världen. På så sätt att den invaggar oss i en tro att det finns vissa mönster som inte kan kombineras med andra mönster. Men framförallt så är den förbannat kylig och humorbefriad.

Från och med i morgon skall jag alltid bära minst två mönster som inte passar ihop. Om man säger att en trevlig människa är en människa som är rik på variationer och öppnar för olika slags samtal, så är det något liknande med det trevliga rummet. Det är rikt på variationer och överraskningar utan att vara tillrättavisande pretentiös.

Leva

Man borde vara nöjd med att bara leva, men det går inte riktigt. Att vakna upp utan att vara uträknad av sjukdom borde vara en triumf. Känner ett slags ursinne över svårigheten med att uppskatta rälsen som bara för oss utan att vi tänker på det, leder som rör sig, vägar jämna av asfalt och varma element när det är kallt. Alla försök att sätta ord på detta blir bara patetiskt och platt. Smakerna däremot, lukterna och kärleken, men även de förbannade motsatserna.

Till vampyrernas försvar!

Sedan mitt senaste blogginlägg om vampyrer har 53 upprörda läsare hört av sig. Några menar att jag skönmålar den vampyriska livsstilen. Andra tar upp detta med rädslor och påtalar att även om vampyrer inte är farliga, så är det viktigt att mänskligheten har kollektiva rädslor att förenas runt, så att vi skapar gränser för vårt varande. De tycker att det är dumt av mig att berätta sanningen ifråga om vampyrer. Först av allt vill jag säga att jag är tacksam för alla som engagerar sig i mitt skrivande. Era starka reaktioner har fått mig att fundera över ifall jag inte borde ha uttryckt mig lite annorlunda.

Driften bakom den här bloggen är att berätta för folk om hur världen verkligen är. Sanningar som inte får plats i vare sig i tidningar, tv eller böcker. Så Gud välsigne bloggen. Det må vara hänt att jag får betalt av UVW (United Vampires of the World) och EV (European Vampires), men de har inga specifika krav på vad jag skriver i bloggen, de vill bidra till mitt skrivande som också är ett fredsprojekt. Min ambition är att skapa större förståelse för delar av verkligheten som inte är känd för gemene man . Att detta råkar sammanfalla med att jag får betalt av vampyrorganisationer samtidigt som jag skriver om vampyrer är en ren slump. Vampyrerna hade från början lagt pengar i projektet men jag talade om för dem att det inte betydde att de kunde köpa mig. Jag skriver om vampyrer för att jag gillar dem och jag skall inte sticka under stol med att jag gärna vill bli en vampyr själv. Trots att jag stödjer vampyrer helhjärtat och de sponsrar mig så är det inte särskilt lätt för mig att få bli vampyr. Jag får stå i kö som alla andra.

Till de som säger att jag skönmålar vampyrer så vill jag säga att jag förstår er. Förr i tiden var vampyrerna inte alltid så snälla. Men även denna grupp har nåtts av samhällets utveckling, av kulturen och psykoanalysen. Att det inte skrivits några böcker om dagens fredliga vampyrer beror väl på att det inte är särskilt spännande. Dessa varelser lever ett ganska alldagligt slitsamt liv, även om de har en viss guldkant på tillvaron. Men de betalar mer skatt än andra. Även i Sveriges riksdag finns ett beslut om särskild vampyrskatt, vilket väldigt få känner till.

Er som vill ha kvar vampyrer som en symbol för rädslan ber jag tänka om. Jag vet att det kan vara svårt att släppa gamla föreställningar, men hur skulle du själv känna om just den folkgrupp som du tillhörde fick stå som symbol för rädslan. Detta är något alldeles ohyggligt att utsättas för. Vampyrerna har verkligen lidit genom historien. Förutom sitt förfärliga rykte har de haft sitt lyte (blodsugning) som självklart varit ohyggligt svårt att försonas med. Om jag på ringaste sätt kan bidra till att världens vampyrer får bättre rykte så är jag glad och tacksam.