synk

På våren flyttar man

2011-04-30T04:21:00.000-07:00

Jag har fått ihop det med en annan. Vi har bytt adress.

Is there anybody out there?

2011-04-26T21:39:00.000-07:00

Det är sommar skulle man kunna säga. På vår gård och på många närstående gårdar blommar de japanska träden. Inom någon veckan virvlar blombladen som confetti över gårdarna.

Allt är bra men jag vet inte riktigt hur jag skall göra med den här bloggen. Eftersom jag för tillfället skriver i fyra bloggar varav två på fritiden så känns det som att det är en för mycket. Tre är väl också ett heligt tal så därför väger det tungt att sluta med synken. Jag har behov av helighet nämligen. Men vi får se vad som händer. Den andra fritidsbloggen har jag just blivit ansvarig för och den skall står bakom en l förening. Jag är vald som webbredaktör för ett år, men får jag möjlighet hade nog tänkt hålla på längre. Ett annat alternativ istället för att sluta är att bjuda in fler att skriva här. Därför kan ni se detta blogginlägg som en invit. Om någon vill vara med, någon som jag vill släppa in så delar vi så klart på allt ansvar. Om du vill vara med så kan du svara i kommentarsfältet här, eller komma på ett annat sätt att ta kontakt med mig.

Att köa för dyr snabbmat verkar plågsamt

2011-04-23T00:55:00.000-07:00

I dagens GP kan man läsa om att Sveriges dyraste burgare finns på Liseberg. För mig är det fullkomligt obegripligt att folk väljer att äta på hamburgerrestaurang när de går på Lisberg. Där luktar flott, är förfärliga köer, dålig mat och dyrt. Men det är väl det gamla vanliga, folks ständigt pågående drift att plåga sig själva som får styra även här. Att sitta i det grönlummiga med egen matsäck är både vackrare, lugnare och billigare. Tidsmässigt går det nog på jämt ut med att göra egen matsäck och att stå i kö för snabbmaten, det är bara det att man får mer tid till karusellerna om man gör maten hemma. Dessutom finns ju utmärkt garderob som kan förvara maten under tiden som man åker karusellerna.

Påsken och värdet av ett liv

2011-04-21T22:21:00.000-07:00

När man pratar om frihet i dag så är det oftast frihet att välja kopplade till ekonomi. Den regering som vi nu har vill ge oss frihet att välja, de vill inte ha ett överdrivet statligt styrande. Samtidigt så är det en visst politik som styr; mot ägande avbostäder, konsumtion och tjänstefolk. Att det är så här beror självklart på att det är en politik som man tror på, men vi får inte heller att glömma att ägare och privatanställda också har en större benägenhet att rösta borgerligt, så det är klart att dessa förändringar säkrar en borgerlig väljarkår. Precis som att man i början av 1900-talet började med egnahem för att förhindra att folk skulle bli kommunister.

Det besvärliga i kråksången är att det överallt i landet finns människor som sitter och funderar på sin egen frihet, som kommer på ungefär samma saker samtidigt, utan att begripa att de är styrda av staten eftersom det är en stat som säger sig värna om folks integritet. Men det samhälle som byggs fram är också ett samhälle där man inte värderas efter vad man d.v.s en människa, utan för vad man gör. Ett slags skambeläggande av mindre arbetsföra och annorlunda. Detta tror jag på sikt bidrar till att folk mår ännu mer dåligt, att man försöker kompensera genom borgerlig livsstil m.m.Ungefär som att de som är rädda för att bli mobbade ser till att mobba för att komma på rätt sida. Jag tror att det är detta, inte en längtan till ett mer ursprungligt liv som gör att vi börjar vurma för femtiotalet, göra korv, skaffa förkläden. Vi har helt enkelt åkt tillbaka till innan 68 och vår frihet har vi skänkt till konsumtionen. VI lever i ett slags unikaboxar. Om det handlar min roman skulle man kunna säga. Om att inte längre ha någonstans att spegla sig. Om att lida av inredningsprogram och att barndiskussionerna lämnat framtidens samhälle till förmån för säkerhetsanordningar och moraliska aspekter i välgjorda bilderböcker, medan de större barnen utan insyn spelar onlinespel med begränsande kvinnogestalter och obegränsade mansgestalter. m.m, för att det är fullt att ifrågasätta det kommersiella men ansvarsfullt att ifrågasätta konst ungefär.

Brottningsmatchen

2011-04-15T00:40:00.000-07:00

Min sjuåriga dotter beslutade att anta utmaningen och ställa upp i en brottningsmatch med en jämnårig kille. Det var på skoj, inga skador eller så, utan bara för att brottas. Det var väldigt jämt. Andra rasten så fick killen hjälp av några kompisar och då var det självklart inte så jämt längre. Några dagar senare får min dotter höra att hon är dålig på att brottas. Mönstret känns så väl igen, från hela satans samhället. Män eller pojkar som hjälper varandra för att sedan kunna bortförklara kvinnlig styrka. Vi har ett jämställt samhälle den dagen Berlussconi själv dyker upp som överraskningspresent i ett påskägg.

Hur bakom kan man vara?

2011-04-06T10:21:00.001-07:00

När jag var liten fanns det en artikelserie i någon av kvällstidningarna som handlade om mulliga mansgrisar. I dag när jag läser om grabbväldet i SVT i Aftonbladet så blir jag rätt knäckt över en artikel med Micke Leijnegard. Man kanske borde hitta på ett annat ord än mullig mansgris. På sjuttiotalet var ändå feminismen i sin linda, de män som då var mulliga mansgrisar var uppbackade av precis allt. Men idag, 40 år senare, finns det alla möjligheter till att veta bättre. Micke Leijnegard skulle man kunna kalla för totalt off. Jag har ganska stor förståelse för att man är totalt off i jämlikhetssammanhang. Det kan bero på vilken mijö man finns i. I hemmet så kan det också vara så att männen är motarbetade av sin kvinnliga partner som vill markera revir. Se där, jag är inte alls någon manshatare och kan till och med tycka att Micke Leijnegard ser trevlig ut.
Däremot tycker jag att medvetenheten om skillnader i mäns och kvinnors olika villkor bör vara större hos en människa som arbetar som journalist för ett publicserviceföretag än exempelvis någon annan människa. Jag tror att de flesta bilmekaniker i Norrland faktiskt skulle valt att inte uttala sig om varför det är så få kvinnliga bilmekaniker, de fattar att det här är ett område som jag inte är så inläst på(, men nu är jag fördomsfull jag vet). Men Micke Leijengård verkar aldrig ha tvivlat på sin egen allmänbildning så därför uttalar han sig offentligt. Tyvärr verkar han ha missat det mesta om kvinnors villkor på arbetsmarknaden. Hur gick det till? Obegripligt.
När Micke Leijnegård pratar om att det är fler kvinnliga programledare på tv 4 så menar han att det inte är någon Robin Hood tanke som ligger bakom, utan att man har med kvinnor för att de är snygga att titta på, eftersom det alltid varit så det varit. Något mer reaktionärt får man väl leta efter. Här har vi en journalist som verkar mena att världen är oföränderlig. Varför valde han yrket kan man tycka? Någon form av tro på att man bara kan rekryteras för sin kompetens verkar inte fungera i hans hjärna. Män rekryteras för att de är bra, kvinnor för att de är snygga. Men att man skulle kunna ha fler tjejer i SVT för att se goda ut, goodwill liksom. Man kan skicka pengar till Afrika och man kan få låta kvinnor jobba som journalister ungefär.

Bensin i blodet

2011-04-03T00:24:00.000-07:00

Bensin i blodet är inte som Docent död påstod när man är en ung man på en moped. I morse blev det verkligt för mig att bensin i blodet är man haft fullt upp under en vecka och därför inte hunnit med sin motion. En vecka som det hänt mycket roligt men också väldigt mycket att bearbeta, som måste ta sig ut i kroppen för att riktigt bli begripligt. Så är det i alla fall för mig. Första fria dagen som råkar vara i dag vaknar jag därför lycklig klockan 7.0, redo att ta en promenad i skogen innan allt drar igång, som det brukar göra på söndagar med simskola och friidrottsträning eftersom vi tycker det är viktigt att barnen får röra på sig för att deras tillvaro skall bli begriplig. Promenaden blir dock inställd eftersom det regnar och regnkläderna aldrig funnits. Ett fint vårregn som man borde vara glad för. Som berättar väldigt tydligt att nu är detta med snö förbi. Snart kommer gatorna fyllas av människor som ser lyckliga ut. Fyllos kommer att dansa omkring till tonerna av Frälsningarméns orkester som spelar Härlig är jorden. Jag och min familj kommer att se till att äta så många middagar som möjligt ute i parken. Ändå är jag bara frustrerad för att det är något som bubblar i kroppen, som gör att tankarna inte kan fångas ihop och ramla ut snyggt på ett papper. För det var ju det som skulle hända efter promenaden. Jag skulle börja skriva på min blogg igen och känna mig hel. Eller också är det så att jag har hamnat i helvetet. Det finns vissa indikatorer på att helvetet brutit ut på jorden och att regnet i själva verket är syndafloden. Här kommer några sådan tecken:

- Finansministern går ut och säger att kommunanställda har för höga ingångslöner. Det verkar som att alla skattepengar som går till hederlig verksamhet som barnomsorg och rimliga löner är av ondo. Men riskkapitalister får tjäna pengar på friskolor och man får skattereducering för att avlöna en lyxkock på fina festen. Eller är jag med i Kalle Anka? Emellanåt får jag känslan av att Anders Borg är Joakim von Anka är samma person.

- Företagsposten i Gamlestaden flyttar till Konsum. Frågan är när biblioteket flyttar in i Konsum. Från låntagare finns redan förslag på samarbete.

- Grannarna förväntas få en 30 % hyreshöjning för en renovering som de inte är överens med hyresvärden om att de behöver. Många kommer inte ha råd att bo kvar.

Fast ljuset i mörkret är förutom våren också åklagaren i muthärvan som uttalar sig om girighet, hur den drabbar folk som inte har det dåligt. Här finns en möjlighet till filosofisk eftertanke för fler än våra fyllos som dansar till Härlig är jorden.

Här kommer förresten Docentent döds idé om Bensin i blodet:

Add http://rpc.twingly.com/

April

2011-03-01T08:11:00.000-08:00

Jag är utan internet nu så inget bloggande blir det förrän i april. Under tiden kan ni dricka ett gott te som heter psycho lemon och vänta på revolutionen:

ingenting händer egentligen

2011-02-19T12:44:00.000-08:00

Nästa vecka öppnar ett alldeles eget barnbibliotek i Stockholm, TioTrettoni Kulturhuset.Det är inte utan att man blir avundsjuk. De har ju redan ett Rum för barn. Nästa sommar öppnar de ett barnkulturhus på Riddarholmen

Istället för barnkulturhus skall vi här i Göteborg få ett litet Alfonshus i en av backstugorna i Trädgårdsföreningen. Däremot tänker man göra ännu en ungdomssatsning, med något slags ungdomens hus. Jag tycker det skulle passat bättre med ett stort kulturhus dit det drogs ungdomar och andra. Ungdomar är väl den åldersgrupp i samhället som är mest segregerad som råkar illa ut bara genom att finnas till. Där ligger väl en del av problemet mellan ungdomar och äldre. De känner ofta på sig att de inte är gillade, så varför skulle de visa någon respekt tillbaka. Men skulle vi kunna lösa detta med ett ungdomens hus? Inte. Nej ett kulturhus helt enkelt, med band, bio, teater, grupprum, verkstäder och en bar i mitten där man mot uppvisande av leg kunna dricka en öl på ett civiliserat vis. Trots att en rädsla för ungdomar tycks bli större och större så har det sällan funnits så många trevliga och bra ungdomar som nu. Vilket sällan kommer fram annat än i idrottssammanhang. Trots detta ungdomsförakt så är det så många vuxna människor som vill vara ungdomliga. Det är något konstigt mellan generationerna. Obegripligt men trivialt. En rädsla för den egna ålderdomen eller döden kanske. De nya unga påminner kanske om vem man är i dag och aldrig var i går.

På senare tid, inspirerad av Deleuze, har jag studerat gränser och regler. Det som i folklig mun kallas anarki d.v.s kaos (den politiska anarkin har jag aldrig brytt mig om att förstå eller ens gillat, även om jag sympatiserat med och under en tid var medlem av SAC) mest bryter ut när det finns för många regler att bryta mot. Att det är så beror nog mest på en inställning, att man fokuserar på vad som inte sker istället för vad som sker. Jag menar inte att man skall ha ett laglöst samhälle, men lagar och regler är inte heller samma sak. Jag menar att man skall titta efter det väsentliga i stället för det oväsentliga. För även om vi lever i ett samhälle på framfart så finns det något djupt destruktivt i själva framfarten, en generell tendens se på omgivningen som gör att vi definierar oss emot det främmande. Vad ville jag säga om detta? Det vet jag inte. Att alltid veta vad man vill säga är också en dum regel som förhindrar mycket vettigt.

Foppa är som ett spinningpass

2011-02-16T10:51:00.000-08:00

Har ni tränat spinning någon gång? Hört hur instruktören sagt nu är det bara 10 sekunder kvar? Man har pustat ut, tänkt att satan vad fort det gått. Men inte har det varit slut inte. Det har varit slut på en intervall och bara gud eller instruktören (same shit diffrent place) förstår vad som skiljer den ena intervallen från den andra. Men det är slut tre fyra gånger under varje pass.

På liknande sätt har det varit med Foppa. Nu har han slutat. Skillnaden är väl att ett spinning pass håller på att sluta i max 50 minuter medan Foppa har hållit på att sluta sedan 2001. Man får berömma honom för hans förmåga att skapa dramatik och tidningsrubriker.

Jag tittar på teve

2011-02-14T23:15:00.001-08:00

I går tittade jag på gynekologen i Askim som jag också tycker är väldigt bra teveserie (har bara sett på två avsnitt). Jag har också sett ett avsnitt av Solsidan och ett annan avsnitt i en serie som jag inte kommer i håg namnet på. Det var bra och handlade om män som gjorde bort sig ungefär och var kul. Jag är en förströdd tevetittare.

Min lite omständliga inledning är till för att klargöra att jag inte vet mycket om teveserier. Men när jag tittar är det alltid samma slags folk som skildras, till och med samma skådisar (eller kanske inte alla, men de bor nog ganska nära varandra.) Jag tycker att den svenska teveserien generellt håller god klass. Det jag sett av Gynekologen i Askim är lysande.

Vad som bekymrar mig är alltså att det nästan alltid är samma Sverige som skildras. Inga nysvenskar eller fattiga över huvud taget. Det är knappt att det får plats en dansk. Jo Kim Larsen skulle nog kunna vara med om han drack pilsner i bild. Jag förstår att man inte kan skriva om sådant man inte vet. Men problemet är väl snarare att man inte släpper in folk med andra erfarenheter. Vi har ju Peter Birro verkar de tänka. För att få en förändring så tror jag att man skulle släppa in det man absolut inte tror att man behövde, för att få snurr på allt möjligt. Men hur skulle man våga det? Det kostar ju pengar? Fast vad är allmänkulturen till för? Mycket av det som visas är direkt uteslutande, vad är det för bra med det? Som ett slags lektion kanske? Men det var väl inte kulturens syfte? Eller just det, nu mera pratar vi inte längre om kultur utan om underhållning.

Det är som den svenska teverserien går i traditionen från ett Ibsendrama. Jag älskar Ibsen. Men det är inte så Sverige ser ut nu förtiden. Även om det visst är en hel massa folk som nu plötsligt kan kalla sig burgen medelklass och som uppenbarligen har ett himlans sjå att bygga upp sin identitet. Men vi får inte glömma att det finns andra, kanske till och med intressantare öden att skildra. Folk som även om de har mindre pengar än den burgna medelklassen också har intresse av att bygga upp sin identitet. Det handlar inte bara om vilka man skildrar, utan också om berättarstrukturer, att vi måste lära oss lyssna på ett annat slags berättelser. För att få ordning på den här världen måste vi våga titta på den ur olika perspektiv. Det handlar om att skapa ett samhälle där alla åtminstone i sagan får plats som något annat än vildar i skogen. Och då pratar jag inte om vampyrer.

Men hur skulle vi kunna veta något om det? Vi är så upptagna av att försöka hålla oss harmoniska, eftersom vi tror att världen skakar av oss själva och inte hur den ser ut. Så vi får ta våra insomningstabletter, går på våra yogaklasser och ja, lever vidare. Kanske också att vi legitimerar vår existens genom att prata illa om sverigedemokraterna. För deras största uppgift tycks när det kommer till kritan vara att göra oss andra lite godare, lite bättre.

Hoppet växer och man måste älska Tim Jackson

2011-02-12T23:22:00.000-08:00

Jag har inget direkt att skriva. Efter att ha läst om Jaques Lacan och Gilles Deleuze är jag lite vilsen och det är väldigt svårt för mig att veta vad jag har förstått och vad jag har tolkat fel, men det jag läst är något som upptar mig. Deleuze befriar min tanke och gör världen mer oändlig. Deleuze är för mina tankar vad spinning är för min kropp, uppbyggligt inför framtiden. Men Lacan. Fy. Han stensätter vad kön är för något och jag skulle vilja påstå att Lacan med sitt inflytande över konst, film och litteraturkritik har gjort många män till idioter i frågan om vad en kvinna är (som om det var så viktigt att definiera, det tycker inte jag, men det tycker Lacan) och det har givetvis påverkat hela samhällsutvecklingen på sitt sätt. Nej ut med Jaques Lacan och in med Liv Strömquist, vars texter faktiskt har blivit pjäs på Teater Tamauer här i Göteborg (har inte sett).

Men trots allt har jag bara läst en bok om Lacan och det tog en hel vecka. En ganska tunn bok dessutom, men en utmärkt text skriven av Corinne Maier. Hon är verkligen en mästare i att behandla språket (ja det var ju en översättning men ändå) och det är väl det som gjort läsningen om denne manschauvinism genomlidlig. En bra text ger alltid hopp vad den än handlar om. Och hoppet i världen lever. Som revolutionen i Egypten. Det stora händer ofta på ett annat ställe än dit vi tittar, för där vi har lärt oss titta åt är oftast en slags fysisk manifestation av vad som är fel, något oerhört trögt opåverkbart och många gånger det tydligaste exempel på de ledande ideologiernas problem, det är därför det märks så tydligt. Jag är medveten om att jag oerhört optimistisk ifråga om Egypten och jag kommer så vara tills motsatsen är bevisad. Varför skulle jag inte vara? Självklart kommer det muslimska brödraskapet ha visst inflytande i demokratiseringsprocessen. Men jag tror inte på något religiöst styre.

Men framförallt ger Egypten nu ett hopp för oss här i Sverige. Jag vet att det inte är någon inbillning när jag påstår att vårt samhälle på senare tid blivit allt mer auktoritärt där den enskilda människans röst blir allt mindre viktig att lyssna på. Att det är så beror väl på ett högerstyre kanske. Men ett högerstyre som bara är symtom på ett allt mer materialistisk samhälle där välfärd får stå tillbaka för tillväxt. Detta är ett prat som spridit sig till den vanlige mannen på gatan. Nu för tiden är det ganska vanligt att man diskuterar inte ännu slopad samhällservice som något som man borde slopa till förmån för den egna plånboken. I början av hyvlingsprocessen var folk indignerade men nu hjälper de till att hyvla. Man börjar förlora kunskapen om vad en välfärd behövs för, eftersom samhället också blir allt mer segregerat till en framsida och en baksida utan egentlig kontakt med varann. Ja kontakten blir omvänd, i form av manifestationer som friskolor, försäkringar och obskyra politiska budskap.

Det så mycket som visar att vi måste hitta ett annat sätt att leva, eftersom tillväxtmodellen leder oss till en rad olika helveten. Både på grund av att vårt sätt att definiera oss genom att prylar blir viktigare i samhällsordningen än den enskildas värderingar( vilket ger människor olika värden och den papperslöses minst värde) men också för att det ger oss allt större problem med miljöförstöringar.

Därför är det med stor glädje jag ser att Tim Jacksons tankar börjar få uppmärksamhet i Sverige. För drygt ett år sedan hörde jag honom på radion och blev grymt inspirerad. Jag skrev om honom i ett blogginlägg om den Göteborgska biblioteksplanen och har sedan dess försökt följa honom på olika sätt. Men mest varit frustrerad över våra politikers lobotomerade idéer om samhällsutveckling. Det har känts helt kört.

Men nu har det hänt något. Det måste väl ha funnits ett slags Tim Jacksoo- kotteri i Stockholm eftersom han intervjuades i P1. För nu har hans bok Välfärd utan tillväxt kommit på svenska. Det är kö på boken här i Göteborg! I veckan höll han ett seminarium i Stockholm. och han var i Malmö också. Man har publicerat en av hans debattartikar i Expressen/GT och hans bok recenseras i dag på mittuppslag i GP. Vem hade trott att något så revolutionerande skulle komma från den brittiska regeringen?

Min nya smartphone i vågat fodral

2011-02-03T13:53:00.000-08:00

Januari blev inte riktigt som jag tänkt mig

2011-02-01T07:50:00.000-08:00

Januari brukar vara en vit månad. Men inte i år. Fast det beror nog mest på att jag inte drack så mycket vin under julhelgerna som jag gjort de senaste åren. Jag gillar att dricka vin eller öl ibland, men inte för ofta eller för mycket, som det lätt blir med många helger i följd. Dricker jag ett par glas tre dagar i rad så tappar jag inte fotfästet, men den stabila grund som jag vanligtvis står på. Jag börjar tvivla på saker som jag normalt vet. Börjar fundera på vad folk som jag har ytlig kontakt med tycker om mig (vad spelar det för roll vad sådana människor tycker om mig, ägnar de tid åt fundera på mig så beror det väl främst på någon egen hangup och skall man ta hänsyn till sådant så får man inte mycket annat gjort) och är otrevlig mot människor som betyder något för mig.

Jag begriper också att mitt minskande vindrickande över julen delvis berodde på att jag tränade mindre. Sitta inne hela dagarna och sedan dricka alkohol på kvällarna klarar jag inte. Då skär sig kroppen på mig. Som en dålig sås. Men jag inser nu också att jag faktiskt druckit mer vin än vanligt över jularna på senare år för att det varit jobbigt med jul. Så när januari har infallit har jag längtat efter hård träning och asketism i synnerhet. Som för många verkar det som. Men i år var det inte så. Det verkar det som att jag har återhämtat mig efter en sorg. Vi hade en bror som dog 2006. Det är märkligt med döden, vi känner till den men kan aldrig vänja oss vid den. Jag har sett min bror död. Men på frågan om vart han är nu är svaret fortfarande förvirrat. Att han har lämnat oss är egentligen allt jag behöver veta, eller behöver, jag hade klarat mig bättre utan att veta, men det går liksom inte att förlora den vetskapen. Det går inte att vänja sig,men det går att vara van vid att inte vänja sig. Låta det ena januari efter det andra komma och bilda en vardag, mönster, med olikheter och likheter. Mönster i månader och mönster i år. Ojämnheter eller kanske andra mönster som finns där, utan att vi vill låtsas om dem.

Ja januari blev inte vit och inte heller blev det särskilt mycket tränat. Jag blev sjuk, for bort och hade barnkalas. Eller sju gånger tränade jag nog. I dag gick jag första gången på det nya gymmet , tidigare har jag varit på olika klasser. Jag trodde att jag bara skulle gå in och förstå allt, men så var det inte. Det var mycket som var nytt och jag fick titta i smyg på de andra som använde maskinerna. I mitt liv så har jag sammanlagt gått på 8 gym. Det brukar alltid finnas folk som hjälper mig till rätta och det är inget fel. Även om det är något besvärligt i själva situationen av att någon iaktar att man gör fel och tillrättavisar utan att man bett om hjälp. Men i dag kände jag att kommer det en enda man (för det är alltid män) fram till mig och visar mig hur jag skall använda en maskin så biter jag. Attitude rules. Nu är jag stor och ber själv om hjälp ifall jag skulle behöva det.

Fast jag fundera också på en feministisk hämndaktion. Att ställa mig vid sidan av några riktiga muskelberg och påpeka att de tränar fel. Jag minns under tidigt nittiotal, när det fortfarande fanns sådana där överdrivna anabolaberg. Det fanns killar som värmde upp genom att skrika väldigt högt och samtidigt lyfta en 100-kilos skivstång hetsigt upp och ner. Det är sådana där tillfällen då man börjar fundera på ifall man i själva verket kanske befinner sig i en serietidning. Det funderar jag fortfarande på ibland.

Varje månad

2011-01-30T09:46:00.001-08:00

Varje månad måste jag sätta mig ner och betala räkningarna. Det är ett motstånd varje gång och en önskan om att ta pengarna och sticka till en annan värld, med bättre värden. Fast hur långt skulle jag ta mig, egentligen? Inte skulle jag skapa någon vidare framtid för mina barn, eller kanske är det just det jag skulle göra? Om jag släppte loss dem från denna eviga spiral av materialism som skapar det ena mer mysko problemet efter det andra, där folk grubblar och grupperar sig istället för att skaffa mat för dagen eller ett tillfälligt husrum. Då kanske de skulle bli ett under av streetsmartness ju faktiskt efterfrågas i de flesta sammanhang? I stället för att som nu sitta till bords och vänta på att smörgåsarna flyger in i munnen på dem.

Samtidigt så får jag väl hålla med om att det är just det här väldigt privilegierad situation som får mig att ens tänka ditåt. Många utan husrum längtar efter en tillvaro som min. Men å andra sidan har jag det inte särskilt bra i jämförelse med andra, vars problem och domäner för mig befinner sig i en närmast overkligt tillkrånglad horisont. Varför?

I en yrkesrelaterad situation så träffade nyligen jag en kvinna med sina rötter i Latinamerika som växt upp i USA. Hon trodde att svenskarnas olycka och själsliga otrygghet berodde på vår välfärd. Att vi alla hade det ganska bra och därför inte behövde söka hjälp hos varandra, så som hon var van vid där man var tvungen att låna en kopp socker av granne för att få tillvaron att funka.

Vi har blivit ett ensamt isolerat folk som har alldeles för mycket tid att för att skaffa oss idiotiska problem. Ja inte alla förstås. Det finns barn som lider av bara helvete, också en baksida av isoleringen och bristen på insyn. Fattiga familjer som hamnar utanför de gällande normerna och därför kopplar på ett slags skamkänslor av otillräcklighet. Ja självklart även andra med verkliga problem.

Men jag tror inte att det är just välfärden som gör att vi är ensammare. Utan rörelsen som utgår från välfärden, det vi väljer att satsa på , så som individualistiska lösningar, materiella statussymboler och definitioner av jaget.

Att slå bort grunden för sig själv, om folkbiblioteken.

2011-01-26T21:46:00.000-08:00

Här kommer en text om vad som händer på Göteborgs folkbibliotek just nu. Jag antar att den är obegriplig för de som inte jobbar där, så ni som inte gör det, kan sluta läsa här.

Nu håller det på att bråkas på Göteborgs folkbibliotek, eftersom det har bestämts att Kulturförvaltningen skall fördela mediapengarna. Det viktigaste eller det tydligaste i denna fördelningspolitik från de som fördelat verkar vara att man skall ha en antiinellektuell hållning. Beslutet är politiskt och kanske inte kan göras så mycket åt, men jag antar att om man bett om det så hade man säkert fått lite mer tid. I alla fall så folk känner sig många ute på biblioteken överkörda eftersom detaljplaneringen gjordes av ett par få som nu verkar vara tagna på sängen av att man ute på biblioteken reagerar så mycket och stort. Men jag har jobbat i branschen endast i tio år på folkbibliotek i Göteborg och vetatt vi i regel är ganska sena på att reagera. Att vi då reagerar starkt och mycket på den absolut största förändringen sedan 80-talet och en detaljplan som vi inte kände till och som blev offentliggjord lillejulafton, borde vara en variabel att räkna med. Att man inte förstått det är väl den största katastrofen i det här.Det är en antiintellektuellt och rimmar dåligt med vad ett folkbibliotek utåt skall symbolisera och attrahera.

Denna antiintellektuella hållningen innebär att inga beslut analyserats i vare sig kulturpolitisk- eller yrkes -kontext. Några enkla frågor som dyker upp är? Var det verkligen att säkra beståndet av en jämn fördelning av tevespel som förslaget dök upp? Eller att vi skall göra massbeställningar av vårens deckare som ännu inte finns eller har recenserats? Ska marknaden och reklamen helt ta över vårt mediaurval? Hur skall kompetensen för bibliotekspersonalen från de små biblioteken tas tillvaras eller utvecklas?De små biblioteken som man redan nu vet kommer bli sämre med det som kallas floating collection, (man har inte ens ansträngt sig för att översätta termen till svenska vilket säger en del om folkbibliotekssverige i dag)

Men det största problemet är att man skjuter undan benen på sig själv. Om man inte vet vad demokratiska beslut innebär och skall finnas som ett slags förlängd arm i det demokratiska samhället (läs folkbibliotek) så tappar man balansen. I detta innebär väl också att man skall vara en plats för det offentliga samtalet, men då krävs väl på något sätt att man vet vad ett samtal är.

Tyra Banks, Dolce Gabbana och jag

2011-01-18T09:53:00.000-08:00

Jag ägde en gång en Dolce Gabbana väska, en vanlig och relativt billig modell givetvis, men dock. Jag visste att den var dyr, men tyckte egentligen som mina kompisar, att den var förfärligt ful. Tyvärr gick den inte ens till loppis. Jag slängde den. Möjligtvis hade det ändrats om de vetat att det var en dyr väska men jag vet inte, det var nog något med mig också, jag bar inte upp den. Jag och kläder har alltid varit ett problematiskt kapitel. Oftast bryr jag mig inte så mycket om det, mina tankar är som man brukar säga någon annanstans. Tills jag sitter där och inser att jag ä slafsig. Det är ofta förknippat med någon slags skam. Har väl med renhetsteorierna att göra. Dirt is a matter of place som antropologen Mary Dogulas sa

En annan tolkning av min dåliga stil är förstås att det är oerhört få kläder som passar min stil. Jag är inte speciellt svensk i mitt sätt att tänka kläder. Tycker att svenskar överlag är ganska trist klädda och är inte sådan att jag åker utomlands för att köpa kläder. Men när jag väl hittar något som jag trivs med då slår jag till, även om det självklart ofta kostar så mycket att jag inte har råd att köpa några ordentliga vardagskläder. Så min klädstil är i princip så att jag äger några få finkläder som jag nöter tills de är utnötta och inte alls är särskilt fina längre. De som sa att jag hade en fin klänning två år tidigare nickar lite igenkännande åt den reminiscens av en klänning som en gång var. Men jag är en ganska andlig typ så det dröjer oftast ett tredje år innan jag inser att den där idén om en vacker klänning inte längre befinner sig i fysiska universum. Nu har jag avslöjat mig. Det här är väl ungefär det skamligaste jag kommer att skriva här.

Apropå mode så tittar jag ibland på Top Modell. Det jag gillar med Tyra Banks är hennes namn. Inte mycket annat. Men en gång sa hon något som jag lade på minnet. Hon klagade på en tjej som inte var tillräckligt tränad. Tjejen skyllde ifrån sig och sa att hon inte hade råd med ett gymkort. Tyra tyckte att tjejen saknade de rätta takterna och att bristen på pengar inte var något skäl till att inte träna, det kunde man göra ändå hemma. Sådant gillar jag. Att inte sätta upp onödiga stopps. Så jobbar vi ganska mycket på min lågbudgeterade arbetsplats och så jobbar framförallt min man med sitt skrivande och den tidsbrist som heltidsjobb och barn innebär . Antingen vill man eller också vill man inte. Löjligt att inte stå för en bristande vilja och istället lägga ut dem på en massa påhittade yttre omständigheter. Att komplicera i onödan kallas också för att vara dum. Personligen är jag också ganska korkad på många sätt men just inte på det här sättet.

Men det är andra saker som jag inte gillar med Tyra Banks och Top Modell. I går tittade jag en kvart och då skulle tjejerna plåta en bild där de skulle demonstrera något som de blivit mobbade för. Det var alltså en väldigt sårbar situation. Där alla dessutom uppträdde i bikini. Men en person skulle sedan alltså röstas bort. Jag vet verkligen inte hur det gick för jag stängde av. Men det jag såg var nog, En av modellerna var dessutom anorektisk, vilket hon verkligen fick höra av juryn sedan. Det kanske var bra eller dåligt det har jag ingen kompetens att bedöma, men hur bra var det att ta med henne från första början? . Ett dubbelt budskap, man låtsades bry sig om att tjejerna varit mobbade, något som man själva verket utnyttjade. Sedan sensmoralen om att den som inte tillräcklig vunnit över sin svaghet och gjort den till en styrka skulle åka ut. När det inte alls egentligen handlar om att visa en styrka utan det i själva verket är en tolkningsfråga, en smak som bedöms. Prata om skambeläggande. Helt sjukt.

Överspelad

2011-01-15T13:55:00.000-08:00

Denna blogg börjar kännas lite överspelad. Jag har på något sätt uppnått vad jag strävat efter Jag antar att blogga är en prosaisk översättning av jamma. Jag har blivit lite friare. Lärt mig lita på min förmåga. Att skriva på romanen är ungefär motsats mot att blogga. Ett blogginlägg lägger jag aldrig mer än högst en timme på, beroende på hur långt det är. Men jag arbetar aldrig med orden, låter dem komma som de vill. Utan kollar bara snabbt ifall det finns några uppebara fel. Med romanen, är det, ja herregud, helt tvärtom. Där letar jag efter ett slags exakthet. Många som läser min blogg tror säkert inte att jag är så sjåpig när jag skriver, men det är jag, och därför kan jag i princip aldrig läsa om något av mina blogginlägg mer än ganska flyktigt och utan tyngd, för det finns alltid en chans för mig att fastna i min egen text, den bästa av egotripper, helt inåtvänd, utanför allt annat.

Inte så att det måste vara så unikt och nyskapande, men det skall vara meningar med en klangbotten som når mig. Jag tycker att det är lite jobbigt att prata om hur långt tid det tar för mig att skriva varje sida. Allt jag kan säga är att det kan ta fruktansvärt lång tid.

Mitt skrivande av romanen går till ungefär så här. Först skriver jag ner det som rinner genom händerna på mig. Sedan ändrar jag. Sedan ändrar jag igen. Sen får jag ändra en tredje gång eftersom det börjar se konstruerat och överlastat. Därefter följer filandet som skall skapa melodi och resonans mellan raderna, skapa något eget. Under hela skrivperioden händer det saker med mig. Det är väl vad som kallas att gå från klarhet till klarhet.

Den största insikten jag fått idag är att man inte kan känna i en bättre roman skriven på 2010-talet. Det får vara slut med att kännandet och för det som kommer ut ur kroppen för att bilda det ena eller andra som tankar eller rörelser måste få andra metaforer. Ni hör ju själva det är väldigt överdrivet. Ja det är en märklig sak att hålla på med.

Sen själva historien. Inget märkvärdigt alls. Kommer säkert gå som bygderoman om den kommer ut.

Ibland känner jag mig annorlunda

2011-01-14T18:26:00.001-08:00

Som nu när julen är slut och alla skyndar sig allt vad de kan för att få bort julpynt. Det är nu jag vill ha det kvar, låta snön och vinern få en lyster av det som är ljust och heligt. Men skillnaden är att jag tog fram grejorna julveckan medan de flesta andra började redan i början av december och vissa fall i november. När de sprang runt som värst och ändå inte han njuta av ljus och glitter, så nu är pyntet mest en påminnelse av allt som får dem fattiga i januari. Jag tycker min idé är mycket bättre.

Gilles Deleuze, Kal P Dal och gorgonzolasås

2011-01-08T08:51:00.000-08:00

Nu skriver jag som pliktskyldigast, för att upprätthålla någon slags kontakt mellan bloggKarin och vardagsKarin. Jag har inte så mycket tid för bloggande det här året, dessutom är mina glasögon på jobbet, så fel lär ni hitta. Jag har lånat hem Claire Colebrooks introduktion till Gilles Deleuze. Jag hoppas på att bli påverkad i rätt riktning. En av Deluze kända frågor är "Fråga inte vad en text betyder utan vad en text kan göra". Det sådant jag gått funderat på på sistone. En annan person jag studerat lite närmare på sistone är Kal P Dal. Jag har snart läst klart biografin "Raka rör Historien om Kal P Dal" av Peter Dahlqvist och Jeanette Rosengren. Det är saker som jag gör för att utbilda mig själv till författare. Studera hur uttryck som tar sig fram och varför. Det är därför jag gillar mat så mycket. Mat ger svar omedelbart, oavsett vad man tycker om det så lämnar det något åt smaklökarna och ger en rörelse genom hela kroppen. Jag gillar saker som ger svar helt enkelt.
Här kommer mitt recept på goronzolasås för pasta som jag skrev om för ett tag sedan. Den påminner till sin bas mycket om pastasåsen för den heta räkgrytan. Tricket är nog hönsbuljong, det funkar bra för det mesta. Men jag höll på och trixade ganska länge innan jag hittade de rätt ingredienserna för en bra gorgonzolasås. Cremefraichen mildrar smaken en aning och det är klart att det kanske man inte gillar, men jag gillar det mycket, dessutom är konsistensen fantastisk. Bra pastasåser lägger sig i pastasnäckorna om det nu är den pasta man valt och det är klart det är! Det är en sås som fungerar mycket bra även för blåmögelost. En av damerna i ostcharken tycker att jag man inte skall köpa överdrivet dyr för blåmögelost att göra sås på, att man skall spara Roquefort och Stilton till bättre tillfällen, eftersom det exklusiva liksom gås miste om när man kokar upp och drygar ut. Jag köper aldrig vare sig Roquefort eller Stilton, men ändå jag brukar känna att jag är både medveten och sparsam när jag lagar blåmögelostsåspå Kvibille.

Gorgonzolasås
500 gram gorgonzola
5 dl cremefraiche
1/2 hönsbuljongtärning
1- 1,5 dl vatten
Svartpeppar
salt

Koka upp cremefraiche med vatten och hönsbuljong, ett tag typ 10- 15 minuter. Mosa under tiden gorgonzolan som man rör i
cremefraicheblandningen efter att man tagit den från den varma plattan. Rör tills bitarna är upplösta. Servera genast. Obs! Det här är en rätt som står sig slätt utan ett glas gott rödvin. Ingenting annat duger. Även om öl självklart är att föredra vid de mesta andra tillfällen.

Tips för att hålla värmen

2011-01-05T12:01:00.000-08:00

Vintern är måhända lång och kall. Men ljuset från snön gör nytta, bara man ger sig tid till att gå ut. Snöns största fördel för mig är att ljudet studsar så bra i snön. Allt blir dovare, som från en film från sextiotalet, dovt och lite mystiskt. Jag bor vid en trafikerad gata och kan inte förklara det på något annat sätt att under snötiden så är det som att ljudet är pålagt efteråt, eller snarare utanpå. Medan ljudet annars är något som borrar igenom hela mig så att det istället är tankarna som känns som pålagda efteråt.

Under vintern får jag också en större distans mellan hemma och borta. Hemma är det som allt luddar ihop sig, blir kuddlikt och välkomnande, får alla otrevligheter utifrån att vika sig. Hemmet blir ett skydd från all slags kyla.

På vintern sköter jag också om min kropp på speciella vis. Den kräver mer för att inte gå åt av minusgrader. Här är mina tips för en bättre vinter:

Fötterna
Förse dem med med ullfrotté. Finns olika slags sockor. Norska raggsockor så väl som skidsockor från sportaffären. Sov i sockor. Ägna mer tid åt att fila och smörja in dina fötter. Mina fötter är riktigt varma hela tiden och det gör underverk för hela kroppshållningen. Man kurar inte och slipper nackvärk för att kroppen fryser.

Händerna
Blir ofta spruckna. Använd bra vantar. Sköt om händerna på bästa sätt för att undvika sprickor och sår. Det finns många handskötselkit i olika prisklasser.

Kroppen
Många slarvar så att kroppen torkar ut i kylan. Att hålla kroppen smord är inte så krångligt som det verkar. Ett sätt är att hälla olja i badvattnet och det behövs verkligen ingen speciellt dyr olja. Rapsolja går bra. Håret kan bli i fetaste laget men detta ordnar sig om du ser till att schamponera det torra håret som du sedan sköljer när du badat klart och sedan tvättar en gång till. Ytterligare ett tips är att smörja sig med olja eller lotion innan man torkat sig helt så att man binder vätska med fettet från oljan eller lotionen.

Vitaminer
Det är svårt att få i sig nog med vitaminer på vintern. De maskerade potatisarna som säljs som äpplen så här års är inte mycket att ha var sig i vitamin eller smakväg. Att slänga i sig dyra vitamintabletter ger ofta ett överdrivet överskott. Tricket är ekologiskt, det ger både bättre smak och mer vitaminer. Om man inte har råd med ekologiska så skall man absolut inte slänga ut pengar på de patetiska grönsaksupplagorna som säljs i grönsaksdiskarna under vintern, ett slags asiatiska botoxvarianter av grönsaker utan vare sig smak och eller förmåga till förruttnelse. Köp då heller svenskt och fryst eller ja i värsta fall ett rör med vitaminer.

Bastu
Uppsök en bastu. Stanna i timmar. Det värmer upp märg och ben.

Själen
För att hålla värmen i själen så skulle jag vilja länka till en sång där en av vår tids största poeter, Bob Dylan sjunger en mycket talande låt som heter Man of peace. Men av snålhet eller något annat så finns inga orginalinspelningar av Dylan på youtube och därför länker jag till texten på låten här istället. Men det är en låt som varit refräng till min vardag under den senaste veckan. Den har gett mig distans. Som ytterligare uppmuntran vill jag avsluta med visdomsorden från Michail Bulgakovs Mästaren och Margarita att feghet är den största synden. Det håller jag helt med om.

2011 vad kan det vara för något och allt ni behöver veta om en racerkäft

2010-12-30T09:16:00.000-08:00

Man kan undra. Meningen är väl att jag skall skriva klart min roman. Jag börjar bli klar över vad jag kan vara bra för. Att skriva har alltid varit min grej men jag har alltid undrat ifall jag verkligen har något att komma med, för mycket onödigt har man ju läst. För mig är skrivandet en blandning av fullkomlig hybris och en misstro på att jag har något alls att komma med. Allt jag skriver i romanen skall vara så totalt originellt och tankeväckande, samtidigt som jag har stora tvivel på att det är någon mening med att folk läser vad jag skrivit. Problemet är därför att jag alltid sitter fast i mina resonemang med mig själv. När jag skall svara mig själv på frågan om mitt mindervärdeskomplex så kan jag plocka fram mitt hybris och vice versa. Svaret har därför blivit att inte fundera så mycket utan skriva.

I andra sammanhang är funderande viktigt som i processer där många människor är inblandade. Jag har på sistone sett en del skräckexempel på hur man valt att exkludera både längre tankeverksamhet och personal i viktiga beslut. Bland annat har man för folkbiblioteken på några månader tänkt ut en modell av fördelning av media som innebär en chockartad minskning av mediabudget för vår stadsdels tre bibliotek. Man försvarar sig med att man dragit modellen på några möten, två tror jag. Jag vet inte vad som är mest oroväckande i detta, att man är så vårdlös med skattebetalarnas pengar, eller att representanter för folkbiblioteken som ändå tros vila på någon sorts kunskapsbank och dessutom sägs vara ett fundament för det demokratiska samhället, inte är på det klara med vikten av vare sig välgrundade eller förankrade beslut.

Man kanske inte skall vara så drastisk att man kallar det självmord men väl för en självdestruktiv rörelse. De största förändringarna i medianslagen är att i stadsdelar där man har låntagare som lånar mycket kommer att få mer medianslag. Detta är kanske logiskt på ett sätt. Men dessa låntagare är de som är aktiva och beställer nya böcker, de som i mångt och mycket tillhör den bildade medelklassen. Och om man vill ha levande bibliotek överallt så bör man väl istället satsa mer i biblioteken där man lånar mindre?

Som det blir nu så får våra låntagare som i regel inte beställer böcker, men väl har många besökare, mötas av tomma bibliotek utan några som helst nya böcker, eftersom de få böckerna kommer att fara runt mellan de välbeställda köande låntagarna. På så sätt blir det nya medianslagets systemet ett slags förlängning av rutavdraget och det är våra lite fattigare låntagare som får betala. Ett moderat samhälle indead. Eller vänta, var det inte sossarna som styrde i Göteborg, med stöd av Miljöpartiet och Vänstern? (Jag är så trött på denna medelklass som utarmar vårt samhälle, genom att dra upp tempot då de har rutavdrag, som förstör kommunbudgetar genom att välja friskolor och som nu också i Göteborg dessutom skall ha en stor del av medianslaget för biblioteken och samtidigt röstar för sänkt skatt)

Sen skall man också göra vissa speciella inköp, på stadsbiblioteket, och det låter ju bra, om det varit just specialmedia, men inköpen skall också gälla skönlitteratur som fantasy och manga. Vi har väldigt duktiga specialister på våra bibliotek av fantasy och jag blir förbannad bara jag tänker på att denna kompetens inte längre kommer att tas tillvara.

Ja nu skall jag inte haka upp mig på detta. Jag hoppas fortsätta jobba deltid, skriva om så inte ett ord blir tryckt. Så livet blir hur som helst bra, för jag har den rätta inställningen vet ni och det är inget jag gått på kurs för, utan något som jag råkat födas med, turligt nog.

Nu hade jag egentligen tänkt skriva om Kal P Dal, mitt fantastiska recept på gorgonzolasås, hur jag tränar och ger barnen godis före maten för att få dem hungriga. Men man kan ju inte hålla på hur länge som helst. Jag har introducerat ett nytt ord för mina kollegor i dag; racerkäft. De visste inte vad det var, men en racerkäft är alltså en person som pratar snabbt och mycket. Jag var en riktig racerkäft när jag var liten, men numera är jag endast racerskrivare. Punkt. Resten får jag skriva en annan dag.

GOD JUL

2010-12-23T23:47:00.000-08:00

Det är nu julaftonsmorgon. Jag ligger i min säng, dricker latte, läser tidningen, bloggar. Barnen har precis fått sina morgonjulklappar, lego och bygger med det. Jag vill väl helst att de skall ta på sig sina finkläder och bli representabla, men här sitter jag själv, i en sladdrig morgonrock. Jag ska inte göra mycket i dag. Julbordet blir minimalt. Jag har köpt sill, köttbullar, skinkskivor i charken. Lagat lite godis det är allt. Och osten, den är viktig. Jag hoppas kunna läsa större delen av dagen. Jag har en intressant ungdomsbok liggande "Och" av Bitte Havstad. Efter Kalle blir det mat och besök från en släkting, som kommer med flyget från ett annat land och får fira julafton med oss istället för sina barn. Det blir roligt för oss, men säkert ledsamt för honom. Hur trevliga vi än är så kommer han att sakna sina barn. I morgon åker vi alla samma tåg till resten av släkten Värmland.

Men jag tänker åter på julen igen och hetsen. Att man pratar så mycket i den här regeringen om att människan inte skall styras så mycket av staten utan ha fria val. Jag håller med om det. Men problemet i dag är väl att befolkningen styrs av marknaden, som skapar behov och hela liv för oss. Vem kan vi annars skylla den ökade julstressen om inte på marknaden? År efter år har julhandel satt nya rekord. För att vi skall kunna göra fria val så måste man satsa på utbildning och folkbildning, det kritiska tänkandet måste i fokus! Problemet just nu är att marknaden tar över allt större områden, bibliotek, tevekanaler och ingen tycks riktigt fatta vad det är för fel med det, eftersom vi inte är särskilt välutbildade (och då menar jag inte långa utbildningar utan bra utbildningar) Samtidigt som folk nästan stressar ihjäl sig och får lära sig att det är deras eget fel.

Statsministern säger i teve att alla kvinnor skall få möjlighet att jobba heltid, att det är diskriminerande för dem att jobba deltid. Men vad han egentligen säger är att ännu fler skall bli en del av marknaden. Missförstå mig inte, jag tycker också att folk skall få jobba heltid men jag tycker att heltid skall vara 30-35 timmar i veckan. Jag tror vi behöver ett samhälle där fler jobbar mindre. För att utveckla ett eget liv som inte helt är styrt av sitt eget kritiska tänkande. Jag tror på ensamheten.

Om man vill att folk på gammeldags liberalistiskt manér skall kunna få välja sitt liv, så får man ha ett annat samhälle än det vi har i dag. Vad folk utsätts för nu är en marknad som binder dem i räddhågsna tankar. I mitt jobb som folkbibliotekarie träffar jag dagligen ganska många personer som inte får plats i dagens hetsiga samhälle. Det är många gånger kloka människor som vet mycket tack vare att de inte håller det där sjuka tempot. Bland annat finns där en person som redan i juli månad exakt kunde räkna ut hur många bilar SAAB skulle sälja i år redan i Lite skillnad på SAABledningens egna överdrivna förhoppningar. Tänk om de kunnat fråga honom om råd. Men det är klart, han har fel utseende, fel adress, fel allt förmodligen om man frågar SAAB-ledningen.

Vi stressar, tjänar pengar men får en allt sämre fungerande välfärd. Eftersom man har fått lära sig att allt handlar om närande och tärande så ligger det ju sakens natur att skylla bristerna på de som man valt definiera som tärande. De som av någon anledning inte får plats i den här hetsen, som kanske är nyanlända eller sjuka. Därför växer främlingsfientligheten och de allt annat än humanistiska ideologierna. Vem tar ansvar för det? Alla skyller ifrån sig. Trots att man vet vissa saker. Att främlingsfientlighet växer när det är liten skillnad mellan de etablerade partierna. Men Moderaterna kallar sig för Nya arbetarpartiet. Socialdemokraterna pratar om medelklassen. De etablerade partiernas bristande ansvar för främlingsfientlighetens växande är skamligt.

Samtidigt får vi inte glömma vad Tim Jackson säger, ni kan läsa om vad jag skrivit i ett blogginlägg om honom här. Vi måste ändrad inriktning för att få den här världen att fungera långsiktigt. Ökad produktion är inte vägen. Vi måste börja tänka nytt, men ingen vågar verkar det som, eller också är deras hjärnor bara överhettade.

Ursäkta alla förmodade korrekturfel. Mina glasögon är försvunna. Hittar jag dem inte får jag väl gå till Seven Eleven och köpa ett par nya.

Julen motverkar sitt eget syfte

2010-12-23T08:45:00.000-08:00

Julen skall vara ett ljus i mörkret. Ett firande av Jesus, syndernas förlåtare och en av kärleksbudskapets företrädare. Jag är inte kristen, ej heller medlem i någon kyrka. Men jag menar att julen som den nu är är åt helvete, styrd och dominerad av dumskallar. Folk känner sig aldrig så ensamma som under jul. Man stressar så man blir sjuk. Äter så man blir sjuk. 25 % av alla barn är oroliga inför jul för att deras föräldrar dricker för mycket alkohol. I går när jag var nere i nordstan och gjorde min julklappshandling så kände jag mig sjuk. Det pratas så ofta om att barn måste lära sig sätta gränser. Att det är många med gränslösa diagnoser. Men i går så kändes det väl mer som hela vårt samhälle har fått ADHD. Inte konstigt att folk som har problem med gränser har svårt att klara sig i dagens samhälle, som mer eller mindre går ut på olika typer av hysteri. Det värsta är väl att höra de som menar sig att de tar det ganska lugnt, sedan får man höra om alla trettioåtta sillsorter de lagt in m.m. För vem gör man detta? Jag vill bara säga att det är sjukt. Inget annat.

Jag dementerar

2010-12-23T04:05:00.000-08:00

I dagens Metro kan man läsa att en stjärnbloggare är åtalad för att ha åkt fast i tullen efter att över nätet beställt in 120 narkotikaklassade tabletter. Jag vill härmed dementera, det var inte jag.

Jag förbereder mig för något slags jubileum

2010-12-17T18:17:00.000-08:00

I Januari fyller Synk 2 år. Jag är väldigt glad för hennes födelse, även om hon var helt oplanerad. Nu är frågan hur jag skall fira. En idé är att lotta ut några burkar pesto. Eller skall jag ägna en hel dag åt att blogga, kanske meditera över ordet synk eller bara låta dagen passera. Egentligen skulle jag vilja ha en idrottsmanasorti, en återuppståndelse alá Peter Forsberg när han slutade och sedan kom igen efter bara några månader. Sen kunde jag hålla på så under några år. Om det bara fanns några som brydde sig.

Apropå idrott så lyssnade jag häromdagen på Debatt med bland annat vår kulturminister. Hon tycker ju att vi skall ha fler volontärer i kulturen. Det dumma med den debatten var de som inte höll med kulturministern, för de framhöll inte de viktiga argumenten, för de utvecklade aldrig sina argument. Kulturministern sa bland annat att i idrotten hade man mycket volontärer och att detta höjde idrottens status. I slutet av debatten verkade det som att förslaget om att ha volontärer i kulturen inte var någon grej eftersom det redan fanns så mycket volontärarbete i kulturen. Men det är väl ändå en himlans skillnad på att jobba gratis på en statlig institution som ett museum och att jobba exempelvis med ett eget band eller en teatergrupp? Volontärerna i idrottsrörelsen kommer dessutom från föreningsverksamheten och det finns folk som jobbar ideellt för alla slags föreningar, det är föreningens grund. Sen tycker jag resonemanget om att idrottsrörelsen har mer status är märklig, så tycker inte jag det är, det är bara olika slags status.

Men i vissas ögon har det ena mer status än det andra. I min värld har kulturen mer status och i Lena Liljeroth Adelssons värld är det alltså idrotten som har mer status och det bekymrar mig inte. Vad som bekymrar mig är att hon verkar tro att idrottens status kommer sig av att det är många ideellt arbetande i idrottsvärlden, det är ett direkt riktigt korkat uttalande. Idrottens status kommer sig av att det finns stjärnor och pengar i toppen, ingenting annat. Det är bra betalt som ger status, inte ideellt arbete. Men att sätta volontärer på muséum för att man inte har råd att betala folk för arbete som uppenbarligen behöver göras är ju något helt annat. Sedan detta att man i Sverige plötsligt inte har råd med någonting längre i Sverige. Det är ju väldigt konstigt att man använder sådana termer när det i själva verket handlar om fördelningspolitik.

Det som Lena A.L kallar att erbjuda folk mening kallar jag att utnyttja folk. Men så sker i och för sig ständigt i dagens samhälle. I det offentliga genom att man driver runt verksamhet med hjälp av billig arbetskraft. Företag lånar ut pengar med ockerräntor utan att man kan sätta dit dem och friskolor pumpar kommunerna på pengar. Melodin tycks var att det gäller att hitta några människor som man sedan skaka om för att se hur mycket pengar man kan få ut ur dem. Människor som ett slags spargrisar att skaka på.

Nu vet jag plötsligt hur jag skall göra för att fira mitt jubléum. Alla läsare som vill kan få jobba ideellt med bloggen och få chansen att vinna en pestoburk. Om ni vill kan ni gå till arbetsförmdelingen och se ifall ni kan få något bidrag är det okej med mig. Här är förslag på arbetsuppgifter som volontärer kan syssla med för att förverkliga mitt entreprenörskap.

- Skaffa sponsorer. Ringa runt till företag och fråga ifall de vill betala mig en summa för att jag skall kunna hålla på med mitt bloggande på heltid. Om det inte går så är tiggande på gatan helt okej. Men målet är att jag som person skall kunna skapa en image som rik och framgångsrik. Det stärker mitt varumärke och skaffar säkert fler läsare.

-Nätverka. Jag är en väldigt ocool person som mest umgås med barn och böcker. Men det vore väl bra om någon lite coolare person i de lite trängre och finare kretsarna pratade om min blogg i lite olika sammanhang. På tal om mat, Göteborg, poltik, gud, ja på tal om allt! Sedan är det bara att vänta på att någon känd person nämner bloggens namn vid något viktigt tillfälle, Fredrik Reinfeldt kunde nämna det i någon debatt. Eller kungen vid riksdagens öppnande. Men annars Jimmie Åkesson går också bra, bara det är någon på teve.

- Blondiner med silikonbröst. Jag vet inte exakt hur jag skall knyta dem till min blogg och mitt varumärke, men jag kommer nog på något.

-Mytbildning runt min person. Någon måste naturligtvis arbeta med att skapa en historia runt min person, bygga varumärket. En viktig sak att få in för att folk verkligen skall tro på mig som mäktig är att jag är hård, elak, men ändå rättvis ändå på något vis. (Det är spännande med elaka personer. Är de snälla bara en gång så får de i regel mer cred för det än folk får som är snälla hela tiden. Jag tror att det handlar om rädsla och ett behov av att försöka få gunst av folk som man är rädd för, men här har vi något av grunden för orättvisa. Vi bygger den själva genom att inte varar tillräckligt reflekterande)

-Grafisk profil. Någon måste arbeta fram en fin grafisk profil åt mig. En snyggare design på min blogg. När jag tänker på det så har jag alltid drömt om att någon skall designa ett slags örhängen, men det är kanske lite för mycket begärt.

Ja det var några arbetsuppgifter jag kom på.

December är en förfärlig månad

2010-12-12T03:38:00.001-08:00

Jag mår inte bra av rent ytliga själ. Min fot strejkar sedan nio månader. Man skulle kunna kalla det för en graviditet men det kommer inget gott ur det. Så fort jag motionerar så mycket som jag vill så börjar foten att linka. Sen kom hösten och mitt gym gick i konkurs. Förra året vid den här tiden så längtade jag efter att gå ut och jogga redan i sömnen på heldagsmorgnarna och till gymet gick jag minst en gång i veckan. Nu är jag hemma och äter skumtomtar, som är gjorda utan varje spår av naturlighet, och som påminner om allting jag just nu står för; som dålig färgsättning, fjanteri och runda former. Man skulle också kunna säga att jag äter chips och dricker folköl varje dag, så är det inte. egentligen, men känslan är den samma som om jag gjord det, eftersom jag i grunden är puritan och arbetsnarkoman och ser mig själv mer som idé än mänska.

Min grundidé är ständig flow och det enda som jag egentligen är riktigt stolt över med mig själv är mitt goda humör. Ett tillstånd som finns för det mesta och även nu, uppbyggt på god sömn mat, motion och många många bra relationer till både romanfigurer och riktiga människor. Men mitt liv börjar nu allt mer att likna den svenska järnvägen. Det funkar inte riktigt att köra på som vanligt eftersom underhållet inte skötts. Om jag fick välja tillvaro just nu så skulle jag helst av allt vilja åka på en månads träningsläger med NMT-pass.

Istället kommer detta jävla december då man skall mysa i ett kör. Mysa och titta på barn som uppträder. För övrigt tycks jag vara den enda i världen som anser att barn som håller på med kultur inte skall behöva ställa sig på en scen utan istället ha sitt utövande som ett slags icke målinriktat självförverkligande, en lek, och att de som vill ställa sig på en scen skall få göra det senare i livet.

Ibland känns det som att tillvaron är uppbyggd runt stopp. Sammanslutningar för att förhindra flow. Det är när jag befinner mig i sådana sammanhang som jag önskar mig existensiella problem eller hårda gympass. Något tungt att bita i. Inte som nu när jag är besvärad av fettvalkar och hemfaller åt någon slags meningslös tankeverksamhet riktad mot sådant jag borde göra men inte gör. När jag slutar se mig själv i en historisk kontext och inte längre förstår att dessa triviala problem är skapade av marknadsintressen som vill tjäna pengar på min kropp , så att jag skall gymma, sminka mig, köpa dyra kläder och något idiotiskt dietpulver. Som skall få mig att jubla av glädje för att jag är 43 år och har kvar både tänder och sexualitet. Även om tänderna ibland får putsas upp och sexualiteten mäts i betraktarens ögon, eftersom kvinnor fortfarande mest är objekt och därför har ett visst krav av på sig att piffas upp, för att över huvud taget skall få plats i den hetronormativa världsbilden och det vill man ju, som ett slags försäkring för att få vara kvar i det heliga äktenskapet med den alltigenom ungdomlige, jämställde och vältränade mannen.

Vad är det frågan om?

2010-12-10T02:41:00.001-08:00

I dag när jag stod i Brunnsparken och väntade på 60-bussen så kom en tiggare fram till mig. Hon grät och pratade. Till sist gav jag henne några euro, som var de enda mynten jag hade. För några år sedan kom tiggarna till stan. De satt i portarna till köpcentrumen och min son grät när han såg dem för första gången. I dag går de runt i spårvagnarna och på gator och man känner sig allmänt, ja fel. Jag är emot dessa tiggare. Att vi har dessa tiggare i Sverige i dag är till mångt och mycket en konsekvens av mer öppna gränser. Men jag är inte för en mer restriktiv invandrings eller gästarbetar-politik. Jag är emot att dessa fattiga människor kommer till oss för att få det bättre men bara får plats som tiggare. Angående invandringen så är jag hejdlöst politiskt inkorrekt. Jag är nämligen för helt öppna gränser och att detta är något politiks inkorrekt kanske ni snart lägger märke till i kommentarsfältet.

Jag är emot den rådande samhällsutvecklingen där det blir allt större skillnad på folk och folk. Där segregation blir en räddning för de som har råd och en krass verklighet för de andra. Där folk går runt och tigger. Där skolorna blir sämre och sämre enligt internationella mätningar. Där vår miljöpolitik blir sämre och sämre enligt internationella mätningar. Trots att allt pekar på att vi måste han någon slags omställning för att klara oss så ökar samtidigt koldioxidutsläppen. Tågen fungerar allt sämre och politiker sa senast i går på teve att man inte kan ge sj och banverket hur mycket pengar som helst.

Men vissa får då hur mycket pengar som helst, som exempelvis Leif Johansson som avgående VD för Volvo får 100 miljoner i pension. Vilket inte är något som Leif Johansson inte kan göra något åt enligt Volvos informatör, det är de regler som gäller. Det är ju ändå en VD man pratar om. Han borde väl ha både civilkurage och förståelse för att dels säga det här är fel och jag delar ut pengarna som julbonus till metallarbetarna istället. Men det gör han inte. För han har ju jobbat så himlans hårt. Jag tror att det är minst lika hårt att vara tiggare på gatan. Faktiskt. Jag vet inte exakt vad det är som gör att Leif Johansson är så mycket mer värd än många av oss andra. Inte är det hans etiska profil.

Fudge; julens bevarare

2010-12-04T23:06:00.000-08:00

På Helgetorp där jag är uppvuxen har vi alltid fudge till jul.Min mamma brukar säga att alla som kommer på besök under julen, om än så bara att de står i dörren och önskar God Jul skall bjudas på något, annars dansar julen ut. Därför spelade fudgen en stor roll som julens bevarare i mitt barndomshem. Ovanligt är det väl heller inte att det kommer julbesök med uppenbara önskningar om fudge. Eftersom vi är många som som obehindrat tar oss rätten att fritt leta efter godsaker i mammas skåp och skafferi så är det faktiskt så att hon fortfarande får gömma fudgen för att den inte skall bli uppäten före jul. Så god är den alltså. Den är helt enkelt godast. Det som är jobbigt med fudgen är att det inte går att göra dubbla satser, för då blir det misslyckat. Det är också väldigt svårt att veta hur länge den skall koka. Ibland går det på fyrtio minuter, andra gånger har man fått stå och röra i en och en halvtimme.Men går det för snabbt så kan fudgen bli seg eller hård istället för smulig och då är det egentligen ingen riktig fudge. Så tricket är att ha låg värme och röra mycket. Att det tar en och en halvtimme är mer normalt än fyrtio minuter. Fudgen är klar när det sockrar sig i kanterna på grytan. Smeten skall ha smugit sig upp längst kanterna och sitta kvar av sig själv. Här kommer receptet:

Fudge

3 dl socker
2 dl grädde (måste vara riktig 40 % grädde)
1,5 msk smör
4 msk kakao
2 tsk vaniljsocker
Eventuellt hackad mandel, eller hackad mandel och russin mellan 1/2 dl -1 dl

Koka på svag värme och ständig omrörning tills det sockrar sig i kanterna. Ta ifrån grytan från plattan och vispa häftigt i cirka en minut. Blanda sedan eventuellt i mandelblandningen. Häll upp på smort fat. Dela i lagom stora bitar 1,5 cm X 1,5 cm är lagom tycker jag.

Jay vinner Idol

2010-12-02T23:46:00.000-08:00

Jag har sett några avsnitt av Idol och sett dubbelt så många tidningsrubriker. Att att Jay kommer att vinna behöver man inte vara något snille för att förstå. Det handlar kanske om hans röst, jag minns ju knappt, men också handlar det om hans historia, berättelse, som gör att vi hör hans röst bättre. Folk behöver berättelser i form av böcker, konst, skvaller, för att sätta ihop världen i ett hanterbart sammanhang.

mobbning och jul

2010-12-01T09:13:00.000-08:00

Även om det har sina brister att vara anställd i den stora kommunen, så kan jag åtminstone skryta med att vara medlem i ett bra fackförbund, SKTF. Det jag gillar med SKTF är att de arbetar aktivt med värderingsfrågor och utbildningar även för oss som är arbetsplatsombud. Jag är skyddsombud på min arbetsplats sedan i februari och kan väl lugnt påstå att jag är enormt okunnig i arbetsrätt och har inga ambitioner om att bli något proffs, men det finns alltid proffs att luta sig mot och det är tryggt. Vad jag gillar mest i SKTF är nog ändå deras värdegrund, om alla människors lika värde. Det handlar om ren intelligens egentligen, att förstå att allting fungerar mycket bättre om alla får lika mycket respekt.

I dag har jag varit på en temadag för skyddsombud, det handlade om mobbning på arbetsplatsen och om mångfald, ungefär. Intressant och lärorikt. Man pratade bl.a om forskning som säger att mobbning ofta uppstår i samband med dåligt eller otydligt ledarskap eller i maktkamper. Då kan man ju undra hur det blir nu, när man flyttar ut allt fler chefer från verksamheterna in i till kontorslandskap. Den nya organisationen, det känns som att man har tänkt så att man slagit knut på sig själv. Jag pendlar mellan att vara arg och uppgiven. Emellanåt funderar jag vad det skall bli av mig, hur jag skall stå ut och hur familjen skall klara sig ekonomiskt om jag säger upp mig.

Men apropå mobbning. Så är väl socialisering en form av mobbning. Jag kan som mamma till två barn och kommunalarbetare inte leva hur jag vill. Det krävs att jag håller mig innanför vissa ramar och ni skall veta att det händer att jag hatar det. Alla djävla julstjärnor som skall upp i fönstren. Har inte satt upp en enda än och här sitter jag och bloggar. Alla förbaskade avslutningar som man är tvungen att sitta av. Alla fula leksaker som mina barn önskar sig. Det är bara bedrövligt. Men det finns ingen mer än jag själv som säger åt mig själv att detta måste jag uppfylla. Eller jo, men ah...komplicerat

Det är så mycket press på en småbarnsförälder. Det finns inget schema i världen som kan få det att gå ihop för mig och min man, vi måste gå ner i tid, dels för att vi båda kräver lite konstnärlig frihet, men också för att få det att gå ihop. I dag exempelvis, när min son skall träna friidrott som börjar klockan 17.30. Först får jag hämta dottern från fritids och därefter direkt gå med sonen till träningen och sen tillbaka till dottern som fått vara ensam. Min man får hämta sonen senare. Tro inte att vi har någon bil. Vi går genom ett smällkallt Slottskogen, det tar ungefär 30 minuter. Cykla går inte så här års. Ja sen är det läxor, badning, all skit som måste göras en vanlig dag och då har vi ändå ganska låga krav på städning. Fast det känns som det här med RUT-avdrag har trissat upp stämningen en aning. De som kan struntar i att städa och som kan lägga ut jobbet skapar ett tempo som vi andra dras med i, eftersom det är de i toppen som skapar normerna. För det är klart att man får mer tid för annat när man inte behöver städa. Angående hemhjälp så tycker jag så här. Det är inte fel om man betalar skatt och gör man inte det så är man ett kräk.( Städare är bland de lägst betalda vi har i samhället. Varför är de inte värda att var försäkrade under arbetstiden eller att lägga grunden för en dräglig pension och A-kassa? Det är någon slags sadism som driver folk till att utnyttja folk till sådant, om det inte är typ, barn som städar hos sin mormor) Men jag tycker inte att städning skall vara ett jobb som man skall finansiera genom skattelättnader. Ett bättre sätt att skapa arbetstillfällen enligt mig är kortare arbetsdagar så får fler personer jobb och man också även som lågavlönad stressad kanske ensamstående klarar av att hålla så städat som man vill ha det. Med kortare arbetsdagar så skulle jag nu kunna jobba som jag gör och få ut full lön. Det hade inte varit så dumt.

Blå dunster

2010-11-30T10:37:00.000-08:00

Jag är extremt sur i dag. Men fick mig en rolig stund på jobbet då en väldigt speciellt låntagare kom tillbaka till biblioteket efter en längre tids frånvaro, då han vanligtvis brukar befinna sig i någon slags vildmark, i Bohuslän, Kanada eller ja, lite varstans. I dag fick vi höra om hans kompis i Partille, som fått en ovanligt smittsam hosta, så att man lät avspärra ett område runt villan för att förhindra besök. Ja sen hade det kommit folk från Stockholm, klädda i rymddräkter, för att hjälpa den sjuke. Det är den typen av historier som man kan få höra på biblioteket. Egentligen är det kanske inte så roligt, men jag blir i alla fall alltid väldigt uppfriskad av den här mannens historier.

Jag är sur för en organisationsförändring på jobbet. Vi skall få en ny chef och man pratar om att detta förmodligen kommer att vara någon chef som redan befinner sig i förvaltningen, eftersom det är så många chefer som blivit utan jobb i den nya omorganisationen. Jag är så trött på de här propparna i övre medelåldern som bara tycker att deras rättighet är att ha ett jobb. Själv jobbar man ju på en arbetsplats där man inte säger sig ha råd att anställa tillräckligt med folk samtidigt som man tillhör en sektor där många duktiga bibliotekarier aldrig får något jobb, bara för att det finns en massa okreativa slashasar och proppar som bara tycker att just deras liv är så mycket mer värt än alla andras så att de bara måste utnyttja sin rättighet till anställningstrygghet.

Jag tycker att folk som tycker att det är okej att bara vara en propp skall skaffa sig ett ordentligt liv och fundera lite över våra de verkliga hjältarna, kanske de som flytt hit från ett annat land och gör jobbet som de där propparna ser sig för fina för att göra.

Extremt lättlagad het räkgryta

2010-11-21T09:10:00.001-08:00

Vi har alltid räkor i frysen. En rätt som jag kom på förra veckan är den här.

Extremt lättlagad het räkgryta
3 personer
Man använder
räkor
paprika
creme fraiche med paprika och chilli
rucola sallad
spiralmakaroner

Man häller ut frusna räkor på en bricka så att hela brickan täcks. Jag vet alltså inte hur mycket det väger, men ungefär 6-700 gram skulle jag gissa. När man skalat räkorna så slänger man givetvis inte skalet utan kokar en fond på dem. Häller på 1 liter vatten och lagerblad och hela svartpepparkorn och låt det hela koka i 20-25 minuter. Sila bort skalen Det finns säkert seriösa recept på det här med att koka fond av räkskal.Jag har aldrig sett något recept men alltid gjort så här, det funkar bra tycker jag. Tycker det är onödigt att slänga saker som kan tas till vara. Lite av fonden skall du använda till räkrätten, resten fryser du in.
Under tiden finhackar man en paprika. Det är i och för sig paprika i cremefraichen men det är bra att ta lite fräscha upp färsk paprika. Stek paprikan i olja eller smör. Häll på cirka 80 cl av fonden och sedan 2 burkar creme fraiche med paprika och chili. Låt koka på låg värme under tiden som du kokar upp vatten till pasta och kokar pasta. Slutligen när pastan är klar så häller du räkorna i cremefraiche blandningen så att de blir varma. Häll sedan pasta i djupa tallrikar. Fördela omedelbart all räkgryta över pastan. Toppa med en näve rucola överst på varje tallrik och ät genast. Servera till ett vitt smakrikt och fylligt vin. Förr bytte jag alltid till rött vin när hösten kom och höll mig till rött över hela vintern. Men i år skall jag försöka lura mig själv och fortsätta med vitt vin och se ifall det kan hålla kvar lite sommarkänsla i kroppen på mig. Madeleinekaketricket.

Storytella mig hit och dit

2010-11-21T02:24:00.000-08:00

Den här veckan har det varit mycket fokus på berättandet. Efter att Mona Sahlin avgick förra söndagen så har den ene sossen efter den andre pratat om att man måste bygga en ny berättelse om socialdemokratin. Sen läser jag att Keith Richards är en riktig storyteller i samband med att hans bok recenserats. Därefter läser jag i GP om konsten att inreda med storytelling. Jag vet inte vad det kommer sig att det kommit så stort just den här veckan, för det har ju alltid funnits. Men det är ju bra, vi får hoppas att det smittar av sig på boken, läsandet och biblioteket. Kanske även trendnissarna börjar förstå att biblioteken är vägen in i den lokala berättelsens centrum, både genom sin förmåga att öppna berättelser för folk men också genom att finnas som en fysisk manifestation, som symbol. I bästa fall glömmer folk bort att använda sin tid till inredning och shopping, istället sitter de runt lägereldar eller i bokcirklar och pratar berättelser. Som av en händelse börjar folk prata om att de är intresserade av berättelser, att de har det i sig liksom, sedan de första gången hörde "ekorr´n satt i granen". Att bygga folkbibliotek blir en lika stor angelägenhet som att planera nya fotbollsplaner. På teveprogrammet Debatt ifrågasätter man ifall det är rätt att låta barnen läsa 15 timmar i veckan redan vid 9 årsålder. Ja man kan ju drömma!

Förresten som av en händelse så har jag en bok hemma, som en kollega rekommenderade för redan en vecka innan storytellings hysterin i svensk press. Det är en bok av Mario Vargas Llosa, den heter Berättaren och handlar visst om Berättaren som vandrar runt som mellan olika klaner i en indianstam och berättar. Berättaren som sammanhållaren. Har alla kanske läst samma bok? Apropå berättare så känner jag ju faktiskt en person som i över tio år arbetat som berättare. Här kommer en länk till hennes blogg. Jag har känt henne sedan jag var barn men det är en helt annan berättelse.

Vilse i pannkakan om folkbibliotek i kris

2010-11-19T23:04:00.000-08:00

Under förra veckan så pågick en debatt på Aftonbladet angående Bonniers dominans i den svenska bokutgivningsbranchen. Samtidigt så får en av de Bonnierägda företagen makten över inköpen på några av våra största folkbibliotek genom s.k. profilköp, vilket innebär på de ena biblioteket att man väljer ut cirka 55 % av titlarna av de böcker som biblioteken skall köpas.

Att vi i dagens folkbibliotek ligger långt ifrån 1974 årskulturpolitiska mål om att man skall kulturpolitiken skall motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet, är ett en underdrift.På något sätt känns jämförelsen mellan biblioteken och en f.d. rökare relevant. Istället för försöka motverka de kommersiella verkningarna så är man nu fanatiskt positivt inställd till det kommersiella. För problemet är som jag ser att man inte fört någon idédiskussion om vart man skall gå och varför. Ja det förs en diskussion med de som gjort valen och som skall försvara sig, men på inget annat sätt. Det har bara råkat bli så här. Nog kunde man önska att bibliotekens handlande var något mer genomtänkta. Men att vi på folkbiblioteken blivit mer kommersiella, beror väl till största del på att vi följer med vår egen tid,som styrs mer och mer av en global marknadsekonomi. Man gillar läget helt enkelt och folkbiblioteken spelar därmed ut sin roll som intellektuell aktör.
Om man som intellektuell menar att man analyserar samhället runt omkring sig. I stället blir folkbiblioteken en statistikjägare och därför en plats dit man skall försöka få folk, för att, ja varför att? Men att man jagar statistik hjälper inte, utlånen går ändå ner. Marknadskrafterna däremot, lägger allt mer kraft på den intellektuella analysen för att hitta framtidsstrategier.

Biblioteken sprudlar av liv men tanken bakom är sällan diskuterad. Det är sådana diskussioner som måste till för att grunda en djupare debatt om våra folkbibliotek som kan föra våra visioner framåt. Men vi som jobbar åtminstone på de mindre biblioteken har sällan tid för den typen av resonemang. Vår vardag består till mesta dels av praktiskt fixande och de som jobbar högre upp i organisationen, oftast fritidsledare eller i alla fall inte någon med biblioteksanknytning , brukar inte alls särskilt blygsamt säga att "ja jag vet inte särskilt mycket om bibliotek". Vad som händer på de små lokala biblioteken styrs därmed till stor del av tillfälligheter som hur välvillig någon råkar vara.

Däremot har man varit väldigt duktig på att utveckla den tekniska utvecklingen, formen, paketet, innehållet.
Men vad spelar formen för roll om vi över huvud taget inte diskuterar innehållet? Det är kanske inte självklart att vi inte skall sitta i knät på de stora aktörerna, men det borde i alla fall vara bra med en idédiskussion om hur och varför. En fara är självklart också att om biblioteken sätter sig i knät på de stora aktörerna så blir där kanske inte plats för något annat än mainstreamskulturen, som ändå syns överallt annat. Annan kultur marginaliseras och blir i i så fall en angelägenhet för kutlursidorna, ett litet tag, tills annonsörer och redaktörer inser att det inte är någon som läser mer än just kulturredaktörer. De intellektuella gräströtterna förlorar näringstillskott och hur skall då tillväxten ske ? Ytterligare kan man väl fråga sig ifall politikerna är intresserade av att betala för något som mer eller mindre är en kopia av en bokhandel eller någon annan kommersiell verksamhet.

En möjlig utveckling då är att folkbiblioteken får sponsorer som behöver skaffa goodwill poäng. MacDonalds har ju lyckats bra med detta genom att bidra till sjukhus och släppa in läsrörelsen i sina presenter till barn. Jag ser egentligen inte att en sådan utveckling är särskilt långt borta. Särskilt inte som man inom barn och ungdomsverksamheten åtminstone i vår stad letar efter andra samarbetspartner ett slags volontärer som skall hjälpa till att täcka bristerna i den kommunala välfärden. Men om vi släpper in sponsorer på biblioteket som självklart bara genom sin existens men kanske också med påtryckning kommer det att påverka mediautbudet på folkbiblioteken. Detta kommer inte kunna ske förrän det intellektuella motståndet är borta, när samtalet om oberoende är försvunnet och ogiltig förklarat. Då ingen längre minns vad det var som var så farligt och man kommer att skratta åt fanatiker som mig. Diskussionen om mediautbudet på biblioteken intresserar då inte längre någon och det fria ordet är därmed sålt och det demokratiska samtalet en chimär.

Intressant är också hur man i samtalet om folkbibliotekens minskande statistik sällan diskuterar hur folkbiblioteken utvecklats under den tid som statistiken gått ner. Man väljer att skylla på bokmomsen och den ökade välfärden. En analys som reducerar folkbiblioteken till en plats för de mindre bemedlade och inte en angelägenhet för alla. Samtidigt så ökar man öppetider runt stora heldagar där man ger skäl om att det finns många ensamma i vårt samhälle. Det som man förr sågs som ett problem, att folkbiblioteken eller public libraries blev värmestugor ses nu som en möjlighet, i brist på annat kanske.

var försiktig med hjärnan

2010-11-13T11:23:00.000-08:00

På jobbet har vi pratat om att allt mer forskning om människor i samhället grundar sig på medicin och neurologi. Mjukare vetenskaper som exempelvis sociologi är helt ute. De vetenskapliga rön som grundar sig i exempelvis neurologi presenteras som fakta och sanningar. Men hur väl kan vi lekmän bedöma den här typen av forskning? När dessa rön presenteras så är det sällan något kritiskt granskande mer artiklar där man kan läsa att "nu vet man".

Det här känns farligt nära de problem och den kritik som man hade mot den social ingenjörskonsten. Man placerar felen in folks huvuden istället för i samhället. Hur kan man värja sig mot den här typen av forskning? Ja först bör man väl inse att vi inte kan bedöma sanningshalten i vad de forskat. Men sedan gäller det väl också att fråga sig vilka praktiska konsekvenser forskningsresultatet har, hur man kan tillämpa forskningen ute i samhället.

Jag tycker det vore betydligt mer intressant att få reda på mer forskningsresultat om hur man skall göra för att alla dessa olika människor med sina olika hjärnor (formade av det ena eller andra men faktiskt människor som finns och verkar ha funnits i alla tider) skall kunna få plats i samhället, hur vi skall göra för att sluta se dem som felande länkar som skall medicineras till en normalitet.

Jag tror heller inte att det är någon slump att den här typen av hjärnforskning lyfts fram i tider med effektivisering och vintsoptimering både i mjuka sektorer som vård, skola och omsorg, men självklart också i traditionellt kapitalistiska sektorer.

Vad hände?

2010-11-08T22:22:00.000-08:00

I går på aktuellt sa man att de svenska förskolelärarlönerna ligger efter andra europeiska länder. Ja vi ligger visst jämsides med Slovenien men ändå. förra veckan pratade jag med en mamma i området där jag jobbar. Hon har ett barn i treårsåldern. På barnets förskola var de 27 barn. Vill här påminna om forskning som säger att ett litet barn inte kan ta in mer än 15 personer i en grupp (då en grupp med tre förskolelärare vore idealisk med 12 barn för en tvååring) I går pratade jag också med en person som arbetar inom fritidssektorn . Hon berättade att deras chefer söker samarbete med frivilligorganisationer och att de i skolan har representanter för Svenska Kyrkan. Allt för att få ner kostnaderna för kommunen. De kyrkliga tycker det är ett käckt sätt att värva barn till konfirmationen. Herregud!! Tur att jag inte har barn i den skolan. Då hade jag ställt till med ett himlans liv. Varför har man inte folk från maffian som jobbar i skolan? Man kunde väl stå fullt ut för att vi idag har en skola som under lång tid sänt elever rakt ut i kriminalitet (eftersom de inte sett någon annan möjlighet)

Det känns så bedrövligt med allting. Den svenska förskolan bedriver ett slags barnförvaring samtidigt som man som vuxen inte kunna skicka iväg sitt barn till en kommunal skola utan att kunna vara trygg med att barnen inte utsätts för religiös propaganda. Vad var det som hände? Blev vi lite för rationella? Lite för moderna?För mycket vinstoptimism?

Varför pratar man inte pressen om det här varje dag? Det är framtiden det handlar om. Finns det verkligen någon viktigare fråga? Jag mådde illa i valrörelsen när Jan Björklund sa att vi inte har råd att minska fritidsgrupperna i första hand, men några frågor senare sa att vi måste sänka skatter för att få finanisärer och innovatörer att stanna i landet. Men det är barnen som är stjärnorna, framtiden. Mindre barngrupper överallt i skola, förskola på fritidshem och högra löner för de som jobbar mot barn löser många problem. Genom att behandla skolpersonalen som paria som skall kontrolleras på olika vis löser man ingenting. Ömsesidig respekt är bättre, det sprider sig.

Under den tid som Jan Björklund varit utbildningsministern har den svenska skolan eller förskolan inte blivit bättre, snarare sämre. Nu pratar jag om de skolor jag praktiskt känner till. Björklund har till och med medgivit att det kan ta fler valperioder innan det blir som han tänkt. Eller som han tror att det skall bli. För hur skulle han kunna veta? Har han testat det någon annastans först? DET HANDLAR OM HELA MINA BARNS SKOLTID. Det är så cyniskt.

Samtidigt har det röda styret i kommunen där jag bor sagt att de skall satsa på barnens perspektiv nu när de har chansen. Trots att de haft ett styre så långt som ett mannaminne och lyckats göra Göteborgs skolor till en av landets sämsta så tror de nu att de skall klara av att ändra på det och Göteborgarna också uppenbarligen, eftersom de röstades in igen. Men är det kanske de dåliga skolorna som gjort att göteborgarna blivit så lättlurade ?

Det riktigt ruskiga med det här är att ju mer man pratar om skolor och förskolor bland politiker, ju värre verkar det bli. Hur kan det komma sig? Är poltik ett slags stödgrupper där man sitter i ring och pratar om att det är bra. Är det retoriken och inte verkligheten som ger politikerna kraft och självförtroende?

Jag ber om ursäkt för bristen på källor i denna text. Jag har lite bråttom till jobbet. Vet också att det finns rapporter som säger att lärartätheten blivit större under de senaste fem åren. Men det är inget som jag sett något av.

Vad som krävs för att lyckas med en chockladtryffel

2010-11-07T00:07:00.000-07:00

Det vanligaste problemet med att göra chokladtryffel är att man inte får rätt temperatur på chokladen när man värmer den. Det är stor risk att tryffel skär sig. För att undvika detta så värmer man helt enkelt inte upp chokladen utan häller den uppvärmda gräddbasen över choklad som du rivit på den grova sidan av rivjärnet. Sist rör du ner det rumsvarma smöret. Då går det som smort och är omöjligt att misslyckas. Du får vara noga om du har stora satser för då finns en chans att det blir smörklimpar. Detta med rivjärnet har jag kommit på själv!! Det är mycket bättre än hackade bitar som finns i en del andra recept.

Här kommer ett recept på enkel tryffel. Receptet kan smaksättas med några matskedar av någon smaktillsats, till exempel 2 matskedar honung eller konjak, punch (eller arrakessens) eller en tesked vaniljsocker.

Den här satsen är till 15 tryfflar
Koka upp 1/2 dl vispgrädde. Blanda i smaktillsatsen.Använd ditt vett här, exempelvis honung och vaniljsocker kan man blanda i från början innan det kokat upp om man rör under tiden. Medan alkohol hälls i efter uppvärmningen. Häll den uppvärmda gräddblandningen över 100 gram mörk choklad som du alltså rivit.Blanda sedan i 25 gram smör i blandningen. Smeten skall vara slät så att det vare sig finns smör eller chockladbitar kvar. Häll chokladen på ett lätt smort fat eller djup tallrik. Ställ in chockladblandningen i kylen en kvart innan du formar dem till runda små bollar som du rullar i kakao. Förvara den färdiga tryffel i kylskåpet men ställ fram den på ett fat minst 25 minuter innan servering, eftersom tryffelns aromer blommar upp i rumstemperatur.

Själv brukar jag använda Blanxarts mörka chokladkaka och kakao, som jag brukar handla på Zebeda på Vegagatan. Det har hänt att jag köpt bättre choklad för bakning i en kilos förpackningar, men har inte sett något sådant erbjudande på länge. För övrigt finns det ett väldigt bra recept på fransk chokladkaka i Nya Annas mat av Anna Bergström. Men en helt vanlig kladdkaka är också väldigt gott. Ett bra sätt att få en bra kvalité på den vanliga kletkakan (den med bara kakao) är att tillsätta lite salt, det ger absolut en kvalitetshöjning. Sältan ger en inbillning av exklusivitet och skiljer på så sätt bakverket från en vanlig kladdkaka utan att man behövt offra någon förmögenhet. Jag brukar göra den här kladdkakan (med lite salt tillsatt då och utan jordgubbar och glass det är känns för vulgärt för min smak. Det enda som behövs är starkt kaffe) Det viktiga med kladdkakan är som sagt sältan och att man lagar den en dag före man skall äta den.

att inte vara pragmatiskt

2010-11-06T03:39:00.000-07:00

Jag är skeptisk till pragmatismen, av den anledningen att jag menar att man ofta hittar vad man letar efter. Om man tror att något skall fungera så söker man ofta efter svar i den riktning och missar kanske klara poänger som leder i en annan riktning. En politisk debatt är exempelvis bevis för detta. Men att jag ser att det är så beror också självklart på att jag tror att det är är så, så därför är det egentligen omöjligt att svara på ifall jag har rätt i denna fråga. Min inställning får mig också att inbilla mig själv att jag är väldigt öppen och frisinnad, vilket i sin tur får konsekvenser av att jag ibland dömmer människor väldigt hårt, som jag inte tycker är särskilt öppna eller frisinnade, vilket väl måste tyda på att jag i själva verket är ganska inskränkt. Så när jag någon gång tänker efter lite mer så brukar jag komma fram till att jag nog egentligen inte vet något alls, men att jag ändå måste ha några tumregler att leva efter (men dem håller jag för mig själv, för det är inte alltid jag lyckas)

Varför skriver jag då det här? För att jag tror att jag är något på spåren, som jag aktivt söker efter. I går skrev jag om barnbibliotekarierollen som tärande dygnet runt syssla. Senare samma dag såg jag en artikel i Metro (sid 12-13) som bland annat byggde på en intervju med mig. De ringde upp mig på jobbet och frågade om den bokcirkel som jag och Anna Jonsson startat. Men i tidningen står det att jag startat en bokcirkel tillsammans med mina vänner. Det låter som att skillnaden mellan privatliv och bibliotekarieliv är totalt sammanblandad för just denna journalist och kanske också tidningens redigerare? Eller är det bara en sanning som jag söker?

Den av gud utsände barnbibliotekarien

2010-11-05T01:24:00.001-07:00

I början av veckan gjorde vi ett youtubeklipp för Kortedala och Gamlestadens biblioteksblogg. Det handlar om att vi barnbibliotekarier förväntas vara av en finare sort, befriad från alla själviska behov, oberoende av fritid, pengar och annat umgänge än barnboken, bla bla bla. Det handlar om tystheten som gör att inga chefer någonsin för frågan om mer tid för läsning till barnbibliotekarierna, utan att det är något som barnbibliotekarierna själva i alla tider fått kämpa för. För tio år sedan var det till och med så på många bibliotek att barnbibliotekarierna hade lägre lön än vuxenbibliotekarierna, trots att de bevisligen jobbade mer. Det var liksom finare att jobba med vuxna människor. Än i dag råder märkliga förhållanden på många små bibliotek. De vuxna låntagarna angår alla medan barnavdelningar bara angår den enda barnbibliotekarien trots att kanske hälften av låntagarna är barn. Men visst handlar det om jobbet som barnbibliotekarie ofta går till någon som kanske fått lite för mycket bekräftelse som den duktiga flickan i klassrummet. Den som alltid lyder och aldrig säger emot, som gör sin läxa och tycker som man skall tycka utan att själv kanske fundera på varför.

Men det här är inget krig mot vuxenbibliotekarierna (som jag också är eftersom jag jobbar på ett litet bibliotek där all personal jobbar mot all grupper) Det här handlar egentligen om att jag tycker att inga folkbibliotekarier som jobbar utåtriktat borde ha mer än 35 timmars schemalagd arbetstid. Resten kunde ägnas åt läsning av skönlitteratur. Då skulle vi verkligen kunna få spetskompetens och inte bara bli en mötesplats utan också en intressant och sjudande mötesplats.

Hur mycket skit får man prata utan att få sparken?

2010-10-26T13:12:00.000-07:00

Jag är uppvuxen med centerpartiet. Aldrig röstat på dem, men mina föräldrar tillhörde gräsrösterna. I går när jag hörde Maud Olofsson prata om Centerpartiets valnederlag i Aktuellt så tyckte jag faktiskt synd om Centerpartiet. I årets val hoppades jag att de skulle åka ur så att de fick ruskas om och byta ut sin bedrövliga partiledare, men så blev det inte. Fast nog förlorade de röster. Trots detta verkar Maud inte bryr sig inte så mycket. Hon sa i går i Aktuellt att de förlorat röster på landsbygden men vunnit röster i Stockholm och hon tycker det är bra med en utjämning. Hon förstod inte heller varför hon alltid får frågor om detta med landsbygden när ingen annan får frågor om landsbygdsröster. Så glömsk är hon alltså om sin egen ideologi att hon glömt bort att de för inte alls så länge sedan var ett landsbygdsparti. Hon förklarade också att de förlorade landsbygdsrösterna berodde på att man var okunniga om centerns politik och detta menade hon också gällde de egna kommunalpolitikerna ute i landet. Ja sen har hon svängt i kärnkraftsfrågan. Det är ju rena galenskapen! Hennes svar är ju som taget ur ett humorprogram! Eller har hon fått en överdos av positivt tänkande?

Bra politik märks, politiska reformer som folk är omedvetna om är inga bra reformer. Maud har släppt landsbygdperspektivet och ägnar sig numera helst åt stureplanscentern. Vem tänker på den svenska landsbygden? Sverigdemokraterna? Det viktigaste för Centerpartiet i dag tycks vara att komma så långt ifrån sin ideologi som faktiskt gav dem 20 % av rösterna på 70-talet. Istället inriktade på att vara med att bestämma med det stora partiet som de snart är en våt fläck vid sidan av. En svett fläck från det ideologiska dårhuset. Inte mig emot. Men inte heller särskilt svår förutspått. De smartaste strategerna finns helt klart inte inom centerpartiet och det kanske man ändå skall vara tacksam för.Vi som förlorade valet i år hoppas väl ganska mycket på att både KD och Centern åker ut nästa gång. Men det är liksom lite sorgligt att titta på detta ideologiska självmord. When centerpartiet goes Maud. Finns det inget piller mot sådant här? Någon diagnos man kan ställa?

Rom i regnet

2010-10-24T00:56:00.001-07:00

I min barndom, för hundra år sedan grovt räknat sjöng Ulf Lundell "Rom i regnet". Ja han har väl sjungit den sen också men det var 1979 det började. Nu har jag själv lärt mig att dricka rom, fast en annan sort, inte den ljusa lena, utan den lite strävare och mörkare (lagrad) Under sensommaren blev jag introducerad till blandningen av lagrad rom, kaffe och mörk choklad. En kraftig symfoni för gommen och bra energi om man behöver hålla sig uppe några extra timmar framåt nattkröken. Men det är starkt runt 45% så man kan inte dricka mycket om man verkligen vill hålla sig pigg. Själv är jag mycket förtjust i allt som är mättat, som gör att det är nog med bara lite, som en koncentrerad stund av välbefinnande. Ett slags illusion av det fullkomliga, plötsligt fångat, för att sedan snabbt lämna och ge minnet av en skillnad. Sedan det oerhört smakfulla av det lilla, ett slags asketism i all njutning. Precis så blir det med en välbryggd kopp starkt kaffe, mörk choklad och en trea rom. Här finns en sajt om lagrad rom

Romanretreat

2010-10-23T22:17:00.000-07:00

För lite mer än ett år sedan så skrev jag på Kortedala och Gamlestadens biblioteksblogg om romanretreat. Ett begrepp som jag hittat på där jag tipsar om att skaffa mental återhämtning genom att låsa in sig med en roman under en dag. Jag skrev om det som ett sätt att få tillbaka orken. Det är ju inget nytt precis, så har folk gjort i alla tider. Men i denna fitnessfixerade era så tror jag faktiskt att det kan vara bra att även lyfta fram läsning som det mentala underverk det faktiskt är. När man ändå lyfter fram så många andra tillkrånglade metoder. Att läsa för att koppla av men också för att stärka den egna integriteten, sitta själv med sina tankar. Alla dessa goda tankar som finns som aldrig får något utrymme eftersom de låses in i rädslor och annat mentalt motstånd.

Om det är något som jag saknar i dagens samhälle så är det förmågan att ta tillvara folks kapacitet annat än som köpkraft och arbetskraft. Många av oss sitter i mängder av föreningar på sin fritid, men det är också ett slags medveten samhällsordning, som är bra, men innanför paragrafer så tar man ändå bara delvis tar vara folks fria tankar. Vi behöver mer tid för det fria strosandet i tanken. Som motverkar att exempelvis inte tre miljoner människor samtidigt kommer på att det är grymt intresserade av inredning och tror att de kommit på det själv.

Det har hänt mycket positivt i samhället under de senaste femtio åren. Om man tittar på en gatubild i en svensk storstad så ser man att mångfalden i gatubilden är större än för 50 år sedan. Fast samtidigt växer den extrema individualismen sig starkare, där varje människa skall vara ett varumärke och där det blir så att det bara är vissa som får komma till tals. Men det finns också många tysta människor som har saker att säga, men som ingen bryr sig om att lyssna på, eftersom det inte är ovanligt med slå- sig -fram -mentalitet, ett slags tävling i att synas och märkas mest. En idioti, brist på förståelse för vad som händer eller inte händer när det är samma människor som babblar hela tiden.

Jag är så trött på att inte finnas till Hanne Kjöller

2010-10-17T09:56:00.000-07:00

Det har blivit en storm om ett inredningsreportage i DN-bostad. Eftersom jag slutat med DN och alla andra dagstidningar efter valet så har jag inte sett just det reportaget, men jo tack, jag har sett andra. Nu skriver Hanne Kjöller en ledare i Dn där hon försvarar reportaget. Ledaren kan ni hitta här. Som jag uppfattar Kjöller så tycker hon att det finna andra saker i orättvisan som är mer intressanta att haka upp sig på än att vissa har ångbastu och andra inte. Hon verkar inte ha fattat något, men jag som hela mitt liv varit en person som enligt statistiken inte funnits* förstår verkligen vad det handlar om. Trots att jag är svensk, hetro, storstadsbo, tvåbarnmor.

Ändå är jag ganska vanlig om man jämför med många många andra, men att en sådan som jag då hamnar utanför alla ordningar kan ju ändå säga en del om hur utanför andra måste kunna känna sig, som exempelvis har ett utomeuropeiskt ursprung eller inte har tagit sig in på arbetsmarknaden. Det handlar enligt mig inte om att det är osmakligt eller oetiskt att kosta på sitt hem om man har råd. Det handlar om att man bara visar upp hem från en viss samhällsklass, som har råd med exklusiva lösningar. Det finna andra hem som också kräver kreativa lösningar, som någon av de hem där det bor kanske fem sex vuxna personer och några barn. Men det visar man inte. Det hade varit intressant och roligt! Men de hemmen finns ju oftast i förorten och om åker till förorten så är det i regel ett slags märkliga kringvandringsreportage där man frågar olika personer saker som berättar om att de trivs bra, att det är en bra stämning etc och sedan lite bilder på leende ungdomar. Ett slags uppenbara motbilder till brottstatistiken. Jag skulle så gärna vilja se att man gjorde ett liknande reportage från Djursholm eller Hovås. Det skulle vara ett intressant motreportage till skattebrottsstatistiken.

*När jag var liten hade jag för många syskon och för gamla föräldrar. När jag fick jobb var jag den enda som hade barn i arbetsgruppen(vilket jag fortfarande är) De gifta bibliotekarier som finns har i regel män med bra lön och kontorstider. Min man har varken kontorstider och han tjänar dessutom sämre än mig. (Vilket har fått mig att förstå att en orsak till den låga lönebildningen i min yrkeskår är att många kvinnorna faktiskt inte varit så beroende av lönen som jag är). Vi har inga släktingar som bor närmare än 20 mil och kunde inte som en chef utryckte det när barnen var yngre "skaffa barnvakt som alla andra". Och jag är framförallt inte intresserad av heminredning. För att nämna några små exempel. Så helt klart finns jag inte. Men å andra sidan är det inte så många som finns.

Jakten på den perfekta barndomen del 2

2010-10-15T01:09:00.000-07:00

Jag har tidigare skrivit om att jag tycker att censurtrenden inom den rådande barnboksutgivning är bakåtsträvande. Ni kan läsa om detta här. Men en annan sak som jag själv tycker att jag borde censurera fast jag inte riktigt gör det i den utsträckning som jag vill, men nästan eftersom barnen väljer bort frivilligt är program som Idol och Robinson. Jag gillar den här typen av program. Det är förnederingsteve kanske men det är också spännande replikskifte. Rolig lättsmält underhållning även om musiken vanligtvis sällan är något att ha. Covers har man ju hört till leda. Men jag gillar den amerikanska versionen av Idol ännu bättre. Det är något lågt i mig som mår bra av juryns galanta sågningar. Ja Robinson skall jag kanske inte uttala mig om för det har jag inte sett på åtta år.

Men vad som förvånar mig väldigt mycket är att dagens censurjagande föräldrar utan att blinka gör denna typen av teveprogram till familjenöje. För även om jag gillar att titta på det själv så tycker jag nog att den här typen av tevetittande är lika illa som att låta barn se skräckfilmer. Varför? Det är barn som tar in, får lära sig hur det går till, regler om livet i en värld där mycket går ut på att synas, att bli kändis. Dessa program som nästan alla barn verkar se blir också en gemensam verklighet, ett slags folkhemskitt och jag inte tror är bra utan ett riktigt dåligt kitt.

I Idol får man reda på att det är okej att mobbas, säga dumma saker till folk, man invaggas också i en föreställning om att livet är en tävling. Det kvittar hur många övningar vi har i skolan om att man inte skall mobbas när vi samtidigt förenar en hel nation med program som Idol där mobbning görs till största folknöje. Men de vet de ju säger ni, alla som kommer med i Idol nu vet ju vad det går ut på. Kanske det är just det som är det värsta, att de som är riktigt dåliga och är med nuförtiden verkligen inte fattar och jag förstår inte varför det är okej att mobba någon bara för att det är klarlagt att det rör sig om någon form av brist i förståndet.

Sen är det utsattheten i utröstningen. Pratet om att sitta säkert, att hänga löst, ett tänkesätt som spridit sig till ett tänk på arbetsplatser, men som också kan säga något om en gängtillhörighet.
I Idol har vi också jakten på på perfektion. Man skall lära sig slipa på vissa detaljer som att titta in i kameran eller vad juryn kan ha att klaga på . Det funkar kanske på en del, men för mig själv så gäller det snarare att lära mig något snabbt fast inte så bra men få självförtroende av det som gör att jag sedan har kraft att förbättra även detaljerna eller hitta min egen stil. Som kanske är helt egen och inte efter någon modell som någon suttit och bestämt innan jag blivit färdig. Ja artisteri och att skriva eller att vara barnbibiotekarie är väl inte riktigt samma sak, men jag tror ändå på det här sättet för många och i mycket. Jag ser Idoljuryn som personer som bygger upp ett slags fruktan och jag är säker på att att många av de artister som är med skulle utvecklas bättre och gynnsammare utan Idol. I detta överför man också en idé till barnen om att de skall vara perfekta och jakt på perfektion ger sällan harmoniska människor.

En del personer säger nu kanske att det är ju så här livet är, det är inget fel att barnen får lära sig. Men jag menar att livet är så om man väljer att det skall vara så och jag tror att det inte är så snällt eller hälsosamt att så tidigt lära in barnen på en sådan här sjuk livsinställning som dessa program återspeglar. Vi kan inte bara vara slashasar som låter samhället ge våra barn dåliga värderingar. Särskilt inte i dag när vi har så mycket kunskap om vad som är bra.

Lite mer förrvirring tack!

2010-10-13T12:02:00.002-07:00

!Jag är trött på bristen på nyfikenhet, tillskottet av nykrånglighet

Det här är ingen dikt om ni tror det

bara ett frågasättande av varför rader skall se ut som de gör

ett sätt att försöka slippa kräkas av för mycket form och för lite innehåll

I själva verket förhindrar jag just nu att få en akut astmaattack av artificiella smaktillsatser och märkliga spårämnen som visar sig leda raka vägen in i Al-qs högkvarter

där jultomten just nu sitter i hemliga överläggningar med Jimmie Å allt medan Usama går en kurs för Robin Hood i pilbågstillverkning.

Det är bara ni som läser denna blogg som nånsin kommer att få reda på det här.

I morgon återkommer jag med något annat osannolikt

Starke man ingen parodi

2010-10-04T12:46:00.000-07:00

Jag har sett avsnitt 2 av SVT:s Starke man och inser att det är som min kollega sa, att det är för nära verkligheten för att vara parodi. I dag läste jag också i tidningen att Anette Winter, chef på Göteborgs Energi avgår efter avslöjanden i Uppdrag granskning, där hon i inspelning pressade en konsult att svara på ifall hon varit i kontakt med medierna. I samma program får man också höra både Anette Winter och hennes chef v.d. Anders Hedenstedt säga att Winter berättat för honom om samtalet hon haft med konsulten och han hade inte sagt något speciellt om det.

Men hallo! Det är ju Hedenstedt som skulle gått! Är inte han som VD ytterst ansvarig? Han skulle berättat för Winter att hon begått ett lagbrott, själv ringt upp konsulten och bett om ursäkt, samt själv närvarat vid ett samtal mellan Winter och konsulten där Winter bad om ursäkt. Kan det verkligen finnas något annat tillvägagångsätt? Jag fattar inte riktigt vad de inte fattar. Är det så sablans svårt att kunna förstå skillnaden på rätt och fel? Nej det handlar om hierarkier, att offra någon som inte är allra högsta hönset.

Detta med chefer som skyddas, som man lyder bara. Som gör att exempelvis ett helt gäng snickare skriver bluffakturor. Jag trodde att vi kommit längre, att vi hade fackföreningar, medbestämmande och en tro på att alla har lika värde. Men så är det alltså inte. I Göteborg stad jobbar jag. På min arbetsplats får vi tillbaka kvitton om vi någon gång köpt fika för 50 kronor med frågan "till vad användes fikat?" På andra ställen går hur stora bluffakturor som helst igenom och ger chefer lyxiga badrum, vilket i sin tur ger skolor sopig standard, eftersom vi inte har råd att laga saker till dem då alla pengar går till lyxrenoveringar. Vi har heller inte råd att ha humana barngrupper i förskolan eller att ge fritidsbarn som kommer klockan sju frukost. I en skola som jag skrev om häromledes där de delar ut datorer till alla elever från år sex för att locka till sig elever. Men man heller inte råd att ta in några vikarier när lärarna är sjuka. Ryktet säger också att man använts de statliga "Borgpengarna" som tilldelades kommunerna i början av året till att köpa datorerna för. Hur förklarar man då för lärarna om att man har råd med datorer men inte personal. Som alltid i kommunen. Man slingrar sig och säger att det inte är samma budget, för något måste man ju hitta på .

Det var som jag läste i denna blogg alldeles nyss, att Göteborg stinker som gårdagens blöjor. Jag har ett förslag. Ge Anders Hedenstedt på Göteborgs Energi sparken som VD och ge honom istället ett jobb som telefonförsäljare för sitt eget energibolag. Det skulle få ner honom på marken. Skicka resten av packet som ni ingår i förundersökningen på boot camp med avprogrammering. Förresten vilken grundlag är det som säger att den som en gång varit chef alltid skall fortsätta vara chef? Just den inställningen borde vara grymt diskvalificerande för alla chefer. Det är så enkla saker det handlar om. Att åtminstone försöka tro att alla människor har lika värde. Hade man verkligen trott på det så hade det aldrig blivit så här.

Det lär inte direkt vara någon tillfällighet att Bandidos var inblandade när det nya polishuset byggdes på Hisingen. Inte för att jag på något sätt tror att någon ansvarig visste detta. Men det finns något i moralen (lite motsägelse eftersom den knappt verkar existera), de fransiga kanterna, som gör att gäng som Bandidos både kan och får för sig att nästla sig in i sådana här affärer.

Men man får ju vara himlans glad i alla fall att det finns program som Uppdrag granskning. Som ger oss alla på golvet en möjlighet att tro på rätttvisan.

Istället för bantning

2010-10-02T09:14:00.000-07:00

Av förklarliga skäl har jag gått upp i vikt. Tränar man 2-4 gånger i veckan, och sedan slutar med det så klart att man går upp i vikt. Allt handlar om en fot, som inte riktigt funkar. Frågan är nu vad jag skall göra åt saken. Har funderat på att banta men bestämt mig för att där går gränsen. Jag har aldrig någonsin sett något gott komma ur bantning. En kortsiktigt viktminskning som sedan ofta ger en större viktökning.

Jag tycker att jag är okej som jag är och tänker inte bry mig särskilt, eftersom det inte handlar om någon medicinsk skadlig övervikt. Dessutom känns det nästan lite kaxigt att vara överviktig i dag när kroppsfixeringen är så total (frågan är om jag är överviktig, nog inte, men i alla fall rundare än innan). När det finns som folk på allvar lägger ner tid och energi på att förakta feta människor. Att jag motionerat så mycket beror till största delen att jag använder motionen som ett sätt att komma rätta till mitt humör. Ofta när jag glömt att motionera så får jag märkliga problem som sedan enkelt löses upp när jag ger mig ut på en joggingrunda, eller ställer mig i gymet. Motion är bra helt enkelt. Men nu när den här foten har krånglat har jag klarat att hålla balansen ändå. I stället för att vara på gymet har jag användt tiden till att läsa och det känns faktiskt bättre. Jag är 43 år, borde vara mogen nu att rikta min uppmärksamhet mot större saker än min kropp. Dock cyklar jag till jobbet, 7 kilometer och det är ju bra, borde räcka som motion tillsammans med mina skogspromenader på helgerna. Men i alla fall, här har jag några råd på vad man kan göra om man gått upp i vikt och inte vill banta

- Smörj in dig in någon skön olja för att få en skön kroppskänsla. Lägg extra stor tid på att smörja de lite fetare partierna. Jag har köpt en svindyr olja som jag smörjer in mig i innan jag torkat mig för att binda fukten till kroppen.

- Sluta väga dig.

- Titta inte i helfigursspeglarna

- Klä dig i svart, det får lönnfeta att se smalare ut

- Ät inte hela chipspåsen själv, dela den med någon

- Se till att ha trevligt.

- Motionera på något sätt minst 30 minuter varje dag ( cykla delsträckor till jobbet, eller promenera eller träna stenhårt, själv cyklar jag till jobbet). Man måste röra sig annars blir man sjuk och får värk, blir infektionskänsligare.

Bjud hem en sverigedemokrat

2010-09-28T12:19:00.001-07:00

Jag har lånat hem Fult folk av Linnea Nilsson och Emil Schön. Det är en bok där man intervjuar folk som röstar på sverigedemokraterna. Jag tänker på att även och eftersom sverigedemokraternas politik är både galen och farlig, så begår vi ett misstag om vi demoniserar deras väljare, för det knyter dem bara starkare till sverigedemokratin och längre ifrån oss andra väljare. Jag börjar bli så gammal nu att jag har förstått att rättvisan inte alltid segrar. Eller jag tror i alla fall inte att rättvisan kommer att segra utan att man kämpar för den. Jag tänker att ett bra sätt att få ner Sverigdemokraternas siffror till nästa val är att bjuda hem en sverigdemokrat på middag och sedan bryta den svenska etiketten genom att börja prata politik, men inte utan respekt. Genom att visa respekt får man respekt. Men en stor orsak till att sverigedemokraterna vuxit sig så stora är ju att vi inte vill veta av dem.

Pestorullar och en god öl!

2010-09-22T08:28:00.001-07:00

För att inte gå under i dessa tider är det bra att sköta om sig genom att också ha roligt och dricka en öl eller två. Nu är det dessutom före lön och kanske inte så mycket kvar i kassan. Då kan man dricka öl hemma. Det passar väldigt bra om man har barn som kanske inte har så mycket tålamod att sitta med på krogen. Jag brukar köpa hem lite olika sorters öl och bjuda hem några vänner. Frågan är ju ofta öl eller vin. Man säger att detta är en klassfråga. Det har till och med gjorts en avhandling om detta(varför?). De mer välbeställda dricker visst helst vin och de lite fattigare öl. Ett roligt argument för att dricka öl istället för vin som jag brukar använda är att jag helst dricker öl för att solidarisera med de svaga i samhället. Över huvud taget gäller det att hitta slagfärdiga argument för allt man gör. Det ger lite färg i vardagen.

Här kommer recept på ett bra snacks till ölen. Pestorullar heter det, fett, gott och bra! Istället för att följa dieter kan man hitta ett argument eller en diet för varje sak man äter. Jag har inte hundra koll men jag har för mig att pestorullar är bra ur GI synpunkt. Ölen blir bättre ur GI synpunkt om man äter pestorullar till. Väljer man något annat helt kolhydratbaserat så finns det säkert också argument för att äta det. Det finns en diet för varje tillfälle! Det gäller bara att vara tillräckligt flexibel och inte titta så mycket i speglar. Om någon påstår att man gör något fel i sin diet så kan man bara säga "Ja ja, tjöta tjöta" eller också "bara för att jag använde den dieten för en kvart sedan så betyder det inte att det är något jag följer nu". Peston som används i pestorullarna har du recept på här. Rekommenderas särskilt nu då man i alla fall på vår Hemköpsbutik har tokbilliga oknäckta valnötter.

Pestorullar

Pesto

Smördeg

Börja med att sätta på ugnen på 200 grader.

Ta sedan peston och stryk i ett tunt lager över fyra smördegsark som man sedan rullar ihop var för sig till fyra små rulltårtor. Sedan lägger man rulltårtorna i frysen i cirka 10 minuter så att de blir hårda och skärbara (inte för länge då utvecklas de inte tillräckligt i ugnen). Ja sen tar man ut rulltårtorna ur frysen skär dem i 2 centimeter stora bitar och lägger dem på ett bakplåtspappersklädd plåt, med ett avstånd som gör att rullarna kan fördubblas i storlek. Ha dem i ugnen i 11-14 minuter tills de blivit stora och fått lite färg. Det blir som små bullar. Fantastiskt gott tilltugg till öl!

Ta hand om rädslor?

2010-09-20T23:34:00.000-07:00

Ja nu pratar danskarna om att de var tvungna att möta Danske Folkepartik för att de inte skall växa sig ännu starkare. Men i Sverige tror jag inte det finns några politiker mer än Sverigedemokraterna själva som är intresserade av att vi får ett så främlingsfientligt land som Danmark nu blivit. Ett problem med hur vi skall hantera främlingsfientlighet är att vi inte vet hur vi skall göra. Det finns inga recept. Får de uppmärksamhet är det fel menar man. Får de inte uppmärksamhet menar man också är det också fel.

Att problemet uppstått beror så klart delvis på en misslyckad integrationspolitik. Men ibland undrar jag ifall den misslyckade integrationspolitiken inte också beror på en illa dold främlingsfientlighet hos de styrande politiker.Eller kanske mer att man inte gått till botten med sina värderingar. Idén om allas lika värde ligger kanske bara på ett ytligt plan. Att vi i dagen samhälle fortfarande ser stora skillnader på kommunala skolor i s.k. bättre områden än i invandrartäta områden. Att detta med större barngrupper på dagis kommit i samband med att vi fått större andel utlandsfödda. Plötsligt är det inte lika noga längre med de barn som växer upp i vårt samhälle. Jag har också exempel från förorter i Göteborg där dit det är svårt att få utbildade förskolelärare, eftersom det är så tufft att jobba. Att man inte aktivt jobbar mer att få ordning på dessa förskolor, med mindre barngrupper och bättre arbetsförhållanden för personalen är väl ett tecken om något att det inte riktigt är så viktigt där som i andra områden. Det handlar inte bara om barnens språk utan också om de sociala problem som ofta uppstår då folk inte släpps in på arbetsmarknaden.

Att det är så här beror väl delvis på att man inte riktigt vet hur man skall göra, det är ett nytt samhällsfenomen. Men också på att det är föräldrar som inte kräver samma saker som vi i andra områden kräver av våra barns skolor och förskolor. Det är föräldrar som lärt sig vara tacksamma och hitta sin plats. Ingen är heller intresserade av att lära dessa människor att kräva vad de har rätt till. De har ju kommit hit och kostar pengar ungefär. Man tänker inte längre än näsan räcker och fattar inte vilken tillgång dessa människor skulle kunna bli i den globala världsekonomin om man såg till att ge dem rätt utbildningsmöjligheter. Trots detta så lyckas många redan i dag (vilket man pratar allt för sällan om!), medan andra inte ser någon annan utväg än kriminalitet eftersom samhället mer eller mindre aktivt pekat med handen åt det hållet för dem. Så har det varit i den här typen av samhället en längre tid och det har allt att döma mer med klass än etnicitet att göra.

Jag vet också att många lärare som jobbar är trötta och slutkörda. Att de inte får jobb någon annanstans för att det är lågstatus att jobba i dessa områden. Vilket gör att många jobbar väldigt länge. Att stanna länge på samma ställe innebär så klart en större chans att cementerar sin syn på saker och ting, vilket inte precis hjälper när man skall lösa problem i nutid.

Sen får man inte glömma att väldigt många människor som man inte riktigt tror har det har fördomar. Jag själv som är bibliotekarie arbetar kanske i den politiskt mest korrekta yrkeskåren av alla. Frågan är vad denna politiskt korrekta ton beror på ifall det är för att man fortfarande inte släppt rollen som duktig flicka eller ifall man har ett socialt engagemang. Men det är i alla folk som oftast menar sig vara för ett mångkulturellt samhälle. Men när det gäller att söka tjänster så är det alltid färre sökande till tjänster i så kallade mångkulturella områden. Men det handlar så klart också om att hitta sin egen plats i tillvarons hierarkier.

Fast egentligen skulle jag skriva; fler bibliotek! Fler gemensamma mötesplatser och diskussioner, mindre segregation och tillgång till olika slags berättelser! Men att förändra det som nu pågår gäller också att ta ett personligt ansvar, för staten kommer inte fixa det. Vi måste slåss!

fan fan fan

2010-09-19T21:53:00.000-07:00

Ja nu blev det som det blev. Vi var många som undvek att ta debatten med de invandrarfientliga. Men vi träffades nästan aldrig och gjorde vi det så visste vi inte om det.De riktigt bra argumenten kommer aldrig riktigt fram i den officiella debatten heller. Det kan man sörja så här efteråt. Även om det för all del är väldigt lätt att vara efterklok. Jag skrev på denna blogg om förödande nationalism och att jag faktiskt tror på fri invandring. Det kändes inte okej att skriva, antar att det var en liknande känsla när folk skrev om erotik på 50-talet och jag vet egentligen inte varför det är så stort tabu i denna fråga. Men nu får vi tänka framåt istället! Ta diskussionen. Se till att Sverigedemokraterna blir en parentes i den svensk riksdagen.

Men här i Göteborg har vi också fått in ett riktigt hjärndött problem som inte ens har någon ideologi; Vägvalet. Fan ta er som röstat in dem. Ett enfrågeparti som inte tar något ansvar för något utom att sitta i sin egen bil. Jag förstår inte att man tycker att man är värd att gå och rösta när man tycker det är viktigare att få sitta i sin bil än att barnen har ordentliga skolor. Höjden av egoism. Jag bor i stan. Många av oss som bor här har besvär i luftrör och fler allergier än andra. Att dålig luft påverkar den här typen av besvär kan man läsa om här. Vi som bor i stan behövs i stan. Men det bryr ni väl er inte om. Fast det spelar egentligen ingen roll. Jag borde lugna ner mig. Det finns ändå en majoritet för vägtullar i stan. Vad trodde de egentligen att de skulle få, 51% ? De borde börja cykla istället. Skaffa lite syre till hjärnan och få i gång tankeverksamheten!

Dadaistisk valmanifest

2010-09-18T11:42:00.000-07:00

Nu har jag skrivit en dikt i cut up teknik av allt valmaterial som jag fått hem. Det är brev från politikerna och från tidningarnas ledare som jag klippt i sär och låtit hamna i slumpvis ordning på mitt skrivbord.

Dadaistiskt valmanifest 2010

Vi tycker att något är fel

Nu handlar det om

Sjukvård

vi startar engångspartiet

Då vill jag rösta på Moderaterna

- Ja en annan viktig fråga är så klart klimathotet

en djurvänligare politik vill Sverigedemokraterna förbjuda

halalslakt och införa ett importförbud av varor som producerats

Flytta mobbaren

Jag väljer ett parti efter invandringsfrågan, men det tycks inte finnas någon som står upp för

mina åsikter

Årets svenska val kallas

ibland ett ödesval. Ironsikt

nog avgör vi också en del av

afghanernas öde på söndag

Utanförskap var alliansens innovation i valrörelsen 2006

Det går fortfarande inte att rösta bort Wallenberg

att få ett förstahandskontrakt på en lägenhet

vårt bankgiro 5474-6656

partiledare, Sölvesborg

Upptäckte att jag hade läsare

2010-09-18T09:12:00.001-07:00

I går upptäckte jag, att denna blogg som i princip uppstod som ett slags spasm, har läsare, långt fler läsare än vad jag trott. Jag lade märke till att det fanns ett verktyg i google som hade spårat mina läsare. Jag hade inte sett verktyget förut. Att det fanns läsare, mer än de fem jag kände till, gjorde mig både glad och beklämd. Glad som ett slags egoboost, men beklämd eftersom jag anser att läsare betyder ansvar. Jag har funderat över natten på hur jag skall ta ansvar för dessa läsare. Tillsist bestämde jag mig för att att det får bli som det blir. Det vore dumt av mig att deklarera vad det blir redan nu, eftersom jag önskar att jag fortsätter vara en människa i förändring, som lär mig av livet.

Jag har ont i magen

2010-09-15T12:36:00.000-07:00

Hur skall vi göra på söndag om Sverigedemokraterna tar sig in? Vad skall vi skylla på? Vem tar ansvaret och räcker det verkligen med att säga att man tar ansvar? Men det är inte Sverigedemokraterna som är på G. Vi är också på väg i ett alltmer auktoritärt samhälle, centralisering, ledarkult med bland annat chefer och partiledare som säger jag i stället för vi. Vad är hönan och vad är ägget? Eller är det en ren tillfällighet att allt det här råkar sammanträffa samtidigt.

Det är möjligt att jag har fel, att det varit så här i alla tider. Men min vardag har jag i alla fall under de senaste åren fått upp ögonen för att folk inte vågar säga vad de tycker, att de har en konstig respekt för auktoriteter, som att man verkligen inte tror att ens röst är värd något. Detta är riktigt otäckt på ett personligt plan, en tragedi i varje människas liv som drabbas av det. Men också att de som ser detta, inte bryr sig, kanske till och med tycker det är bra att folk är oengagerade så att de kan bestämma själva. Hur kan man vara så jävla dumma att man tror att det är något bra med detta? Inte konstigt att det bildas missnöjespartier och att det finns en stor ohälsa.

Fransk äppelpaj

2010-09-12T06:29:00.000-07:00

Det finns några saker som jag är känd för; min pesto, mina pestorullar, min biff bourguiognon och min franska äppelpaj. Det är maträtter som jag skulle kunna göra i sömnen. Nu när det är höst så vill jag bjuda på receptet på min fantastiska äppelpaj som bör avnjutas till bättre vaniljglass. Hur fransk den är är osäkert. Jag bjöd en fransman på den en gång, han tyckte det var gott men skrattade åt idén om att det skulle vara något franskt.

Man gör en helt vanlig mördeg men har i några droppar bittermandelolja. Det förändrar hela karaktären på degen, gör den lyxigare. Sen plattar man ut degen i en rund form. Därefter skär man äppelbitar tunt. Lägger dem snyggt, omlott i en spiralform från mitten och ut så att hela degen täcks. När man haft det i ugnen ett tag i 225 grader tills det är klart cirka 25 minuter, så kokar man upp några matskedar fin aprikosmarmelad som man sedan smetar över den färdiggräddade pajen. Klart! Är man förtjust i sött så kan man dricka en torr sherry till.

Länge leve poesin!

2010-09-11T01:52:00.001-07:00

Att vara rädd för olikheter, personligheter, vilja, kan spegla sig på många olika sätt. Nu är namnen för de olika stadsdelarna i Göteborg klara, de skall heta

SDN Centrum

SDN Örgryte – Härlanda

SDN Majorna – Linné

SDN Lundby

SDN Angered

SDN Östra Göteborg

SDN Västra Hisingen

SDN Norra Hisingen

SDN Västra Göteborg

SDN Askim – Frölunda - Högsbo

Annelie Hulthén uttalar sig: "Det är kanske lite krystat på sina håll, men det är viktigt att ta hänsyn till vad remissinstanserna vill och namnen är lokalt förankrade", säger hon. (GP 9 september, del 1 sidan 11) .

Jag undrar exakt hos vilka stadsdelsnamnet Askim/Frölunda/Högsbo var förankrat. Knappast var det hos folket. Jag har inte sett några som helst försök att nå oss medborgare i detta. Själv blev jag väldigt positiv när jag såg att det låg ett förslag om att vår stadsdel skulle få heta Slottskogens SDN. Men så bra blev det alltså inte, namnet var förmodligen för vackert och skulle kanske reta de som inte bodde i närheten av någon Slottskog? Ja inte vet jag hur man resonerade. För stadsdelen där jag jobbar har vi startat en långt ifrån framgångsrik facebookgrupp där vi föreslår namnet "Gamla Kosjön".( Förklaringen av detta är Gamla från Gamlestaden Ko, från Kortedala och Berg från Bergsjön). Det ligger extremt långt ifrån de namn som vi visste stadsdelarna skulle få, men det intressanta är kanske hur förslaget behandlades av politikerna. Jag skickade in det till alla politiker i stadsdelsnämnderna. Ingen svarade på hur jag skulle gå vidare med detta förslag. Bara en politiker, en vänsterpartist, gav något svar över huvud taget, han sa att han inte trodde på namnet. De andra svarade inte på mitt mejl. Borde man inte bli glad och tacksam för engagemanget?

Men nu skall vi inte haka upp oss på det. Vad jag vill ha fram egentligen är bristen på poesi i den nuvarande ordningen. Eller bristen på att förstå sig på poesi. Som har med likriktningen i hela stan att göra. Att det skall se likadant överallt. Som om man kan driva en stad enligt löpande band principen. Att man inte tror att det lokalt förankrade namnet, det personliga har någon betydelse, eller snarare som man är rädd för att det personliga lokalt förankrade skall få betydelse. Då blir centrum bara centrum och där har vi kanske en delförklaring till segregationen, att räknas eller inte. Att finnas i mitten av sin vardag, med levande torg eller att finnas i Östra Göteborg, mitt emellan Östra Sjukhuset och Östra kyrkogården.

Jag har ett annat exempel. Det är Kulturhuset Underjorden som ligger i stadsdelen Gamlestaden där jag arbetar. Detta hus har funnits i många år nu och där finns bland annat politiskt engagerade ungdomar, som man ofta pratar om som en bristvara i svenska samhället. Men det är klart, de är ju inte med i MUF, SSU, eller LUF. Jag tror inte att det är någon tillfällighet att man just nu, i samband med all annan likriktning i stadsdelsreformer och att personalavdelningarna döps till HR (humanresource) väljer att få upp ögonen för att Underjorden hyr ut sina lokaler. Detta har man gjort helt öppet i åratal. Så nu kanske man inte har råd att vara kvar.Återigen är det en brist på förståelse för poesi. Vad saker betyder. Gamlestaden är också porten mot Sverigedemokraterna. I går pratade jag med en av våra aktiva socialdemokrater och han poängterade just detta att i Gamlestaden finns det många Sverigedemokrater. I Rannebergen finns ännu fler. Jag tror inte att man förstår det symboliska värdet av att låta Kulturhuset underjorden få finnas kvar i Gamlestaden, att de håller ställningarna mot det främlingsfientliga bara genom att få finnas till. Att det finns en speciell och viktig kraft i deras brötighet och bristen på kostymer. Men förstår man sig inte på poesi så förstår man sig inte på den här typen av nyanser. Därför pressar man in barn i förskolegrupperna och får stadsarkitekter att säga upp sig. Man vet bäst själv och det är klart att sikten är ju mycket klarare utan de små nyanserna, men kanske inte lika vacker.

Ströms slott AB

2010-09-06T12:20:00.001-07:00

Det finns ett företag som heter Ströms slott AB. De sysslar med fastigheter och barnomsorg. Företagets barnomsorg som har gjort miljonvinst har kritiserats för att man menar att de bidrar till segregationen. Enligt ryktet anställer de många nysvenskar som passar sina egna och andras barn i det egna hemmet. En länk om detta finns här. Men på GPs ledarsida tycker man det bara är bra. Om hur man skall göra för att få anställning som dagbarnvårdare så står det så här på företagets hemsida: "För att kunna bli anställd behöver man ha utbildning inom barnomsorgen, alternativt erfarenhet av att vara tillsammans med barn"' Om man vill bli anställd så skall man känna till reglerna, som innebär då just ovanstående och lite mer. Det hade väl åtminstone varit passande om några rader om att kunna något förskolans läroplan. Say no more. Känns lite uland.

Det som är så himlans bra med deras barnomsorg är att det är gratis, man betalar inget som familj. Alltså är det klart ett alternativ som attraherar de som har svårt att få månaderna att gå ihop. Vi kanske inte har svårt att få ihop det men lite mer ostron och champagne hade inte varit fel. Enligt Ströms Slott Ab kan man få lov att ha barnomsorg för sina barn upp till tolv år om man dessutom har hand om minst lika många av andras barn. Jag funderar på ifall jag inte kunde få pengar för min tioåring som ändå är hemma på eftermiddagarna. Något grannbarn kunde också få vara här. Sedan kunde vi använda pengarna till gemensam lyx.

Jag jobbar i och för sig på eftermiddagarna. Men man skulle väl kunna låna en Roboten Kermit från sjukhuset. Tanken är inte att roboten skulle ersätta någon människa, mer att den skulle vara ett stöd. Den kunde ropa när det var dags för att äta mellanmål, leda dem rätt i affären så de går till mjölkdisken och inte till godisdisken. Så vidare så vidare.

Läsvärt

2010-09-05T23:19:00.000-07:00

Både jag och min make bloggar.Hans kallar sin blogg för en gotisk modeblogg, men skriver även om litteratur och politik. Precis ett så där intressant blogginlägg har ni här.

datafixerade skolan

2010-09-05T02:30:00.000-07:00

Förra veckan fick jag hjälpa en elev från en friskola på ett annorlunda vis. Hennes skola var stängd i två dagar och under den tiden skulle hon göra några uppgifter hemma. En läxa som enligt mig var ganska svåra att greppa för vilken tolvåring som helst. Hon exempelvis svara på vad en ideologi var. Hur politiken mellan de både blocken skiljde sig (detta kan ju inte ens vissa politiska reportrar svara på). Eftersom jag antog att hennes föräldrar var nyanlända till de svenska samhället och inte hade grepp om allt detta så bestämde jag mig för att försöka hjälpa till. Saken var den att det var en skola som inte använde läroböcker överhuvudtaget, de använde de sig bara av databaser. Tjejen hade ingen dator hemma, så hon var hänvisade till biblioteket. De länkar som var rekommenderade var sannerligen inte anpassade för en tolvåring. Jag tycker det här är urkasst. Nog tjänar skolan pengar på att inte ha några läroböcker. Men barnperspektivet var är det? Man brukar säga att en sextonåring som har läst mycket böcker har ett ordförråd som gör att de knappt kan läsa exempelvis ledarsidan i DN. Hur kan man då anmoda att alla tolvåringar, vem som helst, skall kunna förstå sig på exempelvis riksdagen.se?

Eleverna som går i högstadiet i den kommunala skolan nästgårds till mitt jobb fick varsin MacBook förra veckan. Allt för att locka till sig elever. Det var ju inte direkt den billigaste datormodellen man valde. Andelen pojkar från den skolan som var behöriga för nationella program efter nian förra våren var 73%, medlet för Göteborg totalt var 84%. Jag är inte emot datorer. Men varför satsar man inte på mer mänskliga faktorn istället? Så att fler får behörighet? Om man inte tror på att människors betydelse och jobbar i skolan eller med skolans ekonomi då tycker jag att man skulle byta jobb.

Sen är det så lustigt det där med kostnader. I vissa fall så är mycket lite och andra fall så kan lite vara hur mycket som helst. Självklart handlar det om status.

vardagsbetraktelser

2010-08-28T10:53:00.000-07:00

Vi har köpt en dator till sonen. Jag vet inte varför jag känner mig som djävulen själv när jag skriver detta. Det enda argument jag har för att han inte skall få en dator är moralpaniken. Han är inte särskilt dyr i drift för övrigt och vi har råd. Han sitter mycket framför datorn, men det gör vi också. Han använder datorn mest till ett i högsta grad oskyldigt spel som heter Club Penguin och till att lyssna på ljudböcker från bibliotekets hemsida. Han utvecklar både husliga och intellektuella sidor, förstår inte vad det är för fel med det.

Vi köpte datorn på ett ställe där jag fick förtroende för försäljaren eftersom han inte var som en typisk försäljare. Det var det som gav honom trovärdighet. Han hade säkerligen inte gått någon säljkurs och försökte inte proppa i mig inövade floskler som fick mig att känna mig indignerad för anmodad hjärndödhet.

Liknande urvalsmetod hade vi när vi valde barnförsäkring. Det kom hem en försäkringsman som gjorde fel från början, han glömde pappren i bilen som han fick gå och hämta. Sedan frågade han i fall vår son hade några förlossningsskador före födseln. Självklart valde vi det försäkringsbolaget. Inte bara för att han gjorde fel utan mest för att han visade sig. Han verkade inte ha något farligare att dölja.

Detta med att efter klassisk byråkratmodell gå in i en yrkesroll får mig bara att tänka på människor som inte vågar erkänna sina egna fel, eller än värre lägger sina egna fel på andra människor. Sådant skapar varken trovärdighet eller trivsel.

Tillbaka till detta med trovärdighet. I dag när jag såg mig själv i spegeln så insåg jag att jag genast behövde klippa mig. Jag hade inget förtroende för henne som jag mötte i spegeln, hon såg sjavig och karaktärslös ut. Jag gick till salong på Linnégatan som jag tidigare aldrig besökt. Då jag kom in blev jag genast orolig. Att se sig själv i spegeln hemma var inte samma som att se mig i spegeln på salongen. Det syntes verkligen att jag kom direkt från en storstädning eller något annat orent sammanhang. Det var inte bara ett ostyrigt hår till ett osminkat ansikte utan också en grön tröja med flera stora vita fläckar på. På vägen dit, precis utanför systemet, hade jag mött en tidigare lärare från en skola som jag jobbat mot, som tittat lite märkligt på mig och minuterna efter framför spegeln på salongen så insåg jag att han förmodligen trodde att jag blivit uteliggare. Det var för övrigt också en lärare från samma skola som flera år tidigare såg när jag fullt påklädd hoppade i bassängen på Askimsbadet för att trösta min son som precis blivit räddad från drunkningsdöden. Nu tror jag inte att de har något större intresse av att prata om mig på den där skolan och tur är väl det, för tänk vilka historier de skulle kunnat berätta.

Tillbaka i salongen. Min outfit fick mig att bli orolig över att frisören inte skulle få grepp om min personlighet utan klippa mig helt fel. Hon såg ung och trendig ut, verkade ha koll på precis på alla detaljer på ett strängt vis som skulle kunna bidra till att hon dömde ut mig direkt för att sedan slarva sig igenom mitt hår då hon bedömde att jag inte skulle lägga märke till ett eller annat jack. Med stigande ålder har jag börjat känna en allt större misstänksamhet mot unga och trendiga, som grundlades när jag gick till en affär för att pröva skor och de två biträdena började gapskratta när de fick se mina omålade extremt tjocka och knöliga tånaglar. Men det här var en bra frisör som förstod sig på hur man skulle göra en sådan som mig lite snyggare.

ge mig ingen mer hjärnblödning

2010-08-25T21:21:00.000-07:00

I dagens tidning läser jag att regeringens ungdomssatsning var klipp för Liseberg. Man förbättrade sin vinst från 28 till 72 miljoner. I samma tidning kan man också läsa att skolbarn under skoltid gjort färre besök på teater, museer och bio jämfört med tidigare år. Vilket man förklarar med att målet att barn och unga i Göteborg skall ha minst en lektion på dessa aktiviteter tagits bort ur budget. I Gunnared har man gjort minst besök och flest har man gjort i Södra Skärgården och Linnéstaden. I Högsbo toppar man med teaterbesök. Man har alltså stärkt segregationen. Suck. Jag känner att det inte ens är någon idé att fråga om varför vinsten i det kommunala bolaget inte kan bidra till välfärden. Det är väl liksom det som borde vara vitsen med att ha just kommunala bolag. Skattepengarna får vi väl ändå oavsett vem som äger. Men om jag frågade så vet jag att jag skulle få ett långt och slirigt svar som gick ut på att det går inte, för vi vill inte. Ett svar som princip också skulle gå ut på att jag är dum som frågar.

Alltså bryr man sig inte tillräckligt om nedskärningar i vård omsorg och skola. Hur skulle det kunna finnas någon annan förklaring? Museer får minskade anslag till förmån för kommersiella konkursmässiga utställningar och Göteborgshjul. Iden som jag delar med sannerligen allt för många att Göteborgs kommunledning är toppstyrd av Göteborg och company växer sig sannerligen starkare. Men att man tagit bort kulturarrangemangen ur budgeten för skolbarnen beror väl sannolikt på att man inte förstår vad det skall vara bra för. En bakgrund till detta kan man kanske få om man läser om Göteborgs högsta kulturhöns här

Ursäkta bristen på källhänvisningar. Det finns ännu inga länkar ute i dagens GP ännu.

Botten is nådd

2010-08-25T13:18:00.000-07:00

Ett bottennapp i valkampanjen är väl ändå detta. Brist på förtroende är en genomgående tematik i alliansens poltik. Vi har sänkt a-kassa för de som är arbetslösa eftersom man tror att det skulle lösa en del av arbetslösheten. Skolkare skall man komma till rätta med genom att vara strängare mot dem. FRA-lagen och förslag om gredelina kuvert till torskarna. Just nu önskar jag att jag var en rapare, men det är jag inte. Men om jag rappat hade jag skrivit några rader till och avslutat med något käckt om den matematiska illusionens seger över förnuftet. Om jag någon gång köper mig en båt så skall den heta Logikens bristande kompetens 1.

Skärpning

2010-08-21T22:29:00.000-07:00

Nu är det snart val. Det rödgröna blocket knappar in, vilket är ganska märkligt med tanke på att ingen av de stora morgontidningarna är socialistisk, men det är klart folk läser inte så mycket tidningar längre, det är andra saker som styr, de personliga känslorna för de olika partiledarna. Om det är någon som är mobbad av våra partiledare så är det helt klart Mona Sahlin och det passar ju så bra in i vår alltmer tävlingsinriktade kultur där det populäraste programmet är det där man säger oförskämdheter till mindre begåvade (Idol) och allt färre menar sig ha råd med morgontidningar, till förmån för gymkort. Man får vara hur mycket moderat man vill för mig, men jag tycker att man bör stå för det i så fall, gå till botten med sina värderingar och inte skylla på ytliga saker som val av en handväska. Men det är klart att vi skall gå hårt åt våra partiledare, frågan är väl bara på vilket sätt och på vilka grunder.

Poltiken handlar inte längre om solidaritet, utan att locka till ett godisbord. Det är politikerna själva som lagt grund till detta, kanske sossarna, när de lyckades locka väljare genom att sätta maxtaxa på dagis. Många av oss är överens om att vi aldrig är starkare än den svagaste länken. I debatten i dag så är många överens om att det är integrationsfrågorna, skolan, arbetslösheten som är den svagaste länken. Jag är mer benägen att säga att det är brist på intellektuellt kapital som är besväret. Att man inte letar efter radikala lösningar vare sig på personliga eller politisk nivå. Som att man gett upp drömmen om ett jämställt samhälle. Jag märker det hela tiden i vardagslivet, hur folk är rädda för att säga ifrån, är öppna om att de blev nervösa för att prata med personer med höga befattningar, som om det är något allmänmänskligt medfött. Jag tycker inte det var så för några år sedan. Kanhända beror det på att jag befinner mig i streberåldern, fyrtioårsåldern, men ändå jag tycker det är så himlans b. Själv är jag lyckligt befriad från denna typ av rädsla. Jag dömer folk efter hur de behandlar andra, det är den enda måttstocken man behöver. Måste väl också säga att rädslan många gånger inte alls beror på att alla personer med höga befattningar är ett kallsinnig patrask. Utan att rädslan kommer av något annat, av strukturen och en överhängande känsla av att man skall veta sin plats. Kanske ingen slump att det var just en svensk som sa "We care about the small people"

Även om man i Sverige förklarar fadäsen med talet med att small people i USA är dvärgar så ligger det också något annat i det. Men vad denna rädsla kan väl i grunden inte bero på något annat än att man inte längre tror att alla människor har lika värde och hur skulle man kunna tycka det när folk behandlas så olika.

Jag vet inte hur det har blivit så, men samtidigt finns ju denna lättvindighet att byta ideologi. Men vad jag egentligen skulle skriva är att om man nu väljer att rösta på alliansen så skall man stå för det, att man tar för lätt på sin demokratiska rättighet. Vilket så klart har med denna godisbordspoltik att göra, att bristen på skillnader mellan partierna är så små när moderaterna kallar sig nya arbetarpartiet och sossarna knappt vågar kalla sig socialister. Det är i länder med lite skillnader mellan partier som främlingsfientliga partier frodas och därför har det blivit som det blivit i Sverige i dag. Jag tycker att de stora partierna är dåliga på att ta ansvar för detta.

Nu skulle jag kunna skriva ganska mycket mer, om Reinfeldts ledande retoriska modell. Han har förmodligen aldrig varit personligt drabbad av dålig politik? Så vad har han att uppröras över. Men också att hans retorik har blivit en ledande modell i debatterna. Hur man härmar hans retorik, överdrivna lugn och vilket är bevis på distans till väljarna som har det svårt. Vad jag egentligen vill skriva är att om man nu väljer att rösta på ett parti så skall man gå till botten med varför.

Perfektionismens baksida?

2010-08-12T11:06:00.000-07:00

I går läste jag en intressant krönika om det moderna samhällets vänskap. Jag tänker inte återge vad som stod, det kan ni läsa själva här. Däremot kommer jag att skriva om de tankar som krönikan satte i gång. Möjligtvis har jag fel i allt, det jag tänker är så nytt, har inte hunnit pröva det mot någon än, men jag tänker pröva det här och skriv gärna emot! Jag tillhör dem som menar att samhället går framåt, men alla tider har sina problem. Vad jag nu skall försöka mig på är att identifiera några gemensamma problem för människor i det moderna samhället. Observera att jag undviker att skriva den moderna människan, för jag tror inte riktigt att hon finns. Eller snarare hon kanske finns, men hon har funnits sedan antiken åtminstone, men det är alltså inte antikens människa jag pratar om utan hon som lever i dag. I ett samhälle som förändras snabbare än något annat samhälle vi känner till.

Vi lever i en tid då de vetenskapliga framstegen har exploderat. Det tror jag skapar en anda som påverkar oss individer att sträva efter att ständigt vässa oss, förbättra oss, göra oss till en del av det vetenskapliga framsteget utan att vi egentligen tänker på det, vi dras bara med. Människan är föränderlig det vet vi, men denna syn kan också innebära ett slags självförakt. Att det ständigt finns något som vi borde göra för att bli lite bättre.

Vid sidan av detta finns en en strävan efter att också vara en lycklig person, men att vara lycklig går kanske inte alltid så bra emot strävan att ständigt förbättra sig.Snarare är det väl så att det passar väldigt dåligt ihop. För lyckan hittar man väl vanligtvis i lugnet och att vara till freds. Samtidigt som de vetenskapliga framstegen har kommit till stånd så har det skett en urbanisering. Fler storstäder som borde innebära fler möjligheter för människor att hitta sin särart, ta vara på det som är genuint i jaget, eller hur man nu skall uttrycka sig i denna fråga som lätt kan bli lite romantiserad. Men jag menar att storstaden har fler möjligheter till subkulturer och individuell frihet än ett litet samhälle. Samtidigt som de riktiga originalen oftast håller till på lansbygden.

På något sätt tror jag att försöket att som jag skrev förut hela tiden utveckla sig, sträva mot något bättre kan hamna i kollision med att hitta sig själv. Det är inte ett självklart problem men uppstår ändå ganska ofta. Eftersom detta att bli modern lätt kan bidra till ett slags skam över vem man egentligen är, att man ska bli något bättre, finare, eftersom den moderna stadsbilden, många gånger inte ger så mycket förståelse för indivdualitet som den fria människan. Eller det är snarare en klasskonflikt. I de fattigaste områden är också de minst individualiserade, där man som tillfällig besökare lätt kan förvilla sig och gå vilse eftersom alla hus ser likadana ut, vilket så klart kan skapa en illusion av att vi människor också egentligen borde vara lika. Den kultiverade människan blir också därför i värsta fall den tuktade människan. Jag tror att den vilda naturen i bästa fall har en positiv inverkan på människan. Så är det i alla fall för mig när jag går runt i skogen och ser alla krokiga grenar och inser den vilda skogen ger mig något som den välordnade parken aldrig kan ge.

Genom att anamma speciella framgångsrecept så vi bygger självförtroende och inte självkänsla. Vi lär oss att prata mycket för att synas, göra si eller så. Men eftersom vi inte bygger någon självkänsla så blir vi allt mer beroende av yttre bekräftelse, ilket alltså blir allt svårare att få och ger allt mer desperata tilltag för att få bekräftelse. Egentligen gäller det nog att inte fästa så stor vikt vid beröm, utan att hitta sin egen inre kompass. För blir man för beroende av yttre bekräftelse kan man lätt bli förkrossad av kritik och då kan man vara riktigt farligt ute. Problemet blir större och större eftersom så många försöker vara speciella på samma sätt. Att inte bli sedd kan väcka skamkänslor. Det är ju det som är grejen med skam. Trots att man inte gjort något fel själv kan känna som att man själv har gjort fel, där är fällan. I ett samhälle där allt ser likadant ut så att man påverkas till att inte våga visa sin särart, så kan man kanske till och med känna skam för att ingen ser en eftersom man själv inte vågar visa sig? Skam försöker man oftast dölja, genom att visa sig ren eller perfekt. I dag har vi ganska många kommersiella aktörer som appelerar till människors behov att forma ett perfekt jag. För att kompensera och dölja sin skam över att inte bli sedd. Ett krux här är också att det kommersiella budskapet hela tiden förändras eftersom det bygger på att bygga nya behov hos konsumenterna. Så det att bli nöjd med sig själv bygger på sin egen orimlighet.

Här kommer en enkel låt som vars rader någon skrev som statusuppdatering på facebook för någon vecka sedan. Jag tycker den är så vacker och gråter varje gång jag hör den:

Undrar så flundran

2010-08-08T01:10:00.001-07:00

På debattsidan på dagens DN-debatt skriver vänsterpartiet om problemet med att friskolor tar ut stora vinster som inte går tillbaka till skoleleverna. Personligen så har jag inget emot friskolor, men jag gillar inte att de kan ta ut stora vinster som inte går tillbaka till eleverna utan till vinstdrivande företag. Jag tycker det är stöld av skattepengar. Att friskolor utarmar den kommunala skolan ser vi bevis på idag. Jag tycker att man borde hitta ett annat system där det ena inte utarmar det andra, men jag har förstått att det är svårt. Men i Norge, Finland och Danmark har man tydligen täppt till möjligheten för friskoleföretagen att skaffa stora vinster enligt dagens debattartikel.

Jag förstår inte att man skall jaga fuskare bland låginkomstagare och försämra villkoren för arbetslösa samtidigt som man tycker att den här typen av tjuverier är helt okej. Det finns en nonchalant och gnällig ton i hela samhällsklimatet som gör att vissa använder sitt samhällsengagemang till att vaska champagne medan andra kanske jobbar svart för 20 kronor i timmen. Däremellan ett stort skikt som fuskar med skatten om de har en möjlighet.

Jag säger inte att jag inte skulle fuska med skatten om jag hade en möjlighet. Jag har aldrig varit där och har ingen aning om hur jag skulle påverkas av en så ekonomiskt gynnsam situation att jag kunnat välja. Men det märkliga är ju korrelationen mellan att ha lite mer att röra sig med samtidigt som man anser att man inte har råd att betala skatten. Samtidigt som man klagar över samhällsservicen som man envisas med att skylla på en underklass som man inte menar gör rätt för sig. En bristande intelligens i samhället som beror på jag vet inte vad, en sifferiver, bristande poetisk dimension kanske, eller ett totalhaveri av det individualistiska projektet som behöver en trygg stat för att det inte skall bli djungelns lag ungefär. Sedan denna uppenbara skillnad på folk och folk, människors olika värden, olika rättigheter. Samhällets styvbarn.

Möjligtvis oläsligt svammel

2010-07-29T23:27:00.000-07:00

I höst är det val och på mitt bibliotek kommer det vara förtidsröstning. Jag undrar hur det går i år. Själv tillhör jag den där grå massan i mitten som har det tillräckligt bra eller tillräckligt dåligt för att knappt beröras alls av någon politik. Mer än av skolpolitiken då och den är ju åt helvete hur man än gör verkar det som. Fast mina barn har föräldrar som kan kompensera om det behövs någon extra. Dessutom har vi järnkoll och ser självklart till att byta skola om det går helt åt pipsvängen. Varje vecka svär jag också över bristen på postkontor, men tyvärr har inget parti gått till val på frågan om postkontor.

Jag tycker att jag har ett bra liv rent ekonomiskt. Men med europeiska mått så tjänar vi inte speciellt bra varken jag eller min man. Fast jag är ganska förvånad över hur det ser ut nu i vårt samhälle, att allt fler hela tiden vill ha mer och mer. Jag tycker det känns ganska bortskämt. Konsumtion är inte bra och jag fattar inte riktigt varför man skall sträva efter något slags lyxliv. Vi har råd att köpa bra mat för våra pengar och det duger. Jag menar att man måste ha ett internationellt perspektiv på allting. Måste gå till botten med detta om alla människors lika värde, i fall det verkligen är något man står för i praktiken. Jag står inte för det i praktiken, men jag är medveten om det och försöker påverka mig själv, fast jag vet att jag troligtvis aldrig kommer att lyckas fullt ut. Det finns ingen möjlighet för mig att på riktigt förstå hur exempelvis barnen i Darfur har det. Det handlar om hur jag lever och den tradition som finns i vårt land om hur man lyfter fram fattigdom i andra länder. Kanske är det annorlunda för yngre generationer. Men jag är allt för påverkad av hur det var när jag var barn.

Ett talande exempel är bilden på det fattiga, nakna, flugfulla barnet i hemkunskapsboken, mitt bland bullrecept och råd om hur man får det bästa diskvattnet. Bilden hade säkert goda intentioner, men det blev så fel. Det blev en polarisering av vi och dem. Som om man blir en godare människa genom att just tänka eller se det där barnet på en bild. Som om vore det en ikon från den religiösa traditionen om att man bidrager till en bättre värld genom att gå i kloster och tänka gott.

En sak vet jag i alla fall. Om världen drastiskt förändras, min familj svälter och hamnar i flyktingläger så vill jag verkligen inte att mina avmagrade barn skall hamna på bild bland bullrecept i en lärobok i Japan. Fast det där händer inte oss, eller hur? Hur skulle då tågen komma i tid?

Ett pinsamt exempel på att jag inte klarar av att se att alla människor har lika värde men ändå strävar för det på ett annat plan är missnöjet över min lön. Den duger åt mig men samtidigt tycker jag att det är fel att vi bibliotekarier har så låg lön i jämförelse med andra i Sverige med likvärdig utbildning. Ett problem i denna fråga tror jag är att många ansvariga lönesättare över bibliotekscheferna egentligen inte vet vad bibliotek är för någonting, eller de vet men de går inte på bibliotek längre. För dem blir biblioteken som ett slags julgransbelysning, som skyltar med att vi lever i ett fantastiskt samhälle eller nåt gissar jag.

Det är klart att en julgransbelysning inte kan kosta allt för mycket och de pengar som redan går till bibliotek är ibland någon slags obegriplig stolthet. För till syvende och sist så har vi en folkbibliotekstraditoin att vara stolta över. Jag tänker att kanske skulle våra chefer gå mer på biblioteken om vi hade en annan humanistisk tradition, som de har i Frankrike, men vår folkbibliotektradition är ju extremt mycket bättre än deras så där kom inga svar. Men Finland och Danmark kan vara ännu stoltare över sin folkbibliotekstradition, så svaren finns kanske där. Det beror på kultursyn helt enkelt och människosyn. Fast Danmark och Finland har å andra sidan större problem med främlingsfientlighet. Är det samma sak eller något annat?

Ända sedan jag började studera till bibliotekarie för femton år sedan så har man pratat om att vi måste höja statusen på yrket. Kanske borde vi istället tänka att vi skulle höja statusen på den enskilda människan, den enskilda besökaren, så att de kan känna att det är något fint att vara en medborgare i vårt samhälle, något som vi skall värna om? Men hur sjutton gör man det? Röd matta in på biblioteket? Nja. Att vi alla medborgare hade samma kläder, ett slags Maouniformer? Nja

Att försöka sträva efter att få det bättre och bättre är kanske inget vi kan stoppa utan något inbyggt i hela systemet, om man nu skall tro Darwin, vilket man kanske inte ska, men det är ändå en devis som det moderna samhället lever efter. Men kanske är det dags att börja sträva efter att få det bättre på ett annat sätt? Så att även chefer får tid att gå på biblioteket?

Att vara sig själv hela tiden, vem orkar??

2010-07-23T23:17:00.000-07:00

Ibland känns det som att vi lever i en tid som är uppfylld av ett slags bekännelsesjuka. Säkert är det en effekt av att vi lever i ett öppnare samhälle än låt oss säga för 50-år sedan. Förr var det nog mer att gnota, stå i och tänka på att man var en syndig människa som skulle förlåtas av gud. Vad jag vill åt egentligen vill komma åt är att även om man är en hel människa så kan det vara bra att kunna stänga av, spara vissa delar till ett helt privat sammanhang. För allt man bjuder ut om sig själv tolkas och blir något även utanför en själv. Om det är något känsligt så kan det studsa tillbaka i annan form, som något man inte känner igen alls och som plötsligt ändå blivit en del av en själv, eftersom andra så starkt förknippar det med en.

Istället för att leva ut så kan man också leva in och det är egentligen en lyx som är få förunnat att gå omkring och känna efter hela tiden. Jag är ganska bra på att lämna saker hemma när jag går till jobbet, eftersom jag har också lärt mig att det är en befrielse särskilt om man har bekymmer. Genom att inte hela tiden vara hela mig själv blir jag mindre sårbar.

Varför skriver jag det här? Delvis för att jag har haft ett bra samtal med en vän. Men också för att jag tycker det är lite tjatigt med vissa former av kvinnlig närhet. Att man närmar sig varandra genom att berätta om det som är dåligt. Det är ungefär som när hundar lägger sig platt på marken för att visa att det inte är någon fara. Jag menar att detta sättet att närma sig varandra har att göra med könsstrukturer eftersom det innebär att vi kvinnor i många sammanhang ägnar tid till att lyfta fram varandras svagheter. Eftersom det är helt okej att vara svag som kvinna, men inte lika okej att vara stark. På en arbetsplats så tror jag att denna typ av kvinnlig gemenskap bidrar till en sämre proffessionalitet. Men detta handlar också om disciplin, att det kan vara skönt att lätta på trycket, men att det kan bli som ett slags sjuka. Många tänker nu att jag föredrar stela människor som inte bjuder på sig själv någonting. Jag har inte skrivit ett ord om att inte bjuda på sig själv. Men för att bjuda på sig själv måste man vara stark och veta vart gränserna går. Att prata om sina svagheter är också ett sätt att gömma sig. Rätten till en dålig dag är ren bullshit.

Uppfyllda av bekännelser?

2010-07-23T15:07:00.000-07:00

Vad gör alla dessa bekännelser med oss?

Bästa semestern

2010-07-15T00:39:00.000-07:00

Jag har en bra semester. Vill skriva det men vet inte varför. Två dagar i veckan arbetar jag på min roman. Min man tar dessa dagar allt ansvar för barn, mat och jag sitter i sängen med min dator och skriver och skriver. I dag är inte en sådan dag utan en vanlig dag så därför tar jag mig lite tid för bloggen. Jag tycker om att skriva för det finns så många historier i min kropp som jag inte känner till.

Min roman har flera huvudpersoner och just nu skildrar jag en djupt deprimerad människa. Det är den svåraste delen. Jag har läst tjocka böcker om depressioner , rådfrågat flera psykologer, ja gått in i det så gott det går. Att skriva för mig är att göra något påhittat trovärdigt. Jag njuter av det. I går när jag diskuterade den deprimerade romanfiguren med min man så kändes det nästan som att jag gick för långt, sa sådant som var för privat. Jag är märkligt rädd om henne, vill sköta om henne som om hon vore min dotter. Hon har det svårt och som det verkar är det bara jag som riktigt förstår hur svårt hon har det. Många skulle kanske mena att det är jag som skapat hennes olycka, fast så ser jag det inte. Det var bara jag som råkade upptäcka henne, ungefär som när Bert Karlsson upptäckte Carola.

Nästa steg för denna roman är att renskriva, vilket jag hoppas kunna börja med nästa vecka då det bara skall vara romanen och jag i åtta dagar. Då skall språket göras litterärt men

inte överlastat. Då gäller det att hålla kvar vid den färdiga historien och inte ändra eller hemfalla åt litterärschizofreni så att ingenting längre blir sig likt så historien faller i bitar som tidningspapper i ett badkar.

Sen får jag tvinga min man att granska språket och sedan skriva om igen. Efter det så har jag några experter som lovat att faktagranska sådant som jag bara tror mig veta.. I värsta fall så tar det ett helt år till innan jag kan skicka ut den till förlagen. Kanske skall jag försöka ta vägen via en agent?

Eftersom jag inte har så mycket stil till vardags så känner jag mig mallig över att tillhöra den snobbigare sorten av skrivare, som inte bryr mig så mycket om ifall jag blir läst eller ens tryckt. Det viktiga för mig är att skriva. Fast då mitt intresse ligger i trovärdiga händelseflopp så ser jag att tiden till att få skriva ökar med sålda böcker. Men man bör ha klart för sig att de flesta författare inte får några stora inkomster och får överleva på annat sätt. Att skriva är nog för de flesta att få ut ett behov som sitter i kroppen. Jag brukar jämföra mitt skrivande med mitt joggande, båda är lika nödvändiga för att jag skall må bra.

Att skriva har för mig alltid varit ett sätt utveckla en blygsel, hålla mig ensam med mina tankar. Jag är uppvuxen i ett överlastat hus där köket hade kaffegäster redan när man vaknade klockan sex. Ett paket kaffe om dagen gick det åt och det var trevligt. Jag är stolt över att vara uppvuxen i ett så gästvänligt hem, men själv har jag alltid velat bli någon annan, mer ensam, fast det går inte så bra. Min önskan har alltid fått vara att stänga in mig med orden och böckerna. Även om det inte går bra så går det bättre för varje år.

Jag är 43 år och borde kanske ha fått en roman ur mig tidigare. Men här handlar det också om att skaffa sig lagom med vett, tillräckligt med disciplin och en ångest som får mig att förstå gränssnittet mellan mig själv och evigheten.

att återskapa världen

2010-07-14T10:04:00.000-07:00

Rätt till 30 timmars förskola

2010-07-09T22:22:00.000-07:00

Mona Sahlin sa i sitt tal i Almedalen att om de rödgröna får regeringsansvar efter valet så skulle alla förskolebarn i alla kommuner få rätt till 30 timmars förskola. Jag vänder mig mot detta. Sedan beslutet om maxtaxa har den svenska förskolan bara försämrats. Viktigare är att säkra kvalitén på förskolan. Först och främst så tycker jag att man skulle säkra att alla barn i förskolan fick lov att komma ut varje dag (så är det långt i från) att inga barngrupper var större än 15 barn för de stora och 12 barn för de små. Tänk om vi i stället hade haft 35 timmars arbetsvecka, då hade vi förhoppningsvis haft fler i arbete och kortare tid på dagis för alla barn. Ge de välutbildade pedagoger som finns i förskolan i dag en reell chans att utveckla verksamheten istället för att tvinga dem till att bedriva barnförvaring.

Om man skulle införa en regel om att alla barn skulle har rätt till 30 timmars förskoledag så skulle det garanterat försämra kvalitén på många förskolor. Lidande blir då förstås de barnen som är på dagis 40-50 timmar i veckan.

Jag tycker själv att det finns en vits med att alla barn har rätt till förskola. Det finns exempelvis barn som inte har det så bra hemma, som behöver en frist hemifrån. Det finns barn som behöver lära sig det svenska språket. Det är viktigt att lära sig att integrera i en grupp. Jag tror också på att barn som går i förskolan klarar sig bättre i skolan än barn som inte gjort det (hittar ingen länk till detta nu). Men jag tror att det räcker med 2o timmar i veckan. Det är en väldig skillnad på 20-30 timmar för ett barn som sover mellan 10-14 timmar per dygn.

Min övertygelse är att det finns en vinst för hela samhället att låta arbetslösa föräldrar känna huvudansvar för sina barns vardag ( om inte särskilda förhållande föreligger och det kan självklart vara svårt att veta så här finns ju ett problem det inser jag). Bygg i stället ut och utveckla den öppna förskolan och planera gemensamma mötesplatser för barn och föräldrar. Det skulle ge tryggare barn och säkrare föräldrar. Ett skäl till att förskolan behövs i dag för de arbetslösas barn får ett så tydligt utanförskap eftersom alla barn är på förskolan. Är man hemma med sin förälder i dag så blir man ganska ensam, men det utanförskapet skulle inte behöva finnas om det fanns fler gemensamma mötesplatser för föräldrar och barn.

Vill också påpeka att jag tycker att det är fel att som KD tidigare föreslagit(förelslår?) låta föräldrar få betalt för att passa sina egna barn. Det är väldigt märkligt tänk och institutionaliserande av familjen och rent krasst ekonomiskt åt helvete. Förskolan drivs ju av skattemedel som kommer från de som lönearbetar (eller går på A-kassa).

Det finns väldigt mycket gråskalor i detta med familjer. Ibland idealiseras familjen ibland tvärtom. Men visst är det en vits att barn skaffar andra vuxna förebilder än sina föräldrar. Men att ha små barn på institutioner större delen av sin vakna tid tror jag inte på.

50 000 har åkt

2010-07-08T01:02:00.001-07:00

I dagens GP kan man läsa att 50 000 personer nu åkt Göteborgshjulet. Efter 45 dagar har man alltså kommit till denna siffra som man väl får räkna som god. För att kalaset skall gå ihop krävs 210 00 besökare. Det är möjligen så att jag har helt fel med hjulet, att jag är förblindad av min egen idé om att detta hjul är trams. Men eftersom jag är i närheten av hjulet ganska ofta vid olika tider dessutom och aldrig sett att det varit mer än nästan halvfullt, men oftast inte så bra, så har jag svårt att tro på dessa siffror.

vardagshjältar

2010-07-07T23:15:00.001-07:00

Jag befann mig på en buss för någon vecka sedan. In kommer ett gäng ungdomar i slängig stil. Nysvenskar, mörka, tatuerade, stora byxor. Såg ganska trevliga ut om du frågar mig. Då de gått in i bussen skriker busschaffören upprört till dem att han inte fått se deras färdbevis. De käftar emot, säger att han inte är någon kontrollant och lämnar förnärmat fordonet. Därefter går en medelåldersman fram till busschaffören och visar upp sitt färdbevis säger "ursäkta jag visade heller inte min biljett". Ja vi var ju i Sverige, så det blev inget jubel och inga applåder, men det hände definitivt något positivt i bussen efter det. Eftersom vi lever i ett tämligen civiliserat samhälle så är mobbning eller diskriminering oftast hårfin och svår att ta på, verkar nästan rätt när den sker, om ingen visar något annat.

hang up

2010-07-05T05:22:00.000-07:00

Jag erkänner utan förbehåll att jag har en hang -up på Göteborgs hjulet. I lördags när jag satt i en överfull buss på Nils Ericssons-terminalen hade jag än en gång möjlighet att titta på hjulet.Det var en icke luftkonditionerad buss och den var överfull redan vid start. Jag behövde hjälp med att få reda på när jag skulle gå av, eftersom jag inte kände vägen och det var omöjligt att ta sig fram till busschaffören eftersom jag satt längst bak och gången var full av folk. Men det var många som inte kunde hjälpa mig eftersom de liksom jag inte brukade åka buss den här sträckan. Undra hur många som kommer tillbaka?Att sätta in extrabussar har man alltså inte råd med, men att ja köpa nya omöjliga biljettsystem. Detta satt jag alltså att tänkte på med utsikt över hjulet och jag säger ingenting mer om det.

Om Hultsfred och livets dilemman

2010-06-30T10:38:00.001-07:00

I mitt sista inlägg handlade om biblioteken, att vi gjorde fel saker och att vi inte skulle blogga så mycket. Vad tror ni hänt sedan dess? Jag har jobbat en vecka och under arbetstid eller även på midsommardagen för jobbet skrivit SEX blogginlägg. Det är något konstigt med mig.När jag bestämmer mig för att inte göra på något speciellt så gör jag det mer än vanligt. För några år sedan, när jag ätit lite mycket smörgåstårta, bestämde jag mig för att gå på pulverdiet i en vecka. Oj oj. När jag kom fram till middagstid första dagen så blev jag liggandes i sängen där jag stannade kvidande av hunger under några timmar. Sen insåg jag att så här kan jag inte ligga en vecka, så jag började äta. Likadant med träning. I år så skaffade jag förutom mitt vanliga träningskort på mitt gym även ett årskort på en simhall. Nu har jag skadat foten, inte varit på gym på en månad, under denna tid har jag heller inte joggat. Har nog simmat kanske 8 gånger på hela året. Jag har även haft ett annat träningsuppehåll på gymet i år, i april så det var inte så länge sen. Så lite som jag tränat 2010 har jag inte tränat sedan jag var gravid och ändå var planen på att träna mer. Jag tänkte börja bygga stora muskler. Börja jogga till jobbet. Hitta Evy Palm-formen.

Men att jag ägnat så extremt mycket tid till bloggandet på jobbet beror på att jag är schemalagd att skriva på en av bloggarna. Plus att vi faktiskt tagit diskussionen lite djupare på jobbet . Att vi skall satsa på litteraturförmedling. Bli bäst i stan på att ge boktips och att bloggandet i bästa fall blir som ett sätt att fördjupa sitt litteraturförmedlande. Ja ja, det är bara en del av sanningen. Min okuvliga natur är en annan. Känslan som vägrar att rätta sig efter mitt förnuft. Suck. Vad skall man med familj, arbetskamrater, släktingar, vänner till när man har nog med sig själv? Eller också har man alla de där för att komma lite bort ifrån sig själv.

Denna dag tänker jag så klart också på Hultsfred. Hur man när jag var ung kunde åka dit och träffa sina vänner från hela landet. För det fanns inget annat. När jag var i Vimmerby här om veckan åkte jag med en taxichafför som bodde i Hultsfred. Det kanske du känner till sa han, vilket var självklart. Men nu undrar jag hur blir det mina barn, födda 2000 och 2004. För dem kommer förmodligen Hultsfred var något lika främmande som kårhusockupationen var för mig. Herregud, jag var sjutton år innan jag förstod att det var kårhus och inte bårhus de pratade om. (kårhusockupationen ägde rum 1968 jag föddes 1967)

Tillbaka till taxichaffören. Vi pratade om den osäkra framtiden för festivalen som vi då trodde skulle överleva den här sommaren. Vi var lite sura båda två över att man kopierat festivalen överallt i landet så att originalet utarmats. Han berättade att det var likadant med en hantverksmarknad som han hade varit med att starta. Nu fanns det hantverksmarknader överallt och lite folk på alla. Jag kan också förvånas över att folk kopierar andras idéer och är nöjda med det. I detta är kanske piratkopierade jeans eller oliver som färgats svarta bland de värsta exemplen. Men jag har också hört konstnärer prata om detta. Hur besvärligt och negativt livsavgörande det kan var att bli kopierad av någon nära vän. Märkligt att förstå hur man vill bli konstnär för att kopiera andra.

Men vissa saker kan man inte komma till rätt med, vissa saker får man nog bara acceptera, som ett slags naturlag. Bra idéer är till för att exploateras, förädlas och förändrar sitt värde. Själv har jag den nya stjärnan på festivalhimlen Way out west helt nästgårds och är hur nöjd som helst med det. Kanske skulle man börja sälja öl på balkongen?Men vad vi sett av smålänningarna förut så kan man lita på att de hittar på något nytt. För sådana är de ju påhittiga och fulla av företagsanda. Men i kväll, för Hultsfred, jag förstår att ni är ledsna. Här kommer en sång till er:

Det sjuka biblioteket

2010-06-13T22:43:00.000-07:00

Jag var på Gröna Lund med en bokhandlerska. Vi pratade om böcker så klart, om det ökade intresset för skönlitteratur och den minskade utlåningsstatistiken. Jag sa det ja säger till alla just nu. Vi gör fel saker på biblioteken. Vi har inte dragit nytta av litteraturhajpen. Istället för att se vad vi har för låntagare så inriktar vi oss på framtidens biblioteksbesökare. Vi är inåtvända, eller gör lite det som vi tycker är kul, bloggar istället för att vara ute bland låntagarna och rekommendera det som är bra. Eftersom tekniken finns på biblioteken ser vi nu för första gången en chans att vara med i hippagänget. Men sådana strävnaden har alltid gjort människor osäkra och ingen vidare strategi för att utveckla ett starkt varumärke. Jag säger inte att det är fel med teknik. Naturligtvis skall vi vara med det tåget. Men det ordnar sig, det utvecklas och några få kan anstränga sig i detta. Vi andra borde fortbilda oss i skönlitteratur och möta våra låntagares behov. Alla undersökningar tyder på att det besökare vill ha är råd om en bra bok. Hur kan vi bara nonchalera detta? Många bibliotekarier läser böcker på sin fritid. Men varför får inte alla bibliotekarier lästid? Varför varför varför. För att vässa oss i detta måste vi lyfta bibliotekariernas skönlitterära läsande från den privata sfären till den professionella.

På mitt eget bibliotek så märker jag på statistiken hur jag själv arbetat. Om jag haft mindre tid för att vara ute i biblioteket och prata för böckerna med de besökare som är där så går statistiken ner. Det är där bokhandlerskan kom in. Hon sa att hon kan märka en oerhörd skillnad på statistiken hur hon själv har agerat under en viss dag och hon menade att där har man ett väldigt stort ansvar.

Har vi samma ansvar inom bibliotek? Jag tycker det. Vi kan inte bara finna oss i minskade utlån när intresset går ner. Vi måste vara mycket självkritiska. Inse att något vi gör är väldigt fel. Jag förstår inte varför denna debatten inte kommer. Det känns på något sätt destruktivt och småborgerligt att gå omkring och låtsas att allt är bra när allt inte är det.

Jag har inget emot bloggar. Det är bra. Men bloggar finns överallt. Det är inget bibliotekspecifikt. Vi måste slipa på det som är unikt för oss om vi skall märkas och bli en viktig del för så många som möjligt. Självklart skall det finnas tid för att synas i den virtuella världen, men för detta måste det finnas mer resurser så att det inte blir så att bibliotekarien ute på golvet ersätts av hon som istället sitter inne och bloggar. Vi måste få upp utlånen. Vi måste bedriva verksamhet som vi intellektuellt kan försvara vår verksamhet om det är kris. Vi måste vara stolta för att vi har huvudansvar för ett kulturarv.

Jag tycker att biblioteksbranchen åtminstone den delen jag själv tillhör i folkbiblioteken i Göteborg, i mångt och mycket saknar självkritik. Man analyserar inte vad som är dåligt utan tittar bara på det som är bra. Vissa saker blir en hajp för att man pratar om det men ifall man når ut till besökarna är inte alltid lika viktigt. Men genom att analysera vad som är dåligt så kan man komma vidare, det är enkel psykologi. Jag menar Freud slog igenom år 1900 och även om han är ifrågasatt idag och utvecklade teorier om människor och inte organisationer så är det väl få som inte ser det som en sanning att man måste ta itu med sina brister för att få sina förmågor att blomma.

I Göteborg så tror man inte på folket

2010-06-05T22:24:00.000-07:00

Göteborg stad håller på att omorganiseras. Just nu ligger ett förslag om vilka sektorschefer som skall vara, alltså de som är chef för kulturfritid, Individ och Familj m.m. Personalenheterna har man också passat på att döpa om till Human Resource. Varför vet jag inte. Kanske tycker de att Human Resource låter mer spännande, eller kanske inte så krävande. Själv tycker jag Human Resource låter skrattretande och menar väl att namnbytet säger en del om bristande kulturell kompetens. Man verkar inte verkar förstå vad man tappar när man inte anstränger sig för att översätta och bearbeta begrepp till det egna språket , vilket i och förs sig sätter detta med minskade kulturanslag och pariserhjul i en annan dager. Att de döpte det till Human Resoure har blivit ett slags ahaupplevelse om hur dåligt det verkligen är ställt. Samtidigt blir jag nästan religiös eftersom det känns som ett under att saker och ting ändå fungerar så bra som de gör trots det märkliga tänket uppifrån. Men det funkar för att det finns bra folk på plats. Trist bara att ingen bryr sig om att fråga dem.

Biblioteken i staden kommer att ligga under Kultur och Fritid. Vi är en av de få institutioner som servar invånare i alla åldrar. Men bland de föreslagna cheferna för Kultur och Fritid finns en inte en enda bibliotekarie. Det är folk från Fritid eller skola och eventuellt annan verksamhet (har inte hundra koll). Bibliotekarierna har nog inte sökt eftersom de vet att de i Göteborg stad inte anses tillräckligt kunniga av vare sig själva eller sina överordnade. Förmodligen ses vi inte som tillräckligt allmänbildade helt enkelt. Jag strävar bort i från detta eviga lidande som anställd i Göteborgs kommun. Att dagligen befinna sig mitt i denna korkade organisation är faktiskt en plåga.

Organisationen skall vara likadan i alla stadsdelar. Cheferna tillsätts centralt.Vi på biblioteken har över huvudtaget inte tillfrågats vare sig hur vi vill ha den nya organisationen eller ifall vi vill ha de chefer som nu ligger på förslag. Man kunde kanske tänka sig att vår chef skulle få ha varit med och intervjuat den chef som hon skall komma över henne, men så är det inte. Denna lösning har man valt för att man inte vill att man skall styras av att välja chefer som man känner. Jag kan se en poäng i detta. Har själv ofta retat mig på att det sällan eller aldrig blir någon förändring eftersom folk skvalpar runt i organisationen och förhindrar radikalt nytänk. Men det är bara det att när man tittar på hur cheferna valts så är det mycket som tyder på att stadsdelscheferna flyttat med sina favoriter från sina gamla stadsdelar.Trots att det där med stadsdelskultur hur man gör och varför mest av allt brukar vara ett problem uppifrån bland cheferna. Men uppenbart är det bara oss på golvet som det kan vara dumt att lyssna på . Ja i Göteborgs stad så tror man bevisligen att förståndet stiger med befattningen. Trots att själva strukturen egentligen tyder på något helt annat.Men det är också konstigt att man inte tror att folk i den lokala strukturen vet men som kommer att passa hos just dem, att man inte vet om att det ser så olika ut och att det är bra med olikheterna. Ja och där fick jag in en poäng om segregationen också. Den är inbyggd uppifrån. Man har bestämt att folk har olika värde beroende av vilken samhällsposition de har. Man ser lokala variationer som något dåligt.

Men det är också så att det är när folk gör saker själva i Göteborg så blir det oftast väldigt bra. I går så var det en lokal festival i Kortedala och på Andra Långgatan var det en strålande fest från tidig förmiddag till sen kväll. Göteborgarna är duktiga på att göra lokala arrangemang lyckade. Detta är vi kända för. Det är märkligt att de som styr i vår stad är så dåliga på att utnyttja denna vilja till engagemang när de skall planera hur vår stad skall se ut. De måste tro att vi ger dumma svar eftersom de aldrig riktigt tycks lyssna på folk mer än när det kommer till rädsla att förlora röster.

Ta det här med pariserhjulet. Jag cyklar förbi där varje dag. Under många år har jag befunnit mig på den där kajen. Jag gick där när Göteborgsoperan höll på att byggas. Jag har följt vad som händer på Damen på Eriksberg. Det är en del av Göteborgs hjärta för mig. Först kom Älvrummet. Okej det såg lite ut som en leksak och kändes på något vis som en symbol för ett ostabilt bygge. De målade väggarna påminde mig om målningar som elever själva gjort på högstadieskolor. Jag tyckte det var lite mysigt ändå att ett så här naivt uttryck fick lov att ta plats i det offentliga rummet, även om jag önskat något mer av gräsmattan framför. Den är lite tråkigt och påminner mig också om en miljö från ett dataspel, men jag ser ju att gräsmattan används som ett ställe att hänga på. Det är bra att det finns sådana platser centralt. Det visar ändå en tro på att folk får finnas. Fast jag kan faktiskt misstänka att de som nu hänger där anses vara ett hot mot kommersen på Göteborgshjulet eftersom de inte är rätt klädda (man måste ju ha något att skylla på när affärerna inte går så bra och just det där med att låta mångfald finnas är ju som sagt inte Göteborgs starkaste sida).

Ja sen kom Pariserhjulet. Som så många varit emot. Som så många ansåg var döfött redan från början. Men man lyssnade inte på detta. Göran Johansson hade fått för sig att vi skulle ha ett hjul och då fick det bli så. Som sagt jag cyklar förbi varje dag och ser att även när det snurrar så har det varit högst 14 vagnar fulla. Men värst är kanske hur en av Göteborgs allra vackraste vyer har förstörts. För nu ser det inte längre ut som en riktig stad där nere vid Kanaltorget. Nu ser det mest av allt ut som en Fisherprice leksak. Det är kombinationen av Göteborgsloggan, hjulet och Älvrummet som får mig att fundera över ifall jag befinner mig i verkligheten eller i ett dataspel, eller i ett fisherpricelandskap. Ganska häftigt känsla, bättre än Spökhotellet Gasten.Ibland tänker jag på filmen Truman Show och funderar ifall det är i verkligheten eller en filmkuliss jag befinner mig. Jag inser att det inte bara är Älvrummet som är ostabilt utan hela visionen om Göteborg.Loggan ser mest av allt ut som en tandkrämslogga blir på så sätt en talande symbol för de urvattnade visioner som nu styr Göteborgs stad. Hur hade det varit med en stadsarkitekt?

Förra lördagen när jag cyklade förbi hjulet klockan fem i nio såg jag fyra eller fem personer som entusiastiskt höll på att göra i ordning för hjulet som skulle öppna klockan 11.00. Jag var på väg till att öppna ett bibliotek som skulle öppna klockan 10.00. Det var jag och en person till som skulle driva biblioteket denna lördag. När jag cyklade förbi dessa hjulmänniskor med snygga jackor där ryggarna pryddes av ännu en dyrköpt logga för hjulet så blev jag avundsjuk över resursfördelningen i stan. Men jag kände också en oro över den bristande kompetens som måste finnas både i ekonomi och i att göra ordning för att sätta igång ett pariserhjul när man gör bedömningen att fyra fem personer måste vara på plats två timmar innan man öppnar. Jag undrade ifall det var på grund av detta som de inte hade råd med turkbadet på Valhalla.

samhällsklimat

2010-05-30T02:50:00.000-07:00

Kan man ställa sig utanför ett samhällsklimat? Oftast förändras ett samhällsklimat lite i taget så att vi sakta vänjer oss. Ta det här med förskolegrupper. I gårdagens Dagens Nyheter (29 maj 2010, del 1, sidan 8) kan man läsa om att förskolebarngrupperna i Stockholm är för stora. Man hänvisar till att skolverket skriver att det för de större barnen i åldern 3-5 år är lagom med 15 barn på 3 heltider, medans mindre barn behöver mindre grupper för att utvecklas optimalt. Detta är inget som skolverket suttit och flummat ihop, det ligger forskning bakom. I Stockholm har man större grupper för att klara barnomsorgskön. I Kungsholmen där man är sämst ute i Stockholm har 56 procent av småbarnsgrupperna fler än 14 barn. På Östermalm och Skärholmen är det 0% . Om man slår ut det på hela Stockholm så handlar det om totalt 17 % av småbarnen som har större grupper än 14 barn.

Om man ser på råd från högre instans för hur många barn det skall vara så har den förändrats enligt följande
1943 för 2 åringar : 5-6 barn
1972 Barnstugeutredningen för barn 0-2,5 år 10-12 barn
2005; Skolverkets allmänna råd. Färre än 15 barn.
(Källa Dn 2010-05-10, sidan 8 del 1)

Efter 9 år med förskola i Göteborg har jag aldrig haft en så liten grupp som 14 barn. Ändå har jag under 7 av dessa år valt att ha barnen på kooperativ för att få lite färre barn i barngruppen vilket vi haft råd med eftersom vi städat och lagat mat själva.
I går frågade man sig på Gps debattsida om Göteborgspolitikernas så kallade barnperspektiv bara är politisk retorik och det kan man verkligen fråga sig när man har barngrupper på 24 barn i förskolor som dessutom knappt städas

Frågan är då ifall föräldrarna kompenserar för att förbättra för sina barn genom att ha barnen kortare tid på förskolan och ha fler lediga dagar? Svaret är att synen på barn implementeras uppifrån. I mitt arbete som barnbibliotekarie träffar jag mycket personal från förskolan. Enligt dem så är det allt färre barn som har förskolefriadagar, vilket ganska många hade för sex sju år sedan. Däremot hör de talas om föräldrar som eftersom de har småbarn och därför rätt till deltid är ledig en dag för att vara hemma och städa medan barnen får vara på den överfulla förskolan. Man kunde ju kanske tro att man tänkte att eftersom det är så stora barngrupper så kunde jag underlätta för mitt barn och för förskolan genom att umgås en dag extra med barnet. Men i detta fall verkar det snarare handla om att man har släppt på alla spärrar.

I dagens samhällsklimat handlar det om att förverkliga sig själv, inte att föra en gemensam kamp för ett bättre samhälle, utan en kamp för att få tid arbeta på det egna varumärket. Hade vi valt den andra vägen så hade barnen haft en självklar plats. Detta kan vi ändra på genom att inte följa strömmen.

en annan dag

2010-05-26T21:46:00.000-07:00

Nu finns det mycket att skriva om, men lite tid. Jag gör det en annan dag. Men sörjan heter Göteborg. Jag har hundra uppslag om vad jag skall skriva; om bibliotek som mister halva sin personal, om hjul som snurrar, om kommersiella konstutställningar som som sponsras med en halvmiljon samtidigt som konstmuseum får minskade anslag och Göteborgs konsthall skall läggas ner. Om dem som fick sitta kvar men inte verkar ha en siffra rätt. Om den förbannade valrörelsen i Göteborg som drar igång och återigen börjar de styrande prata om att de skall satsa på äldre och unga trots att det blir värre och värre för varje år, trots att det är ett vallöfte varje val. Trots att det alltid är samma folk som styr. I dag är det 24 barn på kanske Sveriges skitigaste förskolor i Linnestaden där jag bor. I en av dessa förskolor har nyligen en förskolelärare dömts för att sexuellt ha ofredat ett barn. Att detta kunde ske har självklart ett samband en felanställning. Men det är oansvarigt att inte också inse att man kunde ge barnen ett bättre skydd genom att inte ha 24 barn per förskola, genom att inte låta föreskolelärare arbeta ensamma. Varför är detta inte en viktig fråga? Skamlöst. Jag tror inte att en enda politiker ser sig ha något med denna händelse att göra.

Samtidigt Shanghairesor och vi vanliga medborgare som hela tiden får höra att den ena siffran inte har med den andra att göra. Att sambandet är inbillat. Det yttersta beviset för att vi bor in segregerad stad. Varje händelse ses som en autonom självständig händelse.. Samtidigt skottlossningar varje vecka i Sveriges mest segregerade stad, i Sveriges Chigago. Inte goa gubbar, men goa i huvudet. Återkommer. Men först en som fattat:

varför ska man vara så lång?

2010-05-18T05:01:00.000-07:00

Jag har ett stort nedärvt matintresse. Det är inte så att jag går och slänger mig med franska benämningar, intresset är ganska lantligt och kommer sig från bland annat av att koka buljong på räksskal och vispa egen blodpudding. Hemma hos oss gjorde vi i princip allt själva. Eller mamma gjorde allt själv. Det är obegripligt hur hon han med. Pappa bidrog genom att skjuta älg, steka ägg på kvällen och se till att det fanns tillräckligt välkluven ved till ugnen, som bakades i så att det fanns brödkakor i frysen ända fram till mars. Fantastiska brödkakor för den delen, som jag brukade äta nybakta ännu varma med sirap emellan. Från pappa kom också grönsakerna. Farmor och farfar hade stora grönsaksland och var ska man säga sextio år tidiga med detta att ha grönsaker på bordet till varje middag. I pappas familj var det inte så gott om pengar, men man hade alltid trerättersmiddag på helgerna (en del i släkten menar varje kväll, men minnet, fast varje helg var det i alla fall det är alla överens om). Kort sagt jag har mycket kulinariskt att vara stolt över! För egen del innebär detta arv jag ser det som dekadent att servera halvfabrikat som fiskpinnar. Det är okej att vara dekadent, till och med nödvändigt, bara inte för ofta.

Men när jag fick barn. Så brydd jag blev när jag insåg hur ofta de skulle äta. Hur man vägde och mätte barnen på ett närmast neurotiskt vis. Hur jag blev stående vid spisen så gott som tre fyra timmar varje dag under min föräldraledighet. Eftersom jag vägrade servera snabblagad dynga. För de skulle äta, för att det var så viktigt att barnen skulle bli så långa. Men det var aldrig någon som förklarade varför. Är vi inte redan typ världens längsta folk? Kunde det inte vara dags att stanna upp lite? Eller är det som jag som brukar säga i bibliotekssammanhang då jag klagar på resurser för barnverksamheten, att man mäter folks värde efter deras längd? Det enda som utmärker de långa personer jag känner är att de har mer ont i ryggen än andra. Vad är det för bra med det? I´ve just don´t get it. Det måste väl ändå vara en grovt förenklad pedagogik som de använder mot oss föräldrar för att få oss att köpa järnberikad gröt istället för att göra egen havregrynsgröt? Om någon ville berätta för mig vad det egentligen handlar om så skulle jag bli glad för det har ännu ingen BVC-sköterska eller läkare lyckats göra.

Mutskandalen; Inte människorna det är fel på utan kulturen

2010-05-15T02:39:00.000-07:00

Anneli Hulthen säger att om det krävs kommer hon ta det yttersta ansvaret och avgå. Eftersom hon är ytterst ansvarig.
Helena Nyhus menar i dagens GP återigen att hon inte visste om någonting om att Uppdrag Granskning var portad från mötet på Idrott och Förvaltning. . Det må va hänt. De kanske talar sanning. Kanske trodde Nyhus att vakterna var på plats för någon ny ordning som hon inte informerats om, eller något hot som ingen ville nämna. Ponera att hon talar sanning.
Problemet är då ännu värre. För vem skyddar de? Varför går de inte ut och säger att det var ZXXXXX som tog beslutet för securita vakterna och därför kommer vi nu att vidta följande åtgärder. Men istället försöker de framstå som någonslagslas kristusgestalter som tar på sig all skuld. Det funkar inte så. Sen detta bakslag för feminismen. Kvinnor maktställning som tar på sig all skuld. De vill vara på ett annat sätt än Göran Johansson. De vill inte slå näven i bordet och säga att nu får det fan i mig bli ordning på torget. De vill framstå som goda och där är problemet. Samtidigt mot precis vem är man god om man skyddar den som är den felande länken?

Minns inget, såg inget, fattade noll, bara mänsklig

2010-05-11T22:13:00.000-07:00

Läser om Helena Nyhus och mutskandalen i dagens Gp. Så här säger hon om det anonyma brevet som skickades till förvaltningen om en man som jobbade i förvaltningen som misstänktes vara mutad:
- Jag har försökt kolla. Jag tror det var någon gång efter årsskiftet. Vidare så såg hon inte mejlet om att Uppdrag granskning stoppats från nämndmötet för än efter mötet. På frågan om varför hon sa till Uppdrag granskning att "Vi är öppna mot alla utom er" så menar hon att folk blir rädd för Uppdrag granskning och att det är en mänsklig reaktion.
Mänskan kommer med taffliga lögner och hänvisar sina tillkortakommande med att hon är mänsklig. Nu får hon väl ge sig?
(Källa dagens GP sidan 6)

Så hjärndött så man kan svimma

2010-05-09T22:41:00.000-07:00

Tittar man i Skolverkets databas Siris så kan man få fram ganska häpnadsväckande siffror om Göteborgs skolor. Många menar att i Göteborg har man Sveriges sämsta skolor

Det finns också en annan databas på skolverket som heter Salsa, en sida där man tar hänsyn till elever skolans andel med elever med utländsk bakgrund, andelen pojkar och föräldrarnas utbildningsnivå. Men vad jag tycker att den här databasen visar är att man accepterar att alla människor inte har samma möjligheter i den Svenska skolan. Fast jag förstår ändå att databasen finns eftersom det är som det är och lärarna nere på golvet måste ha något att rätta sig efter. Men klasskampen i dag har flyttats till att handla om hur mycket pengar man har kvar efter skatt och det tycker jag är fattigt.

Ja vad jag nu vill säga var egentligen något helt annat. Jag tror inte att man behöver vara särskilt intelligent för att förstå att lärarnas allt mindre ansvarsfrihet påverkar deras kreativitet och arbetsglädje .Jag tror inte att man har bestämt dessa regler för att ta bort lärarnas arbetsglädje utan för att vi styrs av en politik där man inte litar på varandra, där storebror ser dig överallt (och då menar jag inte facebook och bloggande om detta får jag skriva om en annan gång). Lärarna i dagens svenska skola har inte bara en av Europas lägsta löner de är också ständigt misstänkliggjorda från alla möjliga håll. Samtidigt är humaniora är misstroende förklarad i hela samhället och tekniken är på frammarch. Jag tycker inte illa om teknik, men det rimmar dåligt att man satsar pengar på teknik utan synliga förbehåll samtidigt som man försämrar skolor och förskolor. I Bergsjön där kanske Sveriges fattigaste barn bor har alla barn i högstadiet egen dator, det har man satsat på för att få bättre skolresultat. Samma sak kommer snart ske på Gamlestadsskolan i stadsdelen där jag själv jobbar. Samtidigt som de mänskliga resurserna i skolan blir allt mindre. Man försöker ersätta människor med teknik och då är det ju ganska lätt att se att man inte sätter människor i centrum, vilket är en klar fördel om man jobbar med mjuka värden som skolväsendet. Jag förstår att man tycker det är ett problem att inte alla skolelever har tillgång till dator men det är ett ännu större problem att man inte tycker det är lika viktigt att låta alla barn ha samma rätt till en givande och utbildning. Om man först satsar på de mjuka värdena så kanske man i en framtid fått till en välfärd där vi kanske har råd med både och.

Tim Jackson, brittisk professor i hållbar utveckling, menar att man måste försöka hitta en annan väg för en hållbar världsekonomin, som kultur och att försöka blomstra som människa Jag har skrivit om honom tidigare. Vart skall man börja om inte i skolan? Om vi skall få barnen att tro på sig själva så är det kanske inte en förutsättning men åtminstone en bra investering om samhället visar att man tror på dem.

Skarpt läge

2010-05-08T22:36:00.000-07:00

Jag skriver en roman. Det är inte roligt. Jag är bekymrad över att det händer för mycket. Ledsen för att det inte verkar bli en sådan exprimentell prosa som jag först tänkt mig. Ett romanbygge som mest av allt verkar vara som en tevesåpa. Full av cliffhangers och privata problem. På något sätt påminner den om en byggderoman eftersom den utspelar sig på landet i hjärtat av Värmland. Nu har jag inte följt någon tevesåpa sedan Falcon Crest och aldrig läst någon byggderoman, men ändå.

Om jag mot all förmodan får detta skräp utgivet så kommer jag nog få leva med att de få som lägger märke till boken, dvs mina arbetskamrater, släktingar, vänner och grannar, förmodligen kommer att gissa sig till att jag försöker framstå som en ny Selma Lagerlöf medan utfallet mest av allt liknar något av Sigge Stark. Om jag skulle uppnå det efterlängtade författarlivet så har jag inga som helst problem att se mig som en slags modern Margit Sandemo fast i min egen evighetshistoria, ständigt producerande med allt mer sviktande verklighetsuppfattning.

Varför skriver jag då? Detta är något som jag sedan länge bestämt mig för. Jag har provat förut. Inte blivit nöjd. Nu måste jag. Egentligen ger jag blanka fan i hur det går. Bara att jag gett det en ordentlig chans. Eftersom mitt yrkesliv mest varit ett slags överproducerande slavtillvaro, så har jag inga förhoppningar om att detta skrivande skall bli något annat än terapi för att bearbeta allt annat som jag pressar mig till. Fast orden befriar mig. Orden och joggningen är det som får min tillvaro att fungera. När jag inte joggat eller skrivit på ett tag så blir mitt minne dåligt, mitt pyske svagt och flyktigt. Jag vill bara äta chips och ligga i en soffa. I vanliga fall vill jag umgås med min familj eller gestikulera och dricka vin.

Vad skriver jag då och varför? Jag tror att jag skriver för att jag är intresserad av det skarpa läget. Hur folk är när det verkligen gäller. Inte hur de beter sig i den här grå sörjan där man ägnar sig åt att skaffa sig trygghet med förgörande metoder. Jag är ganska svartsynt och tror inte så mycket på den enskilda människan i dagens samhälle. Jag vill ha en förändring och jag är inte alls inne i samma resonemang som regeringen. För mig handlar det inte om att jag inte tror att folk vill göra rätt för sig. Jag menar att mitt eget liv gett mig många bevis för att de allra flesta människor är ärliga och vill göra rätt för sig. Vad jag är kritisk emot är den generella bristen på självförtroende när det gäller att försvara det de innerst inne tror på och vet är riktigt. Om oförmågan att bygga upp en solidaritet som är att lita på i skarpt läge.

Första Maj och konspirationen

2010-05-02T21:46:00.001-07:00

Jag tror i regel inte på konspirationsteorier. Men jag gillar den typen av idéer. När verkligheten ibland ter sig väldigt konspiratorisk så tror jag att det i första hand beror på dålig medvetenhet om att man gör på ett visst sätt för att gynna sig själv, men helt omedvetet. Detta är inte bättre än konspirationsteorier, snarare värre. Med omedvetenhet kan man förstöra mycket. Genom medvetenhet gav oss Eva världen om man skulle kunna tolka bibeln på mitt sätt. Gud var inget annat än den oskrivna konventionen som man följde utan att veta varför. Fast nu har jag ju faktiskt inte läst bibeln utan detta var något jag kom på nu i stunden. Men det låter rätt bra, i alla fall i dag.

Det här inlägget skulle inte handla om religion utan om konspirationsteorier eller Göteborgsmelodier. Passar ganska bra eftersom jag så gott som hela livet varit i kommunens tjänst. Är en av de grå alltså, men jag finns likväl.

I går kväll tittade jag sist av alla på Uppdrag granskning om mutskandalen i Göteborgs kommun. Att det finns den typen av bovar och banditer i kommunen visste jag, så det är inget som förvånade mig. Det är väl mer som Janne Josefsson sa att det är så svårt att komma åt. Jag har bara väldigt länge känt mig sur över att den här typen av roffartyper finns jämsides med kulturen och att kulturen alltid får vända på varenda krona.

Vad som förvånade var snarare alla runt omkring som höll bovarna om ryggen. Som revisionen som sa sig ha gjort en revision utan att ha gjort det. Som fick det att verka som ett helt system utarbetat för att skydda brottslingarna. Som Familjebostäder som sa att de inte tyckte att Uppdrag gransknings frågor var intressanta och som hemlig stämplade sin egen utredning om fusket, en utredning som förmodligen inte fanns.

Det finns något där i bemötandet, som jag inte riktigt kan ta på. Något som jag känner igen från mina år i kommunen. När man som så många gånger i en arbetsgrupp varit något upprörande på spåren men sedan sett hur det man nyss förstått glidit en ur händerna och efteråt fått veta att man varit fel ute. Jag vet inte hur det var på sjuttonhundratalet, femtiotalet eller sjuttiotalet. Men jag förstår ju att det är en metod som fungerar i vår tid. Då många äter medicin för att klara av att inrätta sig i leden och alla är så engagerade i sina egna livsprojekt där det gäller att mota alla negativa känslor i grind. Då man får veta att det är ens eget fel om man tänker en negativ tanke. Att verkligheten egentligen är som innan i Paradiset. Detta är i högsta grad politik med direkt koppling till klimatet runt Bushadministrationen, synen på människan och hela det relgiösa dravlet som de stod för.

Tillbaka till detta med konspirationsteorier. I rapporten från 1 maj tågen i GP. Några sidor. Från Sac-tåget som enligt bildtexten var en av de största tågen fanns bara en bild, ingen text. Marginaliserad oviktig i tidningen men alltså inte i verkligheten. Det är tågen med de politiska kändisar som får text. Men det är väl de som själva står i skiten som det borde vara mest intressant att skriva om inför valet? Själv tågar jag inte, men ändå.

Ser en annan ointressant rubrik i gårdagens DN "Mikael Persbrandt är berord av Haiti-besöket". Berätta något mer förutsägbart tänker jag. Då hade det till och med varit roligare med lite skandaljournalistik där någon sa " Besöket på Haiti berörde mig" inte"

vad var det jag tänkte skriva?

2010-04-22T12:22:00.000-07:00

I dag när jag var ute och sprang i Änggårdsbergen så tänkte jag en del som jag tyckte var så smart och som jag bestämde mig för att skriva om. Men nu har jag glömt alltsammans!

Carl Johan De Geer skrev en gång att man inte behövde oroa sig för att komma i håg de bra idéerna för var de bra som kom man i håg dem. Jag tror nästan tvärtom, att som smartast är man i drömmarna och hur ofta kommer man i håg dem, nästan aldrig. Ja inte jag i alla fall.

Nu minns jag plötsligt vad jag tänkte. När jag sprang där i Änggårdsbergen vid middagstid så var där ganska många personer som hängde där som man på grund av deras klädsel kunde gissa arbetade på det närliggande Sahlgrenska sjukhuset. Jag tänkte att de borde heja på mig eftersom jag genom mitt joggande sparade pengar för deras arbetsgivare. Tycker att jag skapat en strålande idé för regeringens arbetsmarknadsåtgärder. Man kunde ha folk i skogen som såg ut som välbetalda kirurger men som i själva verket var intvingade i en arbetsmarknadsåtgärder och genom att hjälpa andra så kunde de samtidigt lära sig att hjälpa sig själva. Änggårdsbergen skulle på så sätt också bli en tryggare plats att vistas på för oss joggare.Vi skulle känna oss uppskattade och behövda istället för övergivna och svettiga. En winwin situation helt enkelt.Ja sen när alla blivit modiga och starka så kunde det komma lite hästar till skogen, som vi kunde svinga oss upp på och på så sätt känna det ännu mer som om vi behärskade livet. Därefter kunde vi tillsammans sjunga den här sången:

Nu undrar jag ifall Carl Johan De Geer verkligen menar att detta är en bra idé. Den är ganska svår att förverkliga i alla fall. Om jag kommit på det tidigare så kanske jag kunnat få vara med i Örnnästet. Om de nu har någon slask som de visar för att göra bra teve av. När jag åkte tåg så hörde jag att det var så Idol gick till. Bara de bästa och de sämsta kommer in till juryn. Jag blir lite illa berörd då jag tänker att en del som kommer in till juryn säkert inte fattat att de kommit dit för att de är så dåliga. Det är väl en bristande självkännedom som får dem dit kan man tänka. När det handlar om mobbning så tycker jag att man jobbar väldigt märkligt, att bara jobba med skolmiljön och tro att det hjälper. För att få en förändring så är det hela samhället som måste ta ansvar genom att visa alla människor samma respekt. Och hur kom jag nu in på det här? God Natt

Hur vanlig då?

2010-04-20T21:34:00.000-07:00

Jag läser i tidningen att stödet för kungahuset minskar. Själv tillhör jag dem som inte gillar monarkin, men hoppas vid min gud att det skall bli självreglerande, att de kungliga själva skall avsäga sig sin kunglighet, så småningom. Victorias barn kanske. Riksdagen kommer aldrig göra något åt saken, eftersom bilderna av kungahuset är så personliga så att avsätta kungahuset skulle mer vara som ett personligt påhopp på de kungliga mer än att byta statskick.

Bilden av kronsprinsessans gemål, som vanlig, den retar mig. Hur vanlig är man när man äger ett gym på Östermalm? Umgås i hans kretsar? I ibland när man läser verkar det som att det till och med är synd om denne Westling för att han är så vanlig.
Kom igen om hon han varit volvoarbetare med radhus i Gråbo, då hade man kunnat prata om vanlig. Men Daniel Westling, nej, som kommer från Ockelbo och har en pappa som är socialchef eller vad det nu var. Även om det inte är samhälletsbotten så är det väl ändå en lite mer än vanlig position. Grejen är väl att trots att Westling inte kom från de allra torftigaste förhållandena så har han gjort en klassresa. Det verkar fortfarande vara något laddat i Sverige. Rika är bäst om de varit rika från början, fattiga som blir rika har något skamligt över sig. De luktar.

Ja vanligheten. GP är en tidning som jag läser varje morgon. Den har blivit bättre på vissa sätt på sista tiden. På helgerna när vi läser Dn också så kan man se med blotta ögat att GP är tjockare. De har bra krönikörer och intressanta reportage. Men Gp börjar bli en extremt uteslutande tidning, där man lägger allt mer tid på borgerliga livstilsreportage och pratar om en liten klick av göteborgarna som om de vore en majoritet. Kom igen, gör ett inredningsreportage hos en trångbodd syriansk familj på Hjällbogärdet, det hade varit intressant. Att göra snyggt när man har mycket av både pengar, yta och den rätta bildningen är ingen konst. För frågan är väl också vilka estetiska ideal man lyfter fram. Det som syns i dag är ganska strömlinjeformat och därför uteslutande och normgivande. Snart kommer en ny variant av Ludde Norströms Lortsverige, men den gången kommer det att handla om stil det är jag säker på . Förresten tvprogrammet Rent hus var väl också en version av Lortsverige skulle man väl kunna säga.

Vad jag är ute efter att det finns en ganska stor procent av människor som aldrig innesluts i de allmängiltiga retoriska referenserna.. Som om de inte vore. Det är synd och skam.

ett enklare liv, äller??

2010-04-09T22:19:00.001-07:00

Jag är lite trött på damm och almanackor. Trött på att veta att jag tillhör en priviligerad grupp i världen men ändå inte. Alltid underordnad för att folk som jag alltid underordnat sig, gud, staten, kungen, eller som nu, tiden eller idén om att ha ett rikt liv. Att vi alla håller på likadant. Fyller upp och fyller på. Vid sidan av, de som inte har något jobb. Tänk om vi kunde lära av dem. Då kunde både de och vi få ett större värde. Hur det än är så värderar vi folk olika. Inte gör det saken bättre att denna värdering ofta är omedveten. Men den finns där som en del i socialisationsprocessen, som pågår i det osynliga, men som är nödvändig för att allt som skall fungera och som gör att vi sugs upp, in, fast i normer och en strävan efter att hitta liksasinnade, att vara mitt i ett sammanhang. I ett slags centrum av händelser som man åtminstone är del av.

Det vore ganska skönt att bo i ett tält tycker jag. Ett tält med en cykel kopplat till ett aggregat så att jag kunde ha en läsplatta och läsa böckerna.I diskussionen om läsplattan, som jag ännu inte prövat, men ändå hoppas på , så är jag förtjust eftersom jag gillar saklösheten. En läsplatta skulle göra det enklare att fara runt och vara en lärd snusmumrik, sådan som jag egentligen vill vara. Jag skulle vilja ta med min familj och bo i tält. När det blev kallt kunde vi dra söderut. Barnen kunde ha hemundervisning, vara lite sotiga i ansiktet, klädda i garvat läder. Kunniga i både Dickens och i att påla ett rådjur.

Kommer att tänka på Doppler av Erland Loe. Där huvudpersonen en pappa till flera barn, lämnar hus och hem och bosätter sig i ett tält. En rolig och tänkvärd bok. Jag tänker speciellt på Doppler när han kommer till föräldramötet. Vilket hot han utgör bara genom att finnas till. Vad är vi rädda för egentligen? Borde vi inte vara rädda för helt andra saker?

enkelheten

2010-04-03T08:06:00.000-07:00

Jag vet inte ifall ni känner till Henry David Thoreau, men han var en amerikan som skrev det berömda verket Skogsliv vid Walden. Det är väldigt länge sedan jag läste boken och det kan hända att jag tolkat allt fel. Men Thoreau isolerade sig i skogen för att få en distans till samhället, utveckla en samhällskritik. Han pratade om enkelheten. Visst, jag kan också längta efter det där, att återvända till ett slags enkelt tillstånd, bort från allt skräp och brus som ständigt jagar mig. Här om dagen läste jag också en recension av en annan civilisationskritiker. Jag har tyvärr glömt vem som skrivit boken, för jag tyckte det var så dumt så jag brydde mig inte om att lägga det på minnet. Men författaren i fråga menade att vi skulle komma till rätta med exploateringen av vår natur genom att återvända till något slags liv som det var då man levde på stäpperna och savannerna, innan själva jordbrukssamhället. Det dumma med en sådan bok är att ge ett förslag som är omöjligt att genomföra. Lika troligt att vi gör det som att vi återvänder till vår moders livmoder. När det väl kommer till kritan så är det väldigt få av oss som är sugna på att bli någon slags samlare igen.Om man romantiserar väldans så skulle man kunna säga att våra bostadslösa är de riktiga civilisationskritikerna, de som vägrar att sluta upp i den etablerade civilisationen.

Jag har precis läst Lena Sundströms bok ”Världens lyckligaste folk”. Boken beskriver ett nutida Danmark, där media ständigt bevakar, provocerar och problematiserar landets muslimer, vilket har fått utrikespolitiska konsekvenser och så klart svårigheter för de muslimer som faktiskt bor i landet. Eller för den delen svenskar som tillfälligt bor i landet och inte kan skaffa sig ett bankkort eftersom de är utlänningar.

I läsningen av denna bok kommer jag tillbaka till Thoreau, inte i tankarna om att vi alla skall bygga oss varsin hydda i skogen, utan att vi behöver skaffa oss ett intellektuellt försvar, ett inre rum att reflektera över vad som är vindar och vad som är något annat. Thoreau sa att det inte är tiden som förändras utan att det är vi. Jag är beredd på att skriva under på detta och menar att vi måste ha utrymme för att välja vilket vi som vi väljer att bli en del av. Lära oss att se var gränserna mellan vi och tidens påverkan.

I dag är vi exempelvis ganska beroende av den amerikanska kulturen. Tittar man på tevetablån för en vanlig kväll så är många av de program som visas producerade i Usa, ett land där den religiösa fanatismen blomstrar. I arton av landets femtio delstater så är det förbjudet att i skolan undervisa i Darwins läror. I påskaftonens Dn kunde man läsa The Hutaree Militia, en tungt beväpnad högerkristen milisgrupp som den federala polisen misstänkt för förberedelse av mord på antikritst, d v s amerikanska regeringstjänstmän. I den katolska kyrkan pågår nu en skandal där påven väntat i 12 år med att ta av prästkragen på en pedofilanklagad. De amerikanska katolikerna stöder påven.

Ja den religiösa fanatismen eller hokuspokustraditionen blomstrar i alla högsta grad i USA. Ett annat exempel på detta är väl den nu filmade boken av Jon Ronson ”Män som stirrar på getter” där man berättar om hur man sedan 70-talet tränat en del av armen i paranormala där det värsta exemplet kanske var att försöka lära sig att stirra ihjäl en get. Men här får jag sluta ge exempel, för det finns hur många som helst.

Jag vet att det finns äldre vänstermänniskor som likt dagens Sverigedemokrater förordar en bojkott av USA, men att fördöma ett helt folk är alltid dumt, vare sig det är danskar, amerikaner eller afghaner. I USA finns också många stora tänkare som exempelvis David Henry Thoreau och Noam Chomsky.

Men det intressanta är väl att rädslan för den totalt dominerande amerikanska kulturen inte verkar vara något som skrämmer ivrarna av bevarandet av den svenska kutluren. Varför ? Kanske för att den amerikanska kulturen är den vinnande. Sådant vill folk härma. Glömmer aldrig historien om ledaren för grabbgänget som råkat ut för en stukning av foten och gick och haltade. Hans kompisar härmade omedvetet och gick på led haltande bakom honom. Det är så det är, vi letar efter vinnande koncept, av ren överlevnadsinstinkt antar jag. Att vara en fattig utländsk i en förort med främmande religion är inget vinnande koncept. Lika omedvetet som vi försöker ta till oss det vinnande så försöker vi att särskilja oss från de som verkar vara förlorarna. Det är därför vi måste försöka bli medvetna.

Vi borde lära av Thoreau, inte genom att åka ut till en enkel hydda och försöka komma tillbaka till något ursprung, utan genom att försöka hålla oss kritiska till det som vi är en del av. Det är så vi kan skaffa oss ett psykologiskt försvar för oss själva, våra barn och för hela framtiden. Det är det som är att vara modern, att se framåt och att vakta på framtiden, inte bara försköna historien. När vi ser tillbaka på historien så är det lätt att upptäcka att vi haft en massa dumma förhållningssätt till saker och ting. Och gemensamt för alla tider är väl att det just är det moderna som är det vinnande. Men är väldigt naivt att tro att inte också vår tid är full av dumheter som folk i framtiden kommer att ha svårt att förstå sig på.

Jag vet egentligen inte vad jag är ute efter att säga. Utan låter Gunnar Ekelöf få avsluta med sin dikt Jag tror på den ensamma människan som han skrev 1945

Jag tror på den ensamma människan

Jag tror på den ensamma människan
på henne som vandrar ensam
som inte hundlikt löper till sin vittring,
som inte varglikt flyr för människovittring:
På en gång människa och anti-människa.

Hur nå gemenskap?
Fly den övre och yttre vägen:
Det som är boskap i andra är boskap också i dig.
Gå den undre och inre vägen:
Det som är botten i dig är botten också i andra.
Svårt att vänja sig vid sig själv.
Svårt att vänja sig av med sig själv.

Den som gör det skall ändå aldrig bli övergiven.
Den som gör det skall ändå alltid förbli solidarisk.
Det opraktiska är det enda praktiska
i längden.

Gunnar Ekelöf 1945

Vad är det för fel på svenskarna??

2010-03-27T15:50:00.001-07:00

Alla pratar om Bjälsta. Jag har inget att säga för detta om det bristande civilkuraget är ungefär vad hela min blogg handlar om.
Vad är det för fel på folk? Det är mot denna fördummning, brist på civilkurage och detta samhällsförfall som vi måste skydda våra barn, ingenting annat. Det är inte sockret, dataspelen, knarket, det är vi föräldragenerationen, de dåliga förebilderna som är det stora hotet för dagens barn. Den totala bristen på engagemang i allt som inte rör det egna fläsket.

Blir det bättre? Nej sämre. Nu när allt går på tvärs. I toppen som den politiskt mest lyckade, den som alla i dag försöker härma finns Reinfeldt, med sin hemtrevligt tillbakalutade och överlägsna retorik. Det handlar inte om att ha den bästa glöden, utan att lugnt idiotförklara sina motståndare genom att vara den som inte brusar upp, som inte är engagerad, utan blasé, men ändå alltid mest självklar. Den vinnande retoriken i Sverige i dag är helt enkelt att vara lugn i överkant och på så sätt vara någon som står för det etablerade som någonting bra som man kan luta sig tillbaka i. Glöd och engagemang tolkas snarast som personliga problem. Arg blir man istället när någon ifrågasätter det sjuka etablissemanget genom att exempelvis anmäla en våldtäkt. Vad man försvarar är lugnen, friden. En kollektiv stillhet som i de flesta hand inte handlar om något annat än hämningar. Att tro att det man har att säga skulle förändra å ena sidan alldeles för mycket, å andra sidan alldeles för lite.
Här kommer ett youtube klipp från ett annan folkvald församling:

Katja Wulff

2010-03-23T22:38:00.000-07:00

Har läst om Katja Wulff ett par gånger nu. Hon lagar mat på sin kaffebryggare och bakar bröd på sin locktång. Idén kom efter att ha trängts lite för många gånger i studentkorridorköket. Och jag som går och längtar efter en Agaspis...Det finns en underbar symbolik i detta att Katja Wulf får en plats i den svenska media just nu.

Enkelheten är alltid något att utgå ifrån. Bara nu inte regeringen får några idéer om detta för att dra ner kostnaderna för arbetslösa och pensionärer. Så att man säljer ut ålderdomshemmens spisar till privata företag så som kommunen får leasa och sedan har ett annat företag som har dyra kurser för underskötersköterskorna om hur de skall laga mat på locktänger...

Nej Katja Wulff är bra för att hon sticker ut mot alla Agaspisar och prettotyper som felaktigt menar att kreativitet i vardagen måste vara lyxbetingad. Som symbol är Katja Wulf suverän.Hon sticker ut mot konsumtionssamhället och alla tillkrånglade och alltså fördummande idéer om hur livet bäst skall levas med rut och rot, panikångest, följdsjukdomar och ett allt mer komplext förhållande till lyckan.

Här är en länk till Katja Wulffs twitter.

censur i jakten på den perfekta barndomen

2010-03-18T10:52:00.000-07:00

I dag är jag väldigt trött och har definitivt inte ork att skriva här. Men vissa saker kan man inte bara låta passera. Som att man kunde läsa i tidningen i dag att barnboksförfattare känner sig väldigt censurerade av unga redaktörer som vill skapa en trygg värld i böckerna genom att exempelvis inte ha vuxna som dricker alkohol. Författare berättar att de blivit censurerade. Ja vad skall man säga? Ännu ett destruktivt tecken i tiden. Förr hade man religionen som satte gränser för folk, i dag är det märkligt nog upplysning , medvetenhet och säkerhetststänkande. Det enda som är bra med att ha tillrättalagda barnböcker är att hålla neurotiskt oroliga föräldrar på mattan. Att till godo se dessa behov är att som mata en eld med ved, det blir bara värre. Det handlar om föräldrar som helst av allt skulle vilja ha kontroll över varje tanke i deras barn hjärna. Som inte vill låta barnen ha barnböcker som en fristad. Ett ställe som är fri från pekpinnar och som tar barnens parti och framförallt en värld där barnen kan känna igen sig i. Astrid Lindgren var banbrytande i denna traditionen. Med sina barnböcker och sitt arbete som redaktör på Rabén och Sjögren fullkomligt revolutionerade hon den svenska barnboken, för det blev hon och många svenska barnböcker världsberömda. Hon fattade att barnböcker som skapade läslust skulle göras för barnen och inte som ett medel för de vuxna att i ännu ett område få kontroll över sina barn. Barnen fick rätt till samma frigörande läsupplevelser som de vuxna haft sedan Madame Bovary.

Men nu är vi alltså barnboken på väg att utarmas till att bli läroböcker i att leva det perfekta livet, ungefär som Lilla Katekesen var förr i världen. Det är så korkat och brist på konstnärlighet att det står liksom för sig själv. Allt som jag skulle kunna skriva nu om detta har läsaren förmodligen redan tänkt ut själv. Jag är inte emot politisk medvetenhet, men jag vill låta barnboken vara konst och som på så sätt kommer att spegla samhället och inte läroböcker som skall förändra samhället. Hjärntvättar vi barnen så kan också andra göra det senare i andra syften. Vi måste lära dem tänka fritt och bör inte lägga allt för mycket tillrätta.

Citat ur en barnbok från 1965

"Kapten Kruut slog bakut!
Skepp ohoj! Ro i lä!
Kapten Stolt slog en volt
just när klockan slog tre!
Kapten Wasa slogs av fasa
Kapten Näck slogs av skräck!
Kapten Äran av förfäran
Kapten Bläck han slog i däck!
Brassa på! Över styr!
Ro i lä! Hämta hem!
Kapten Smolk drog sin dolk
och tog livet av folk!

Ur Sjörövarboken av Lennart Hellsing (en bok som jag och min son älskar)

Förödande nationalism

2010-03-13T22:19:00.000-08:00

På dagens debattsida i Dn skriver forskare från olika områden om att det är ett problem att enskilda länder försöker få till befolkningsökningar när vi står inför en global befolkningsökning som är svår att klara av. Jag har länge funderat över varför man i Sverige ibland pratat om att vi behöver högre födelsetal jämsides med en debatt om en planet som håller på att överbefolkas. Sverige är ju ett extremt glesbefolkat land, så det är klart att här finns plats för många fler, vilket naturligtvis skulle skapa fler jobb. Men folk finns redan på andra ställen på planeten så med en friare invandring så skulle kanske problemet lösa sig själv.

Det är väldigt märkligt att debatten om invandringen nästan alltid handlar om invandringen som något tärande, om att som man brukar säga våga se problemen. Jag förstår inte riktigt vem det är som inte vågar se problemen. Jag har aldrig hört någon debatt där man inte pratat om problemen, men sällan hört att det pratas om möjligheterna med invandringen.

Men herregud, folkvandringar är något klassikt. Det har alltid funnits, kommer alltid att finnas. Precis som alla slags förändringar så kommer det att skapa problem men också möjligheter. Men på lång sikt är det bättre att ha folkvandring än att vara utan, det säger de flesta av historiens exempel.

Ett problem är så klart att vi lever i ett klasssamhälle, där folk i lika hög grad som de älskar att ha en monark, icke folkvald utan född fin så att säga, också älskar att ha någon under sig, någon som har det lite sämre, som man kan känna sig bättre än, avgränsa sig emot. Den subtila glädjen i att ha någon att se ner på finns överallt i samhället. Det är en av klassamhällets grundstenar, men ser olika ut på olika ställen och blir så klart brutalt tydlig bland grupper som inte släpps in i samhället, som måste kämpa för att skapa sig en grupptillhörighet.

När Sverigedemokraterna pratar om svenska traditioner och värderingar så undrar jag en hel del. Traditioner som inte förändras i tiden är konserverade traditioner. Som någon sa på en föreläsning jag var på nyligen; om vi inte utvecklas vad gör vi då? Vad är tanken? Eller vad kommer det för bra med en sådan tanke? Finns det något enda positivt exempel?

Kris

2010-03-13T04:26:00.000-08:00

Trots att jag säger att jag inte skall läsa skit denna månad så läser jag nyfiket alla löpsedlar. Det är mycket kris på löpsedlarna. Kändisar som talar ut om kriser i sina förhållanden. I dag var det också ett löp om Kaos på tv 4 i samband med hur folk röstade i Lets Dance. Oj oj oj. De starka begreppen börjar bli urvattnade.

Men Kris vad är det? Rent medicinskt så kanske man kan säga att livet är en kris med dödlig utgång. Det är fakta att vi är döda eller ofödda långt längre tid än vi lever. Fast livet är det enda vi vet om säkert, så hur skall man göra egentligen? Tänk på döden står det porten till kyrkogården? Eller tänka på livet kanske är bättre? Att vi är liv och att det vi gör lämnar spår efter sig? Jag tror att det är bra om vi inser att vi ständigt bidrager till samhället genom att ta ställning, eller genom att inte ta ställning. Mest är det väl tyvärr så att vi bidrager mest genom att inte ta ställning

Nu låter det kanske som att jag är religiös, men det är just det jag inte är. Jag är emot dogmer och fixerade trosuppfattningar, men för att försöka vara en bra medmänniska. Det är enklare på pappret än i verkligheten och därför är jag också särskilt förtjust i att skriva.

Man pratar ofta också om en planet i kris. Det är en kris som jag alltid, åtminstone teoretiskt, varit engagerad i. Jag försöker vara miljömedveten och särskilt denna månad då jag skall hålla mig ifrån skräpkulturen. För dåliga miljöval bidrar ju också till slit och släng mentalitet, som väl kan sägas vara ett slags kollektiv idioti, där vi uppehåller oss i första hand av sådant som i längden inte bidrager till något gott.

Jag har väldigt problem med tulpanerna. Under vårarna brukar jag köpa hem en bukett varje vecka för att de är en av de sakerna som gör mig glad, som gör att jag står ut med att ta tag i sådant som är besvärligt. De vackra tulpanerna som blir ett slags bevis på att livet förutom att vara en kris samtidigt är skönt och vackert.

Men jag skall vara speciellt miljömedveten den här månaden så bör jag alltså inte köpa tulpaner. Det känns krisartat.

Jan Hedh håller på att ta över mitt liv

2010-03-09T10:01:00.000-08:00

Som jag har berättat tidigare så är jag känslig för trender. Nu är det som bekant modernt att baka bröd. Att jag hoppat på den trenden är ingen slump. Jag har alltid varit intressera av att baka. När jag var tio år hade jag ett 4H- företag i bakning. Ett tag funderade jag faktiskt på att bli bagare. Jag är uppvuxen med stenugnsbakat, osv, osv i all oändlighet amen.

Men när en låntagare tipsade mig om "Bröd och kaffebröd" av bagaren Jan Hedh, så tittade jag i boken med skeptisk min. Det här var för svårt, för mycket, totalt utflippat insnöat för att passa en tvåbarnsmamma som har ett dussin får många järn i elden.

När jag först tittade i boken kom jag att tänka på dokumentären om hästmannen och hur han hästmannen, alltså Stig Anders, bakade i en inte diskad degbunke med en hel del degrester på kanterna. Jag fick inga svar i filmen men mina kunskaper om brödbak sa mig dock att de gamla degresterna från bunken fungerar som jäst för den nya degen, för det är ju så det fungerar. Att köpa jäst till någonting annat än hembränning är överskattat.

Om Stig Anders från Hästmannen står för den ena extremen i dagens bakning så står Jan Hedh för den andra. Jan Hedh gör bakning till en en konst och får mig att tvivla på att det duger med mitt gamla vanliga vetemjöl eftersom jag lärt mig att det är så mycket bättre med franskt.Som jäst använder han inte gamla degrester som råkat bli kvar i bunken utan ger recept på olika jäsdegar med russin, äpple och allt möjligt. Han får mig att förstå att det är amatörmässigt att mäta sitt mjöl i volym, nej med våg skall det vara. Kort sagt Jan Hedh öppnar nya vägar för mig att fördjupa mig i bakningens sköna konst.

Men innan Hedh så trodde jag att jag var en fena på att baka bröd.Nu inser jag att jag inte kan någonting. Att jag får börja om från noll. Samtidigt är jag medveten om att detta är ett ställningstagande, någonting jag väljer att köra på. Istället för att förstrött bläddra i boken och inse att det här är för avancerat för mig i mitt liv just nu, men kanske något när jag blir pensionär, så gör jag tvärtom. Jag läser varje ord och ser till lära mig allt utantill. Fattas bara att jag skriver en hemtenta till mig själv.

Gud vad jag får lust att baka!

Internationella kvinnodagen

2010-03-07T21:57:00.000-08:00

Är rädd för rädslan, att folk inte törs stå för vad de tycker. Törs vara. Vad händer om vi tystnar? Varför är vi så rädda att ge oss till uttryck? Det finns förfärligt förtryck av kvinnor Det är ett förtryck som finns på alla nivåer, strukturellt och i hemmen.Men det finns också förtryck i vardagen som kvinnor bara går med på, så där, utan att försöka förändra. Jag kan inte tycka synd om dessa kvinnor. Jag kan bara tycka att de är förrädare i jämställdhetskampen. Jag är så satans trött på dessa kvinnor som bara går omkring och klagar på det ena eller andra som att de hade betalt för det, utan att egentligen göra något för att få till förändringar.

Ja vill inte skriva mer om det för då blir jag bara arg. Nu skall jag inte fördjupa mig mer men för att få till förändringar gäller det att göra saker på riktigt, inte halvhjärtat på låtsas för att sedan påstå att man sagt ifrån då ingen i själva verket uppfattat vad man varit ute efter. Vi som har det hyfsat bra måste bana vägen för de som har det sämre, så är det bara, för ingen annan kommer att göra det.

. Men här kommer ett citat riktat till alla fega krakar där ute:

" Det finns saker som man måste göra, trots att det är farligt.
- Varför då?
- För annars är man ingen människa... utan bara en liten lort"

Jonatan och Skorpan samtalar. Ur Bröderna Lejonhjärta, Astrid Lindgren, 1973

Fördelen med att åldras

2010-03-06T00:04:00.000-08:00

Jag har en överdrivet trendkänslig person. Många tror kanske att det är ett gott tecken. Men lika mycket som det är en bra förmåga så är det en dålig. Ett neutralt tillstånd kanske. På grund av denna känslighet så handlar mitt liv mycket om att inte bli ett frö för vinden, eller att bli en kappvändare, för det är lätt att tro att många av idéerna som finns där ute är mina egna, när det i själva verket är något som jag på oförklarliga sätt blivit varse. Det är därför jag behöver orden, läsandet och skrivandet. De innåtgående processerna som får mig själv att sätta sätta sig. Genom att skriva så har jag en chans att låta det irrationellt känslosamma övergå i en intellektuell process där jag kan hitta gränserna för mig själv. Ett själv som jag egentligen inte tror finns annat som en socialkonstruktion. Ologiskt är att ju mindre jag tror på jaget desto starkare blir jag. Varför vet vet jag inte och vill faktiskt inte veta så noga. En grundförutsättning för hela mitt varande är nog att inte lägga för stor vikt vid logiken som jag egentligen tror bara är ett verktyg för att förklara att man gör det som man känner för, om det inte handlar om naturvetenskap vill säga, men kanske då också fast det ligger bortom mitt förstånd.

Den positiva sidan av trendkänsligheten är att jag ibland vet att saker kommer att hända. Att jag kallar det för trendkänslighet och inte synskhet är att det aldrig handlar om personliga förhållanden, utan om samhällsfenomen. Som bananfodralet exempelvis, som gör att man kan ha en banan i väskan utan att den blir brun. Jag visste att den skulle komma flera år innan den kom. Nu när jag nyligen började få hem matkassar med ingredienser och recept för fyra middagar så var det något jag väntat på i åratal då jag efter att ha läst om att fenomenet fanns i staterna förstod att förr eller senare så kommer det hit.

Min man är ganska fascinerad över min trendkänslighet. Det är inte frågan om något slag orakelmetod utan är mer som en förmåga att förstå den naturliga utvecklingen av saker och ting. Låter det flummigt? Det är det. Jobbigaste av allt är att det inte fungerar om jag blir för säker, tror mig verkligen veta vad som skall hända, eftersom det finns något korkat och okänsligt i den bergfasta övertygelsen, som sätter sig på tvär mot denna min förmåga som ibland också blir till en oförmåga. Kanske har jag precis nu skrivit mig bort från min trendkänslighet. Det skulle i så fall inte störa mig alls. Trender är också en slags dumhet i tiden, bortom det klassiska och eviga. Det är väl därför som jag aldrig orkat umgås med människor som i stort lägger vinn om att vara moderna. Ju äldre desto bättre ungefär. Har man levt ett tag och lärt sig något på det så har man också sett trenderna komma och gå, och har på så sätt skaffat sig en slags vishet som jag tycker är attraktivt. Därför är detta vårt samhälles förakt mot åldrande ingenting annat än tecken på en kultur med förakt för visdom, en brist på intellektuellt kapital. Om vi tror på att erfarenhet är värdefull så är det vår uppgift att göra uppror mot detta. Att sätta oss emot genom att inte skämmas för vårt åldrande. Att inte bara hålla med när folk kommer med korkade fördomar om äldre människor.

Det värsta av allt är att dessa människor som har sådant förakt mot äldre är att de inte verkar ha förstått att de själva kommer att hamna där en gång. Ja men med tanke på deras nuvarande tillstånd så finns det en risk att de blir hjärndöda redan innan. Det är också ganska logiskt att tänka sig att det är de som har förakt för åldrande som också åldras på ett tråkigt sätt, som blir sura tanter som identifierar sig mer med materia än med idéer. Eftersom just deras logik bygger på att åldrande är dumma. Genom sitt personliga val har de gjort sig själva till åldrande idioter helt enkelt, tragiskt men nära sant. Själv tänker jag åldras med stolhet.

Definitionen av kultur

2010-03-05T06:45:00.000-08:00

Folk har sådana problem med att det är svårt att definiera kultur. Jag undrar vad det är för bra med att något är enkelt att definiera. Vad gäller kulturen så kan man väl bara säga att det är en jävla tur att petimetrarna gått bet med definiera den. För vad skulle hända om de lyckats?

Varför?

2010-03-05T02:56:00.000-08:00

Min kulturella reningsmånad går över förväntan. Samtidigt undrar jag varför jag gör detta. Det är väl ett experiment för att se hur och om mitt medvetande påverkas. Vad gäller matkulturen så ser jag inga problem med att leva mer finkulturellt. Det gör jag redan och det är så att säga helt i min smak. Men det andra, litteraturen, filmerna, tidningarna?
Kultur hur dålig den än är, så speglar alltid samhället. Om man är intresserad så lär man sig något av allting. Vår omvärld är blir allt större, vi bor i den globala byn och på något sätt så måste man sätta stopp för sitt medvetande, vi orkar inte hela tiden veta allting. Vi behöver koppla av . Eller är det så att det är allt skräp, all vilseledande sensationskultur som gör att allting känns för mycket? Jag vet inte. Den 1 april hoppas jag vara något närmare ett svar som gäller åtminstone för en mänska på planeten jorden.